Nej, bloggen är inte död. Den ligger tyvärr bara och kallsvettas i ett feberrus, allt för upptagen med att titta på fotboll, öka på scoren på betapet och tycka synd om sig själv för att göra något produktivt här. Men imorgon väntar en överraskning!
Tristess och lägenhetshoreri
Ingen regelbunden läsare har säkerligen undgått att jag lider av sjukdomen uttråkning. Gräset är alltid grönare på andra sidan, göra samma sak om och om igen blir slentrian, trygghet är det samma som tristess och blahablaha.
Den senaste tiden har jag lyckats hålla den här lilla djävulen på axeln under hyfsad uppsikt men nu är den framme igen och pockar på min uppmärksamhet i lite väl stor grad. Kort och gott; jag behöver nåt nytt att syssla med. Nån ny hobby, eller något litet projekt av nåt slag. Jag har dock lite stiltje i hjärnan kring vad det skulle tänkas kunna vara.
Nån som har en idé? Alla tips är välkomna.
Slutligen en liten uppmaning till alla som bor, eller har kontakter, i Sockholmstrakten. Mitt kontrakt på lägenheten går ut strax innan sommaren, så behöver någonstans att bo efter det. Gott om tid denna gång således, men ändå värt att sondera terrängen redan nu. Någon som har koll på en schysst etta till rimligt pris i hyfsat läge?
Veckans Tips – rEVOLVEr
Den här skivan är förvisso på tok för välkänd för att figurera som ett tips, men det struntar jag i. När jag igår lyssnade på den för första gången på länge slogs jag över hur enormt knäckande bra det här är. Den ilska Peter Dolving frigör från sina lungor på dessa elva spår (eller tretton, beroende på version) saknar motstycke.
No Compromise inleder genom att låta exakt vad titeln antyder. När Dolving gastar fram ”I pledge/Allegiance to none/My life/Is mine alone” inser man direkt att det inte handlar om någon vanlig tonårstrots – det här är på allvar. Melodierna i Abysmal, tillsammans med den sanslösa tyngden och Dolvings vansinniga skrik gör den omöjlig att ogilla. Sweet Relief är en uppvisning i tvillingarna Björlers förmåga att skriva skalriff och låta dem samverka med blixtsnabb tvåtakt. Resultatet är oemotståndligt. Patrik Jensen bevisar en gång för alla att han är en av världens skickligaste thrashgitarrister och kompositörer i ursinnigt gungiga 99. I vansinnigt snabba Liqiud Burns jobbar hela bandet på högarv – Dolving skriker i ett högre läge än vanligt och Per Möller Jensen smattrar tvåtakt på ett sätt få kan. När skrämmande avslutningen My Shadow – låter som en tonsatt skräckfilm, på ett ungefär – klingar ut är man mörbultad till max.
”rEVOLVEr” var den sista skivan The Haunted gjorde innan deras experimentlusta tog över. Förmodligen helt rätt, för jag har svårt att se att bandet skulle kunna gå samma väg igen och lyckas överträffa nämnda skiva. Även om jag håller debuten som snäppet vassare är det bara att kapitulera inför den kompakta ilska som är ”rEVOLVEr”.
Om någon, mot förmodan, inte hört denna skiva så åtgärdar ni det nu. Det är en order!
Rotten Sound och en dag fylld av fotboll
Finska smatterplutonen Rotten Sound släppte förra året albumet ”Cursed”. Jag lyssnade på det en gång, tyckte det var skitbra och glömde sen bort dess existens. Ibland är man fan inte så smart…
Men bättre sent än aldrig. ”Cursed” är bland det bättre och mer varierande som släppts inom grindcore sedan Nasums mästerverk ”Shift”. Vansinniga fartunder samsas med tyngre dödspartier. Hela tiden med ett bibehållet sväng. Krossande bra! För övrigt är det just Rotten Sounds frontman Keijo Niinimaa som kommer agera sångare när Nasum gör sitt slutgiltiga avslut under sommaren.
Den här söndagen har Stockholm berikats med ett vitt snötäcke – jag muttrar av obehag. Bortsett från det finns det alla förutsättningar för en fin dag. Manchester City möter Tottenham och Arsenal får besök av Manchester United.
Att United kommer mosa ner töntarna i Arsenal ser jag som en självklarhet. Tottenham borde i en rättvis och vacker värld också förnedra City med en rejäl överkörning, men det är jag mindre övertygad om.
Förbannade jävla januari!
Vinter är ett jävla skit!
Det är mörkt. Kallt (framför allt nu när min vinterjacka gått kaputt så jag får gå med tjock tröja och skinnjacka). Rakt igenom deprimerande. Och än har det inte ens blivit februari!
På topp av allt har min bror begett sig till Asien i två månader. Det är kul när det går bra för folk, som man brukar säga…
Nej, nu ska jag kolla på vad Juholt har att säga om den senaste mobbnings-sejouren mot honom. Sen ska jag dra till en polare för pizza, öl och fifa. Och så ska jag ignorera självmordsvädret utanför lägenheten.
Det här tycker jag om dig, din sketna lilla pissvinter!
Here we go again!
Jag har lovat mig någon miljon gånger att sluta irritera mig över vad Marcus Birro för dagen får för sig att ha för åsikt. Men det går inte. Hans åsikter kryper under skinnet på mig. Så nu tänker jag rasa en gång till.
Birro har blivit ny krönikör i Dagen. Hans första krönika publicerades i onsdags under namnet ”Sverige behöver gud”. I denna lilla pamflett får vi läsa citat likt:
- ”Sekulariseringen är en lögn. Liksom vår inbillade frihet.”
- ”Jag ber om Guds vilja, inte min egen. Min egen vilja leder mig nästan alltid fel och vilse.”
- ”Gud är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor. Gud är en dömande Gud. Han är en mullrande kraft.”
- ”Varje gång jag läser eller hör någon hävda att Gud inte dömer, att helvetet inte finns, att det onda är en bluff, att aborter alltid är en rättighet och att livet som växer där inne inte är ett liv utan livmoderinnehåll, när jag hör framträdande läkare tala om aktiv dödshjälp som en rättighet, då inser jag att vi kristna och troende måste börja stå upp för vilka vi är.”
- ”När jag läser Aftonbladet som ideligen hånar kristna genom att skriva om ”jihad” och ”heligt krig” om det som händer i KD är jag övertygad om att vanligt folks tro behöver radikaliseras, lyftas ut ur öde kyrksalar och övergivna församlingshem.”
Reaktionerna efter krönikan lät inte vänta på sig. Speciellt den där delen om ”lesbisk kvinna som lagar mat”, och en ”bög i läderbyxor” verkar ha upprört folk. Konstigt nog verkar de ha uppfattat det som lite kränkande mot homosexuella, hur de nu kunnat göra den tolkningen. Den är ju jätteavlägsen…
Personligen kan jag tycka att delen om att religiösa i Sverige behöver radikaliseras är rätt oroväckande. No offense, men jag är rätt nöjd med att de flesta faktiskt är rätt chill med sitt fördömande ändå. Jag känner att det är bäst att vi håller det så.
Hur som helst – kom från ämnet här – så blev det som sagt starka reaktioner på krönikan. Birro, som alltid står för vad han säger och är beredd att försvara det, svarar på den genom det konstruktiva sättet att skrika näthat och hota att sluta skriva för Dagen i fortsättningen. Hmm…
Nu tänker jag sluta med ironin och förklara en sak för Marcus här.
För det första: När du skriver en krönika som dryper av förakt mot homosexuella får du faktiskt räkna med mothugg. Att folk blir arga och upprörda. Ingen blir det dock för att de vill hata dig (brasklapp för att någon idiot där ute kanske gör det), utan på grund av det du skriver. Det är ingen hetsjakt. Inget näthat. Det är vad du får ta när du sticker ut hakan i en offentlig debatt. Inget konstigt. När du dessutom gör det genom att genom att kränka personer med annan sexuell läggning än dig själv får du faktiskt förstå att det kommer bli upprört. Inte ett skit konstigt med det.
För det andra: Du borde gå ut och be personer som faktiskt blivit utsatta för riktigt näthat om ursäkt. För näthat är när en tjej eller kille blir uthängd av sina ”vänner” och till allmänt åtlöje i hela bekantskapskretsen. Näthat är vad som hände i Bjästa. DET är näthat. Inte kritik mot vad du skriver eller säger i det offentliga rummet. Ingen – ingen – har gjort så mycket för att devalvera betydelsen av vad riktigt näthat är som du, Marcus Birro. Och för det förtjänar de som fallit offer för riktigt näthat en rejäl ursäkt!
Beväpna dig med vingar
Hade helt glömt bort att Thåströms nya singel Beväpna Dig Med Vingar släpptes för några dagar sedan.
Det hela låter, ja…Thåström. Industri-tendenserna från förra skivan, ”Kärlek Är För Dom”, känns igen. Än är jag inte helt frälst, men tror att den kommer växa.
Skivan med samma namn släpps 15 februari.
”Black Gives Way To Blue” vs. ”Dirt” a.ka varför jag alltid har rätt!
Lovade för några dagar sedan att fördjupa mitt påstående att ”Black Gives Way To Blue” är Alice In Chains bästa skiva, och inte ”Dirt”. Detta efter att Rebellängeln satt kaffet i vrångstrupen och gråtrunkat sig till sömns efter att läst detta uppseendeväckande uttalande.
Nu har jag i diplomatisk ordning låtit båda skivorna få väl tilltagen speltid, vilket inte minst borgat för några härliga dagar. Vi snackar två rejäla guldkorn till plattor. Om vi talar i betygstermer anser jag båda två hamna på 9/10 – och i båda fallen handlar det om ytterst starka nior. (Dela ut tior ska man vara oerhört restriktiv med, men det är en annan diskussion)
Fortfarande håller jag med mig själv – ”Black Gives Way To Blue” är snäppet vassare än klassikern ”Dirt”. Frågan jag brottats med är dock hur jag ska kunna fördjupa mig i varför? Ens tycke för musik är, hur man än vrider och vänder på det, alltid resultatet av en subjektiv tolkning. (Kan ni tänka er något träigare än att läsa en helt objektiv recension?). Ändå är ju själva fundamentet för alla oss som skriver om musik att sätta ord på våra subjektiva tolkningar, och försöka beskriva varför vi tycker som vi gör. Vissa gånger är lättare än andra.
Det här är en av de svåra.
Då båda skivorna håller så djävulskt hög klass och är så äckligt jämna är det smått omöjligt att förklara varför jag ser den ena som bättre än den andra. Det är någon liten känsla på ”Black Gives Way To Blue” som talar till dess fördel, men det är en känsla jag inte kan sätta ord på.
”Dirt” släpptes 1992. Då var jag sex år och fullt upptagen med att vara allmänt irriterande och tycka att tjejer var äckliga, lyckligt ovetande om att ett Seattleband delgivit världen en magnifik skiva av fantastiska melodier och texter om mörk barndom och drogmissbruk. På det här viset förhåll det sig fram till någon gång i början av 00-talet – då jag först kom i kontakt med skivan. Jag föll 
direkt. Layne Stanleys plågade stämma, de släpiga riffen och de rent magiska melodierna (alltid i moll) grep tag i mig hårdare än en sumobrottare. Sedan dess har jag alltid sett ”Dirt” som en milstolpe inom den hårdare musiken. Down In A Hole är så vacker att den framkallar gåshud hos mig varje gång jag lyssnar. Would? är en magnifik avslutning. Them Bones rockar stenhårt med sitt släpiga komp.
”Black Gives Way To Blue” släpptes å sin sida 2009. Layne Stanley hade gått bort i en överdos 2002, och skivan är en hyllning åt hans håll. William DuVall tog över mikrofonen (även om gitarristen Jerry Cantrell står för i princip hälften av all sång) och gör det med bravur. Inga försök att kopiera den bortgångne sångarens säregna stämma görs, vilket är bra. Det blir till en unik skiva. Jag var lyrisk när skivan snurrat några varv (skrev recension HÄR), trots det ansåg jag inte att den nådde upp till milstolpen ”Dirt”. Det var först förra året – när skivan sjunkit in och fått absurt mycket speltid – som jag förstod att det här nog till och med var snäppet bättre. Titelspåret – hyllning till Layne och gästad av Elton John- är skrämmande vacker, Private Hell sätter toner till en vemodig dag på ett perfekt sätt. Lesson Learned och Check My Brain är briljanta rocknummer och A Looking In View har en refräng bortom denna värld.
Fortfarande finns det inget sätt jag kan förklara varför den senare är bättre. Ni får helt enkelt nöja er med att det är så det är. Och att jag alltid har rätt!
Partiledardebatt och hur du får omsorgen att fungera
Ägnat stora delar av förmiddagen åt att titta på partiledardebatt (mycket fritid när man pluggar). Missade förvisso första halvan men om den var lika spännande som den andra halvan var det nog lika bra. Man blev inte direkt pigg av det här.
Allas vår trivselmupp, Göran Hägglund, gjorde dock något intressant. Han försökte förklara hur man ska kunna kvalitetssäkra vården. Så, vad ville han då ha? Mer personal? Mer resurser? Nja. Hägglund tycker att vi måste sätta upp tydliga mål för att säkra att omsorgen sköts på ett bra sätt…
Men, för i hela lilla helvete! Det finns ta mig fan bara ett sätt att försäkra en god omsorg; satsa på personalen! Mer folk. Mer resurser. Högre lön. Bättre arbetstider. Som ett förbannat brev på posten kommer kvaliteten gå upp!
Hur jag vet det?
Jag har jobbat i omsorgen. Och jag vet att de flesta av dem som jobbar där är bra människor, som gillar sitt jobb och vill göra det så bra som möjligt. Men de går på knäna. De har för mycket att göra och på tok för lite tid till det. De tjänar skit, och ska på nåt sätt försörja sina egna familjer på det. De stressar som tokar för att hinna lämna och hämta på dagis. Listan kan göras hur mycket längre som helst. Att det sedan går ut över deras arbete är inget konstigt. Det är mänskligt! Det är nämligen människor som jobbar i omsorgen, inte robotar.
Kan du få in i ditt huvud, Hägglund, att gamla, funktionshindrade och andra i behov av omsorg och vård, först kommer få det bra när personalen får rimliga arbetsförhållanden. Det är enda sättet!
Jonas Sjöstedt gjorde för övrigt debut också. Han fullständigt pulvriserade Hägglund i deras första replikskifte. Och han var jävligt bra rakt igenom. Enda invändningen var att han inte tryckte till KD-ledaren ännu hårdare angående stereliseringskrav. Men det var mest en parentes.
Den döda inspirationen
Just nu är bristen på inspiration påtaglig. Den kommer med all säkerhet tillbaka inom en snar framtid – det gör den alltid – men idag har jag bara ingen lust. Har lovat att klargöra varför ”Black Gives Way To Blue” och inte ”Dirt” är den bästa Alice In Chains-skivan, men det kommer senare i veckan. Nu orkar jag bara inte.
Ändå skriver jag något här, även dagar jag inte har lust. Skälet till det är ganska enkelt. Den här bloggen är lika mycket byggt på min kärlek till musik som min kärlek till att skriva. Så vissa dagar fungerar den i princip bara som ett sorts träningsredskap för att jag ska utvecklas i mitt skrivande.
En kollega för några år sedan arbetade 50% på det gruppboende jag jobbade på, och 50% som konstnär. En dag frågade jag honom hur det gick till när han målade på en tavla. Jag tänkte att han fick inspiration, sprang till sin ateljé och målade verket på en kvart, på ett ungefär.
Han tittade på mig länge och skrattade. ”Inspiration och talang är humbug”, sa han. ”Det utgör bara några procent, resten är bara ett jävla jobb. Inspiration eller inte, har du en dag du ska måla går du till ateljén, är där i åtta timmar och målar. Vare sig du har inspiration eller inte. Rätt som det är ramlar du över något intressant, men du hade aldrig gjort det om du inte tvingat dig dit den dagen. Allt handlar om jobb och slit.”
Till skillnad mot min gamla kollega har jag ingen direkt ambition att göra skrivande till mitt jobb. Däremot vill jag bli bättre på det. Därför får ni helt enkelt stå ut med att det ibland dyker upp rena struntinlägg här.
