In Flames – A Sense of Purpose

”The Mirror’s Truth”, inledande spår och första singel från In Flames senaste skiva ”A Sense of Purpose”, är en sådan där typisk hitlåt som In Flames tycks kunna komponera i sömnen. Första gången jag hörde den så tyckte jag att den var lite för glättig, likt förbannat fick jag den inte ur huvudet. Efter flera genomlyssningar så kan jag bara konstatera att jag är rätt såld, mitt förnuft säger att den är för popaktig men vad vet förnuftet egentligen. In Flames har ju gjort såhär förut, ”Only for the Weak”, ”Trigger” och ”Leeches” har samma inverkan på mig. När jag hör de så säger förnuftet mig att jag egentligen inte ska gilla det men jag blir knockad varenda gång likväl. Och det är ju just det här som är tjusningen med In Flames, det är nog det ända metalbandet som kan skriva poplåtar, självklart i metalform, och få de flesta metalfansen att digga. Detta har heller aldrig varit så tydligt som på ”A Sense of Purpose”.

”A Sense of Purpose” tar vid där förra skivan ”Come Clarity” (gruppens förnämsta stund näst efter ”Clayman”) sluta. Produktionen är nästintill identisk, den är dock lite mer tandlös denna gång, och låtarna byggs på ungefär liknande riff och melodier. På ”A Sense of Purpose” har gruppen dock valt att dra ner betydligt på tempot, vilket kan vara både positivt eller negativt beroende på hur man ser det. En kompis sa till mig att det är lite Kent-känsla över hela albumet och han är inte helt ute och cyklar.

Under de två första lyssningen av skivan så kändes hela albumet som en besvikelse, efter några flera lyssningar så har jag ändrat mig, dock inte helt. ”A Sense of Purpose” är inte dålig, den lever dock inte upp till förväntningarna som ”Come Clarity” satte. Att skivan inte är lika snabbt och aggresiv som bandets tidigare skapelser ser jag inte som ett problem, jag menar, om vi ser nykter på det så kan vi ju komma överens om att In Flames aldrig handlat om aggresivitet. Det har alltid handlat om bitterljuva gitarrharmonier, arenarefränger och kompetenta kompositioner. Att det ofta har kompletterats av dubbeltramp eller tvåtakt är inte så viktigt som jag tidigare har trott.

Det stora problemet med det nya albumet är istället att det känns som att bandet har gått på slentrian under den kreativa processen. ”The Mirror’s Truth” är en klar öppning, inte mycket att säga där. Efterföljande ”Disconnected” är också en bra låt, bra driv och en skön refräng som skriker In Flames så det stinker. Låten innehåller även den sköna raden ”I feel like shit, but at least I feel something”. Efter det kommer några tråkigare låtar, de är inte dåliga men inte heller så mindesvärda, ”Alias” sitter visserligen på en riktig arenarefräng men låten i sig är tyvärr intensägande. Det är inte förrens spår nr 7 som det smäller igen, då i form av låten ”Move Through Me” som sitter inne med en refräng som smäller högre än Hiroshimabomben. Så jävla bra. ”Sober and Irrelevant” förtjänar även ett omnämnande, en av de få riktiga fartunderna på skivan.

Det stora utropstecknet på skivan är ”The Chosen Pessimist”. En 8 minuter lång skapelse som andas Khoma och tidiga Radiohead. Denna suggestiva skapelse skulle kunna vara hur bra som helst, all potential finns där, men den blir mest långtråkig. Jag kan verkligen inte komma överens med låten. Det känns mest som grabbarna bestämt sig för att visa världen att de kan annat än att skriva hitlåtar på 4 minuter. Jag tycker det är helt rätt väg att gå, hoppas bara att de lägger ner mer tid på det nästa gång.

Det häftiga med In Flames är att de verkligen inte låter som några andra. Alla dessa amerikanska band som snott riff från ”Clayman” (som släpptes 1999) och gjort de tio gånger sämre och klumpas ihop under baneren ”In Flames-metal” eller ”metalcore” har inget med nämnda band att göra. In Flames gjorde ”Clayman” för länge sen och har sedan tittat framåt hela tiden, vid förra plattan ”Come Clarity” hittade de sin riktiga identitet och nu förfinar de bara kanterna. Att det blev lite kölhalning denna gång bortser jag ifrån, några fantastiska spår fick jag ju ändå. Jag hoppas helt enkelt bara på nästa skapelse från göteborgsbandet.

Bästa spår: ”Sober and Irrelevant”, ”Move Through Me”