JonteRoyals Kritiska Röst i Etern

Blev visst lite aktivitet här ändå, det kan inte hjälpas. Inte varje dag jag sitter och håller med präster hur som helst.

Men det finns en sak. För hur öppen och liberal jag än är, så värjer jag mig mot det för svenska sammanhang och traditioner nya och inlånade fenomenet att kvinnor ska ledas in av sina fäder och överlämnas till sina män när de gifter sig. En del har fått för sig att det ”ska vara” så i kyrkan, men det är alltså en missuppfattning.

Det här är istället en tradition som finns på andra håll i världen och har sin upprinnelse i en tanke på att mannen nu blir kvinnans förmyndare, istället för fadern. Det finns också ett tankegods här som handlar om att signalera oskuld och att det ska vara första gången man får vara samman, sexuellt.

Eller som en kollega sade: nästa steg är att hänga ut ett blodigt lakan till allmän beskådan efter bröllopsnatten.

Nu är jag visserligen emot hela tankesättet runt äktenskap – 2 personer blir 1 – då jag tycker att man alltid ska identifiera sig som en individ och inte bygga sin identitet runt en annan person (ett synsätt som lyckligtvis sprider sig i samhället). Att få bort den hemska traditionen av överlämning (kvinnan går från att bli pappans ägodel till hennes mans ägodel) är dock ett gott steg på vägen.

Kudos Annika Borg. Finns tydligen lite äkta feminism kvar i samhället, även inom kyrkan.

Ungefär 2 timmar har jag suttit på bussen från Oslo när en dam, 50-60 nånting, kommer fram till mig och påpekar att snus är farligt för att i nästa mening slänga in att jag borde sluta, om inte annat för att jag är ett dåligt föredöme för barn (helt sann historia). Ehh?? Jag sitter där helt ställd, vad fan svarar man på det? Instinktivt känner jag självklart för att säga åt kärringjäveln att sköta sitt eget menlösa, uppenbart skittrista liv, istället för att lägga sig i mitt. Men det säger jag ju inte utan sitter där med munnen vidöppen av förvåning och lyckas till slut få ur mig ett “ursäkta, vad sa du?” för att sedan än en gång sitta med munnen vidöppen när hon upprepar sitt uttalande. Vad i helvete är det som pågår? Sitter det en gammal kompis på bussen som driver med mig? Det alternativet känns iaf mer tilltalande än det faktum som jag sedan står inför, denna människa störde sig uppenbart så mycket på att jag hade en snus under läppen att hon såg det som sin plikt att gå fram till mig och helt enkelt säga åt mig att sluta. Var är världen på väg egentligen?

Hade jag tänt en cigarett i bussen så hade det varit förståligt, då hade det ju faktiskt inverkat på hennes resa. Men en snus, hur stör det henne? Hur tråkigt måste inte ens liv vara när man tar upp sin tid med sån här skit.

När jag äntligen tagit mig ur mitt förvånande, lätt chockade, tillstånd så förklarar jag, så vänligt jag kan, för damen att jag snusar precis så mycket jag vill och då det inte påverkar varken hennes liv eller hennes bussresa så har hon inte med detta att göra. Vid detta lag har ett antal medpassagerare upptäckt diskussionen och vi har fått oss en liten publik. Damen ger sig självklart inte utan startar en monolog (lång som en kortare roman) om hur skadligt snus är för kroppen, “du kan få cancer, tänderna kan ramla ut, bla, bla, bla…”) och när jag äntligen får en syl i vädret och påpekar att jag är fullständigt medveten om det men faktiskt inte bryr mig så byts taktiken från denna hälsofascist och plötsligt handlar allt om hur jag förstör barn genom att föregå med dåligt exempel. Jaha, men nu har inte jag några barn och anser att jag inte har något som helst ansvar att vara någon “god” förebild till några andras barn, barnens föräldrar får faktiskt sköta den biten, försöker jag. Jag inflikar att om jag jobbade på dagis eller på en skola så skulle visserligen argumentet bära någon form av legimitet.

Ni inser säkert själva att diskussionen inte fick något slut här utan att det hela gick vidare till ännu mer absurda former. Damen är nu uppenbart irreterad över min otroliga arroganta hållning om att jag själv bestämmer över vad jag gör och kallar mig för självisk, barnslig och börjar prata om moraliskt förfall och annat larv. Åskådarna har just nu slutat att smyglyssna och sitter helt öppet och skrattar åt den absurda situationen. Själv befinner jag mig i en något konstig stämning mellan irratation och förvåning samtidigt som jag inte kan komma ifrån att det hela är rätt roligt. Jag försöker dock få stopp på det hela genom att säga att det är dags för henne att sätta sig på sin plats igen, hon har faktisk ingen som helst rätt att bestämma vad jag ska göra när jag åker buss. Det hela visar sig vara ett framgångsrecept då hon faktiskt lämnar mig och återvänder till sin plats. Det som sedan utspelar sig kan vara något av det lustigaste jag varit med om i mitt liv.

Damen börjar nämligen gå på rundtur i bussen för att få passagerare att engagera sig i att förbjuda snus på bussar (det är helt jävla sant) och när hon upptäcker att hon inte får något gehör utan att i princip alla passagerare ber henne att vara tyst och sätta sig ner (vissa är något hårdare i sin framtoning än andra) så går hon på allvar fram till chauförren och tar ett “seriöst” snack med honom i nästan 10 minuter. Nu satt jag en bit bak i bussen så exakt vad som sas vet jag inte (jag har mina gissningar) men det hela slutar med att den stackars chauförren barskt meddelar i högtalaren att alla passagerar måste sitta ner hela resan, ingen får lämna sätet förutom för att gå på toa eller för att köpa kaffe.

Tack och lov sluta farsen här. Jag skojar inte när jag säger att jag jublade inombords när jag upptäckte att denna dam inte skulle med samma buss som mig från Göteborg.

Visserligen är detta från i lördags men det låter bättre att döpa ett inlägg till “dagens citat”.

Konversation mellan kassapersonal (jag) och en kund, klockan 18.15, på en coopbutik i Oslo.

Jag: Beklagar, jag kan dessvärre inte sälja öl efter klockan 6 på lördagar.

Kund: Fan, glömde att vi bor i Sovjet.

Det här med poltisk tillhörighet är en svår nöt att knäcka i dagens läge. Jag har alltid betraktat mig som vänster (är emot privatisering av vård och skolor exempelvis) men samtidigt känner jag idag sällan igen mig i vad många vänsterpersoner förespråkar. Problemet ligger väl i att jag är liberal (absurt liberal har jag kallats en gång) när det gäller personlig frihet. Så länge man inte skadar någon annan människa så är det anything goes i min bok så att säga. Jag är för legalisering av vissa droger, principiellt för prostitution (äger man sin egen kropp måste man ha rätt att sälja den. Hur legalisering skulle fungera i praktiken vet jag dock inte då industrin är ruttnare än det mesta), emot alla idiotlagar likt hjälmtvång, bältestvång och annat larv (man måste väl få riskera sitt eget liv hur mycket man vill), för köns- och antalsneutrala äktenskap, emot alla integritetskränkande lagar och jag är helt klart för att häva snusförbudet inom EU. Jag är 100% för abort (höj 28-veckorsgränsen vad mig anbelägnar), emot all form av statlig subventionerad indoktrinering (likt svenska kyrkan) och jag tycker att vi gärna skulle kunna avskaffa nationalstater.

Var fan hamnar jag? Höger? Visst att jag håller med Christoffer Fjellner (m) i ett och annat men eftersom hans parti även stoltar med Anna Corozza Bildt som EU-parlamentariker och har Alfons Reinfeldt som partiledare så fungerar ju inte det. Folkpartiet då? De säger sig vara liberala, synd bara att de är mer konservativt militäriska än något annat parti. Och blir jag höger måste jag också leva med KD, ett parti så motbjudande att jag hellre väljer ollonhyvling än komma när. Hjälp? Vad ska jag göra? Har redan missnöjesröstat en gång nu (PP) men vill slippa det igen. Jag vill ha ett komplett parti att rösta på. 

Är jag helt ensam eller finns det andra som vill ha bort normatitiv och moralistisk lagstiftning (äktenskapet), införa frihet (cannabis, prostitution) men ändå behålla ett skattetryck som garanterar sjukvård och skola? Någon annan som vill avskaffa gamla pisstraditioner (kungahuset) och istället blicka framåt? Någon som vill införa jämställdhet på allvar – dvs; sluta tjafsa om trumpeter som genussymboler och jobba med att få lönerna jämnare isället – eller kanske t o m jobba emot religiöst förtryck likt omskärelse (som pågår i Sverige)? Vill bara veta, är jag ensam i det här?

Tycker för övrigt FPs gamla slagord socialliberal passar rätt bra in på det jag skriver där uppe.