JonteRoyals Kritiska Röst i Etern

In Mourning är ett band som jag absolut inte blir klok på, vi kommer till det senare. Detta gäng spelar en Opeth-liknande progressiv metal, dock med mer betoning på metal än vad Opeth haft på deras senaste, visserligen magnifika, verk. Det förekommer dock mer doomliknande stämningar på denna platta än vad jag brukar förknippa med Opeth och även lite metalcore tycker jag, på ytterst få ställen ska sägas, dyka upp på In Mournings debut.

Som ni förstår ovan så är det fullkomligt omöjligt att inte jämföra In Mourning med Opeth, denna typ av progressiv musik med utgångspunkt i, relativ slö, deathmetal kommer med all framtid jämföras med stockholmsbandet. Men om man på allvar lyssnar på dalarnagänget In Mourning upptäcker man dock en egen profil, de blackmetalminande slingorna som dyker upp här och var är till exempel riktigt fräscha.

Det jag dock menar ovan med att jag inte blir riktigt klok på detta gäng är det faktum att första gången skivan på allvar sätter sig är nu, när jag sitter och är inne på min sjätte öl. Denna typ av musik brukar bäst avnjutas under follkomlig koncentration, helst i lurar eller med en riktigt bra stereoanläggning, men nu sitter jag här, halvt salongsberusad, och bara älskar det jag hör. Just nu är In Mourning helt makalösa, men tyvärr så vet jag att detta är en illusion som alkoholen intalar mig, för i verkligheten är detta ett ganska mediokert album.

“The Shrouded Divine” börjar dock bra med titellåten som sätter standarden för skivan. Ett malande Black Sabbath-liknande inledningsriff övergår i skön deathmetal och allt är gott, låtens lugna avslutning är också helt magnifik. Sen blir det tyvärr lite mer anonymt innan vi kommer till fjärde spåret “By Others Considered”, en låt som alla Opethfan kommer ta till sig. Efter detta kommer den riktiga driviga men tyvärr anonyma låten “Grind Denial”. Låt nummer sju sätter dock perspektiv på saker och ting för den åtta minuter långa “The Black Lodge” är inget annat än en magnifik skapelse. Denna låt är så vacker att klockorna stannarna, slingorna går rätt in i känslocentrumet av varenda vettig människa och det är omöjligt att värja sig mot detta geniala verk. Blandningen av growl och melodiös sång, utan att för den delen bli äckligt emoakitg, är det som gör låten till vad den är. Om amerikanska metalcoreband lyssnade lite på In Mourning skulle den scenen vara betydligt mer spännande. Avslutande “Past October Skies (The Black Lodge Revisted)” är även det en stabil skapelse men tyvärr, som mycket annat på skivan, rätt anonymt.

In Mourning har hyllats av en i stort sett samlad recensentkår, har läst så många recensioner jag kunnat, och jag förstår inte vad de ser. Bandet är kompetent, har några riktigt bra låtar men utöver det så känner jag att gänget spelar rätt mycket i periferin. Ett framtidslöfte utan tvekan, men att man kommer lyfta fram denna debut som deras främsta verk har jag svårt att se. Jag ser fram emot nästa möte med In Mourning, lite mer fokusering från deras sida och det kommer bli grymt. Just nu är jag dock mer sugen än nånsin på Opeth nya skiva som släpps senare i vår. Förhandsrapporter pratar om att den är hårdare än deras senaste skivor, kan det verkligen vara så underbart?