Meshuggah – ObZen

Jag har en teori: Om valfri medlem ur Meshuggah blir insläppt i en studio med uppdrag att fisa i en mikrofon i 50 min så skulle resultatet fortfarande låta som Meshuggah. Så karakteriskt är nämligen deras sound. Att Meshuggah spelar den knepigaste och mest tekniska formen av metal är väl känt och stämmer in på alla deras utgåvor. Förutom det är det dock väldigt mycket som skiljer sig mellan albumen. Från den ”relativt” snabba ”Destroy Erase Improve” till den tungt malande ”Nothing” via den verkligt lustiga ep:n ”I” till den förra, hypnotiskt mörka ”Catch 33″ har de visat att de vägrar stampa på samma ställe för länge. Nu är de tillbaka med deras nya fullängdare ”ObZen”, en skiva som är vad man kan kalla en tillbakagång.

Meshuggah själva har sagt att de var trötta på att deras senaste skivor (”I” och ”Catch 33″) var i stort sett omöjliga att spela live så ”ObZen” skrevs mycket med livesituationer i tanke.

Jag ser verkligen fram emot att se Meshuggah live för ”ObZen” är verkligen en bra skiva. Och precis som killarna sagt, det känns verkligen som den kommer äga alla scener i år. Inledande ”Combustion” är nästan (allt är visserligen relativt) rak, med en grund på, för att vara Meshuggah, snabb trash så sätter den standarden direkt. Redan efter de första tonerna framträder även den typiska Meshuggah-känslan trots att det inte liknar förra plattan för fem öre. Det är så jävla tufft.

Efter denna flygande start på ”ObZen” så blir det lite mer malande riffande och referenser med tunga ”Nothing” går att skönja, dock har aldrig Meshuggah varit så mycket trash som här. De har heller aldrig varit så lättillgängliga som på ”ObZen”, man diggar med ordentligt redan vid andra lyssningen. Självklart tar det ett tiotal lyssningar innan allt verkligen sitter som det ska men det är ändå förvånadsvärt att det går så fort att börja älska denna skapelse. ”Catch 33″ tog mig nog 20 lyssningar innan jag förstod storheten, ”I” sitter faktiskt inte riktigt än. ”This Spiteful Snake” är nog den låten jag skulle säga mest liknar vad Meshuggah tidigare sysslat med, tyvärr känns denna låt också mest teknisk och krånglig bara för sakens skull. Som tur är det den enda låten med det problemet. De andra låtarna, trots att de alla har mystiska taktarter och rytmer och innehåller teknisk kompetens i expertklass, känns just som låtar.

En annan markant skillnad mellan ”ObZen” och gruppens andra skapelser är att det känns som den använder en betydligt ljusare tonkonst. Vet inte om Meshuggah, som är legendariska för sina 8-strängade gitarrer, har börjat spela på vanliga guror men det låter onekligen så. Detta tar dock inte bort mullret, det är bara att basen, signerad Dick Lövgren, får stå för det denna gång istället för gitarristerna Mårten Hagström och Fredrik Thordendal som tidigare skött även detta. På denna resa får de koncentrera sig på skönt och ytterst kompetent riffande. Demontrummisen Thomas Haake lägger en superb grund av intrikata rytmer för resterande mannar att bygga på.

Att bandet lyckats hålla ihop ett sådant här komplext och ostrukturerat ljudlandskap och ändå få det att låta sammanhängande är imponerande. Den väldigt ångestfyllda pipan Jens Kidman besitter gör att allting också känns skrämmande, något som skiljer Meshuggah från de flesta andra band som skriver låtar med hjälp av matematiska ekvationer.

Uppskattas görs även att detta album avslutas som starkast, de flesta av dagens skivor brukar börja fantastiskt för att sedan dala. ”ObZen” avslutas helt klart på topp. Näst sista ”Pravus” är en riktigt tuff Meshuggah-dänga och avslutande 10-minuter långa ”Dancers to a Discordant System” är inget annat än makalös. Vilken jävla låt. Skön, skrämmande inledning övergår till kaotiskt, intrikat trashande med Jens otroliga skrik över. Ångesten som finns i denna låt lovar jag att varenda black metal-band suktar över att kunna efterskapa.

Bästa låt: ”Dancers to a Discordant System”