JonteRoyals Kritiska Röst i Etern

Har blivit kritiserad för att vara hjärntvättad på grund av min kritiska recension av Bullet for my Valentines senaste skiva, förmodligen stämmer det. Jag börjar i alla fall allvarligt tveka på min hälsa när jag lyssnar på “Gutters”, avslutande låten på “III: Architects of Troubled Sleep”. “Gutters” är nämligen en 7 minuter lång låt som består av, i stort sett, en enda dissonant gitarrslinga med mässande prat över och jag fullkomligt älskar den. Jag sugs in och det känns som att jag är i trans. Mycket mäktigt.

Cursed är ett kanadensiskt hardcore/punkband som jag inte har någon tidigare relation till, vilket jag är glad för. Det hade förmodligen lagt sorti på den överrumplande effekt denna skiva har på mig. Jävlar i helvete vad bra det är. Skivan börjar med “Architects of Troubled Sleep”, ett introspår bestående av tänkvärd poesi. Det går sedan över till den totalt krossande pärlan “Night Terrors”. Denna visa maler totalt sönder min hjärna och förvandlar mig till ett hardcoresvin som vill förstöra allt i min väg. Hade jag haft sämre kontroll på mig själv hade nog tv:n åkt ut genom fönstret redan efter de första 10 sekunderna. Jävlar vilket ös det är. ”Magic Fingers” och “Antihero Resuscitator” fortsätter på samma sätt tills vi kommer fram till “Friends in the Music Business”.

I denna låt sänks tempot något, låten är också längre än de tidigare stänkarna, och det blir otroligt stämningsfullt. Man behöver inte direkt vara intelligent för att inse att Cursed har stora problem med den industri de faktiskt tillhör. “III” är en instrumental skapelse som är otroligt vacker och som sedan leder oss in till “Unnecessary Person” (kan ni tänka er en bättre låttitel) som andas så mycket Neurosis att det nästan luktar stöld. Jag väljer dock att skita fullständigt i det då låten är helt förträfflig, vilket kan bero på att jag älskar Neurosis. “Hegel’s Bastard”, en låt om Friedrich Hegel, filosof som anses ligga till grund för totalirism. Är dock inte tillräckligt påläst om Hegel så ska inte prata mer om honom. “Hegel’s Bastard” följs sen av “Dead Air at the Pulpit” som är ännu en hardcorestänkare som fyller mig med magnifikt stor lycka.

Sen har vi då låten med stort L, nämligen “Gutters”. Som jag redan skrivit är den något ohyggligt bra. Stämningen är läskig och jag skojar inte när jag säger att man nästan hamnar i trans. Den har samma effekt på en som redan nämnda Neurosis har i sina bästa stunder.

Den enda låten som inte nästlar sig innaför skinnet är “Into the Hive” som känns lite som en parentes i sammanhanget, en jävligt bra parantes ska dock sägas. Nu väntar jag på världsdominans för Cursed och hoppas de kommer till Sverige, helst till Linköping så vi kan riva en konsertlokal tillsammans.

För övrigt kommer Massgrav till skylten den 12:e april, någon som är sugen att gå?

Bästa spår: “Gutters”