Imorgon åker jag till Arlanda för resa till Peking vidare till Bangkok. Kl 18 går flyget och det känns så överjävligt bäst att det är svårt att förklara. Således blir det lite uppehåll här nu.
Möjligtvis kommer jag posta något här på bloggen men mest troligt kommer den att ligga i stiltje tills jag kommer hem (och jag vet inte när jag kommer hem). Vill ni så är ni välkomna att följa hela spektaktlet på http://luchalibre.blogg.se/ som är den officiella resebloggen.
Nu när packningen är klar så återstår bara för mig att snabbt färdigställa en årslista samt en lista över de tio bästa svenska skivorna, för senare publicering på WeRock. Vilket jag i princip är klar med.
Hoppas ni alla har det bra framöver, det lovar jag att jag ska ha.
PARADISE LOST fortsätter sin tillbakablick som på allvar startade med förra skapelsen ”In Requeim”. En i mitt tycke ytterst välmenande tillbakablick då den inte handlar om att kopiera dess tidiga skivor (nej, det är inget growl denna gång heller), utan att ta intryck från skivor som ”Icon” och ”Draconian Times” för att skapa något nytt. På nya ”Faith Divides Us, Death Unites Us” lyckas PARADISE LOST att blanda alla deras styrkor – vacker goth, tung doom, riffglädje och ett makalöst melodisinne – till att skapa en helhet omöjlig att slå hål på.
Från inledande, den blytunga As Horizons End till avslutande Cardinal Zero håller ”Faith Divides Us, Death Unites Us” fast mig utan att tappa greppet för en sekund. Skivan varvar mellan stenhårda doompartier, akustiska andpauser och mäktiga, stämningsfulla sologitarrer och får som alltid en extra skjuts av Nick Holmes ömsom kraftfulla, ömsom väna stämma.
Min extas blir som störst under titelspåret – en helt briljant semiballad. Första gången jag hörde låten (och såg videon) så var jag nära tårar, när jag nu lyssnat på den över 50 gånger så ligger fortfarande klumpen kvar där och kittlar tårnerven, det är vackert, hemskt, vemodigt och nästan klaustrofobiskt på samma gång – ett kompakt mörker som får dig fast och vägrar ge efter. En framtida klassiker som får stå som segrare på ett album som även det bör betraktas som en framtida klassiker. Årets skiva har anlänt.
Sällan har väl en skiva varit offer för så höga odds som ALICE IN CHAINS nya skapelse, ”Black Gives Way To Blue”. Lite bakgrundsinformation för er som mot förmodan inte kan historien: ALICE IN CHAINS red in bland den stora publiken med ”Dirt” (1992) – möjligtvis en av världens bästa skivor – för att bli ett av den hårda musikens största namn. Sångaren Layne Stanley, vars unika röst präglade bandet stort, drogs med ett kraftigare heroinmissbruk och bandet lades i princip på is 1996. Som följd av missbruket dog Layne 2002.
Så det är med stor skepsis, vare sig jag vill eller inte, jag tar mig an bandets första alster sedan ”Jar Of Flies” (1996).
Döm av min förvåning då jag kapitulerar nästintill förbehållslöst redan vid första lyssningen; precis så här vill jag ha min ALICE. ALICE IN CHAINS kapten, gitarristen Jerry Cantrell, är helt uppebart fortfarande mästare i grenen att förena heavy metal med lågmäld stämning och lättlyssnade melodier. Jag sitter klistrad under rockiga Check My Brain samtidigt som jag sjunger med i den fantastiska refrängen. Akustiska When The Sun Rose Again är snygg på alla sätt tänkbara, solot i mitten av låten får mig att minnas varför jag överhuvudtaget plockade upp en gitarr från början. Förvisso håller inte alla spår på skivan denna klass, men faktum är att inget faller utanför mallen, inget spår får mig att vilja byta och det är ett omdöme så gott som något. Nya sångaren William Duvall gör en strålande insats med sin själfulla sång – utan att falla i fällan att kopiera Layne.
”Black Gives Way To Blue” är ingen ny ”Dirt” men likväl en av detta års bästa skivor, som blåste min tvekan långväga bort. ALICE IN CHAINS förtjänar än en gång vår uppmärksamhet.
Jag har alltid tillhört skaran som försvarat MUSTASCH, det vill säga bortsett från att deras skivor alltid varit ojämna, just för att när MUSTASCH får till en kanonlåt så är det hårdrock i sin renaste, kärleksfullaste och lyckligaste form. När Ralf får fart på pennan så är han kapabel till stordåd; Double Nature, Down in Black och I Hunt Alone är alla odödliga hårdrockshymner som kommer leva för evigt.
Tyvärr är sanningen mer nyanserad, gruppen har som sagt aldrig levererat en odödlig skiva och dessvärre är fallet densamma denna gång. Den nya, självbetitlade, given är en naturlig förlängning på förra fullängdaren, samma recept används denna gång; långsamma låtar, byggda på en diet av BLACK SABBATH, DANZIG och allehanda klassisk hårdrock.
MUSTASCH problem är inte att det på något sätt är dåligt, riffen sitter där de ska och melodierna är catchiga på sedvanligt manér. Felet är bara att det lyfter för sällan, den ack så viktiga spetskompetens lyser allt för ofta med sin frånvaro. Mine och Damn it’s Dark har refränger som når klimax men tyvärr är det undantag då resterande låtar bara lämnar mig besviken. Var är lyftet?
”I’m frustrated” sjunger Ralf i låten med samma namn – en riktigt hygglig akustisk visa – och det sammanfattar mitt intryck från skivan väldigt bra. Mästerverket bubblar under ytan MUSTASCH. Gör om, gör rätt.
Jamey Jasta (sång) är en upptagen man. Bortsett från sitt huvuduppdrag i HATEBREED är han ständigt otrogen medallehanda sidoprojekt (ex. KINGDOM OF SORROW, tillsammans med CROWBARs Kirk Windstein), skriver böcker, driver ett eget klädmärke och var tidigare programledare för Headbanger’s Ball. Med det i åtanke är det imponerande att han ändå lagt tillräckligt med tid på HATEBREED och släppt ifrån sig ett antal imponerande album av äkta metalcore/crossover – med senaste given ”Supremacy” som kronan på verket. Lever då det nya, självbetitlade, verket upp till förväntningarna?
Kort svar: Nej. Långt svar: Nej, med några förbehåll.
”Supremacy” är i min uppfattning en av de bästa skivorna som släppts under 00-talet, därför förväntar jag mig inte att nya given ska kunna toppa denna milstolpe. Formeln på ”Hatebreed” känns igen från gamla dagar, bandet gör allt för att visa sig störst, bäst och vackrast även denna gång. Till skillnad från senaste släppet så låter det nu ansträngt, innehållslöst och tomt, istället för avslappnat och naturligt. 2003 års ”The Rise of Brutality” led till viss del av samma åkomma men tyvärr så blir det nu ännu tydligare. Det saknas visserligen inte guldklimpar, singelspåret In Ashes They Shall Reap är en gedigen skapelse, likaså Hands Of A Dying Man och No Halos For The Heartless, utöver det är det tyvärr alltför tunnsått för att tilltala mig. Skivan sprudlar av testosteron, muskler, anabola och svett men när inget djupare puttrar där bakom så blir det bara tröttsamt. Om det vore en debut av en grupp 17-åringar med allt att bevisa så visst, men inte när det är världens förnämsta pluton av metalcore.
Efter nästan 20 år av trogen tjänst i death metals högsta division släpper nu DYING FETUS nytt. ”Descend Into Depravity” är också mitt första möte med bandet – jag skäms nästan – och tyvärr ger det inte mersmak. John Gallagher (sång) använder sig av det där yttersta gruffgrowlet som jag har utvecklat en nästintill kronisk allergi emot (det låter ju fan som en korsbefruktning mellan hund, gris och cementblandare). På topp av det är det hela tekniskt in absurdum, samt sjukt intensivt, vilket gör mig totalt vimmelkantig. Mest irreterande finner jag dock de frekvent återkommande breakdownen vara, breakdowns som ackompanjeras av nöff-growl är verkligen inte min kopp te.
Efter att ha lyssnat igenom en del av dess bakkatalog kan jag dock konstatera att ”Descend Into Depravity” inte är någon avstickare från dess sound, det har låtit likadant sen begynelsen. Därför ska nog ovanstående omdöme snarare ses som en innehållsförteckning än en regelrätt recension. Personligen koncentrerar jag mig i fortsättningen på systerbandet MISERY INDEX.
Har för dagen gjort en liten djupdykning i death metals underbara värld, den gamla, riktigt skitiga sorten – Death, Morbid Angel, Nihilist/Entombed, Dismember, Napalm Death, Repulsion för att nämna några få. Och även om jag inte tycker om att bitcha om att saker var bättre förr så är det ibland svårt att låta bli; death metal var fan bättre förr. Visst är det nära till hands att gissa på melodisk death metal som den genre jag tänkt gnälla över? Men icke. Jag gillar nämligen melodier (även om jag tycker genren är urvattnad som få, men det är en annan sak) och ingen av banden ur den genren utger sig väl för att vilja vara brutalst och hårdast, eller hur?
Nej, det är faktiskt band som Nile och Behemoth jag tänker på. Band som sägs ha drivit brutaliteten i musiken till en ny nivå, som enligt vissa har satt ny standard för death metal osv. Till viss del är det väl sant – det är ju inga dåliga band direkt – men en sak irreterar mig med det hela; det låter inte längre farligt. Seriöst, vem blir rädd av en låt med Behemoth? Jag kan tänka mig att människor finner det olyssningsbart, drar paralleller till bulldozrar etc men rädda? Skulle inte tro det.
Och varför skulle de bli det, det är välproducerat och strukturerat och inte tillstymmelse till kaos – precis som med Nile. Kort sagt; det finns ingen punk kvar. Inget av det kaoset som gör Napalm Death till en pluton att skrämma massorna med, inget av skitigheten som präglade Death, Repulsion och Master och som gav en känslan av spyor, koncentrationsläger och – ja! – ond bråd död. Det som idag finns kvar är som sagt ett välregisserat skådespel, visserligen brutalt så det förslår, som inte chockar, skräms eller får en att fundera på att dissikera närmaste husdjur. Nej, i min bok är brutalitet fortfarande förknippat med skitigt sound, mäktigt driv (helst lite ur takt då och då), totalt galen strupsång och framförallt ett komplett okontrollerat kaos. Carcass, Morbid Angel, Death, Entombed, Terrorizer, Napalm Death och Bolt Thrower hör alla dit, även om det finns en del musikaliska skillnader. Nile och Behemoth hör dock inte dit.
PS: Nu är det inte så att jag tycker illa om varken Nile eller Behemoth (Behemoths senaste är verkligen grym), bara så ni förstår.
Nu blir jag sådär heligt förbannad igen – trots att jag inte borde vara förvånad. Begravningsavgiften i Sverige tillkommer…tadaa…Svenska Kyrkan (bortsett från Tranås och Stockholm där man haft förnuft nog att låta kommunen stå får sådant). Följdaktligen betalar jag fortfarande pengar till en mupporganisation som anser det vettigt att utröna moraliska ståndpunkter från en idiotisk sagoberättelse – även fast jag inte är medlem. Välkommen till Sverige, världens mest sekulariserade land…yeah, right!
Nu är det fan dags för våra folkvalda att följa exemplet Stockholm och Tranås satt upp och bryta SKs ohälsosamma särställning i landet. Jag vill inte att kyrkan har något som helst inflytande över mitt liv, inte heller när jag dör. Och inte vill jag betala pengar till deras organiserade vidskepliga nonsens.
Det är 2009 – 2009! Vi har uppfunnit mikron, bilen, datorn, osthyveln och popcorn, vi har lärt oss att blixten inte beror på nån rabiat åskgud och vi vet att jorden är några miljarder år gammal, inte 6-10 tusen år. Ändå ska jag betala pengar till en organisation som vilar på bevisligen felaktiga grunder.
Ny månad råder och nya recensioner uppe på WeRock. Jag har varit grymt produktiv och hunnit med fem stycken denna gång; Paradise Lost (årets skiva), Alice in Chains (svinbra), Mustasch (ok), Hatebreed (nja) och Dying Fetus (blä). Kim har utsett årets debut, Igneous Human, och Fredrik tagit sig an Amon Amarths återsläpp av ”The Crusher”. Rickard Petterson har recenserat Kitties nya – ett band jag trodde la av för sådär tio år sedan. Vad fel man kan ha.
Det var först för några månader sen jag upptäckte Townes Van Zandt och hans fantastiska sång Rake. Sedan dess har sagda melodi satt sig starkt hos mig, trots det har jag inte gjort någon direkt djupdykning i mannes musikaliska arkiv förrens nu. Och vilken tur att jag nu tog tag i det för vilken musikalisk gärning denna man har bakom sig – det finns knappt en dålig låt i katalogen.
Townes föddes i Fort Worth, Texas, den 7e mars 1944. Han föddes in i en förmögen oljefamilj och på grund av hans fars jobb som advokat flyttade familjen ofta. Townes blev under skoltiden uppmärksammad för sin intelligens – han ansågs ha ett genis IQ – och hans föräldrar lobbade för att han skulle skaffa sig en fin utbildning och karriär. Senare i hans ungdom blev han dock diagnostiserad för manodepressivitet och behandlades med insulinchockar vilket ledde till att långtidsminnet i princip försvann – en fasa omöjlig att greppa. 1965 började Townes uppträda, mestadels spelandes covers vilket senare byttes ut mot egna kompositioner efter att hans far uppmuntrade honom att skriva eget. Första skivan ”For the Sake of the Song” släpptes 1968. Produktiviteten var det inget fel på under efterföljande år – mellan 69′ och 73′ släpptes ”Our Mother the Mountain”, ”Townes Van Zandt”, ”Delta Momma Blues”, ”High, Low and in Between” och ”The Late Great Townes Van Zandt”. Efter det drogs det ner på farten och han uppges mest ha hängt i sitt nergånga hus, utan telefon och fungerande avlopp. 1975 medverkade han i den kultförklarade filmen ”Heartworn Highways”, en dokumentär omcountrymusikerna i området (har inte sett filmen än så kan inte uttala mig om den), 1978 släpptes återigen ett album betitlat ”Flyin’ Shoes” innan det än en gång blev tyst fram till 1987 års ”At My Window”. Townes spelade på mindre arenor men höll sig undan från offentligheten så gott han kunde.
Townes led av både alkohol och drogmissbruk under hela hans vuxna liv. Det florerar åtskilliga historier kring hans missbruk, exempelvis ska han skjutit heroin framför sin 8-åriga son. I december 1996 ramlade Townes utanför sitt hem och han dog senare av skadorna efter detta, den 1 januari 1997. Det är sannerligen ingen solkskenshistoria, hans liv.
Men herregud, vilken musik han gjorde. En blandning av folk och country, oftast helt akustiskt med melodier och svärta att dö för. Hela hans katalog fungerar som en vemodig, melankolisk och vacker påminnelse om det fina med att vara nedstämd. Den uttrycksfulla rösten i kombination med det bländande gitarrspelet gör underverk i nästintill alla stycken, vilket är det mest imponerande med mannen. Allting – ALLTING! – håller en sanslöst hög klass. Visst finns det produktionsmissar här och där men låtarna är allihopa fantastiska. Att välja och vraka i diskografin är en nästan omöjlig uppgift. Personligen håller jag än Rake som den absoluta höjdpunkten men Flyin’ Shoes, Waitin’ Around to Die, Tower Song, Dollar Bill Blues, Delta Momma Blues, Nothin’ - jag kan hålla på i evigheter – är inte mer än en millimeter efter.
Att Townes Van Zandt inte fått mer uppmärksamhet är i mångt och mycket hans eget fel, då han valde bort kändiskap snabbt. Han nobbade ett samarbete med Bob Dylan, just av den anledningen och hans största listframgång kom när Willie Nelson spelade in Townes låt Pancho & Lefty. Vad han däremot fått är en kultstatus få förunnat, en status han mycket väl förtjänar. I mitt tycke var Townes Van Zandt världens bästa singer/songwriter.
PARADISE LOST fortsätter sin tillbakablick som på allvar startade med förra skapelsen ”In Requeim”. En i mitt tycke ytterst välmenande tillbakablick då den inte handlar om att kopiera dess tidiga skivor (nej, det är inget growl denna gång heller), utan att ta intryck från skivor som ”Icon” och ”Draconian Times” för att skapa något nytt. På nya ”Faith Divides Us, Death Unites Us” lyckas PARADISE LOST att blanda alla deras styrkor – vacker goth, tung doom, riffglädje och ett makalöst melodisinne – till att skapa en helhet omöjlig att slå hål på.
Sällan har väl en skiva varit offer för så höga odds som ALICE IN CHAINS nya skapelse, ”Black Gives Way To Blue”. Lite bakgrundsinformation för er som mot förmodan inte kan historien: ALICE IN CHAINS red in bland den stora publiken med ”Dirt” (1992) – möjligtvis en av världens bästa skivor – för att bli ett av den hårda musikens största namn. Sångaren Layne Stanley, vars unika röst präglade bandet stort, drogs med ett kraftigare heroinmissbruk och bandet lades i princip på is 1996. Som följd av missbruket dog Layne 2002.
Jag har alltid tillhört skaran som försvarat MUSTASCH, det vill säga bortsett från att deras skivor alltid varit ojämna, just för att när MUSTASCH får till en kanonlåt så är det hårdrock i sin renaste, kärleksfullaste och lyckligaste form. När Ralf får fart på pennan så är han kapabel till stordåd; Double Nature, Down in Black och I Hunt Alone är alla odödliga hårdrockshymner som kommer leva för evigt.
allehanda sidoprojekt (ex. KINGDOM OF SORROW, tillsammans med CROWBARs Kirk Windstein), skriver böcker, driver ett eget klädmärke och var tidigare programledare för Headbanger’s Ball. Med det i åtanke är det imponerande att han ändå lagt tillräckligt med tid på HATEBREED och släppt ifrån sig ett antal imponerande album av äkta metalcore/crossover – med senaste given ”Supremacy” som kronan på verket. Lever då det nya, självbetitlade, verket upp till förväntningarna?
Efter nästan 20 år av trogen tjänst i death metals högsta division släpper nu DYING FETUS nytt. ”Descend Into Depravity” är också mitt första möte med bandet – jag skäms nästan – och tyvärr ger det inte mersmak. John Gallagher (sång) använder sig av det där yttersta gruffgrowlet som jag har utvecklat en nästintill kronisk allergi emot (det låter ju fan som en korsbefruktning mellan hund, gris och cementblandare). På topp av det är det hela tekniskt in absurdum, samt sjukt intensivt, vilket gör mig totalt vimmelkantig. Mest irreterande finner jag dock de frekvent återkommande breakdownen vara, breakdowns som ackompanjeras av nöff-growl är verkligen inte min kopp te.
tycker om att bitcha om att saker var bättre förr så är det ibland svårt att låta bli; death metal var fan bättre förr. Visst är det nära till hands att gissa på melodisk death metal som den genre jag tänkt gnälla över? Men icke. Jag gillar nämligen melodier (även om jag tycker genren är urvattnad som få, men det är en annan sak) och ingen av banden ur den genren utger sig väl för att vilja vara brutalst och hårdast, eller hur?
längre farligt. Seriöst, vem blir rädd av en låt med Behemoth? Jag kan tänka mig att människor finner det olyssningsbart, drar paralleller till bulldozrar etc men rädda? Skulle inte tro det.
känslan av spyor, koncentrationsläger och – ja! – ond bråd död. Det som idag finns kvar är som sagt ett välregisserat skådespel, visserligen brutalt så det förslår, som inte chockar, skräms eller får en att fundera på att dissikera närmaste husdjur. Nej, i min bok är brutalitet fortfarande förknippat med skitigt sound, mäktigt driv (helst lite ur takt då och då), totalt galen strupsång och framförallt ett komplett okontrollerat kaos. Carcass, Morbid Angel, Death, Entombed, Terrorizer, Napalm Death och Bolt Thrower hör alla dit, även om det finns en del musikaliska skillnader. Nile och Behemoth hör dock inte dit.
gång; 
knappt en dålig låt i katalogen.
countrymusikerna i området (har inte sett filmen än så kan inte uttala mig om den), 1978 släpptes återigen ett album betitlat ”Flyin’ Shoes” innan det än en gång blev tyst fram till 1987 års ”At My Window”. Townes spelade på mindre arenor men höll sig undan från offentligheten så gott han kunde.
