JonteRoyals Kritiska Röst i Etern

Har aldrig varit så såld på Children of Bodom. Som jag ser det är deras enda riktiga bidrag till musikhistorien låten “Hate Me” som utan tvekan hamnar på topp tio inom kategorin “bästa festlåtar”. Kanske är det just detta som Children of Bodom har insett nu då de döpt deras nya skapelse till just “Blooddrunk”. De har i alla fall gått tillbaka till det thrashiga soundet som präglade deras tidigare alster.

Children of Bodoms största störningsmoment finns dock kvar, den där förbannade jävla synten som hela tiden ska vara så jävla långt fram i ljudbilden och fördärva den annars grymma thrashen som presteras. Jag kan verkligen inte förlika mig med den, synt i all ära, Dark Tranquillity är ett bra exempel på hur man på ett intelligent sätt använder synt i metal, men den får inte ta över hela musiken. Vet att jag låter konservativ men det är fan metal, inte synt. Sångaren, gitarristen och kompositören Alex Laiho pratar mycket om hans förakt för Nightwish men när det är som mest synt så låter faktiskt inte Children of Bodom som något annat än ett lite ettrigare Nightwish. Lyssna bara på inledningen av “Blooddrunk” så förstår ni vad jag menar.

Så, nu har jag klagat färdigt på synten. Children of Bodom, som är synonymt med Alex Laiho, överlever egentligen på två saker, Alex träffsäkra melodisinne och hans ettriga och aggressiva röst. Mannen kan verkligen sjunga, att han sedan också är en gitarrgud gör ju självklart inte saken sämre. Solona står som spön i backen och när det gäller Children of Bodom är det bara positivt. Lyssna på solot i “Tie My Rope” och sitt precis som en annan och bara gapa av beundran för mannen.

Som album betraktat är “Blooddrunk” som valfri Hollywoodrulle. Helt ok underhållning för stunden men inget man direkt längtar efter att återvända till. Det är egentligen bara tre låtar som känns värda att nämna; “Lobodomy” som har ett aggressivt och skönt driv, avslutande fartundret “Roadkill Morning” där tvåtakt piskas friskt och “Banned from Heaven” som har underbara melodislingor och ett rent fantastiskt solo.

Sådär Alex, nu gör vi en pakt du och jag. Till nästa gång sparkar du den där jävla syntaren som helt klart måste lida av storhetsvansinne om han tror att man får förstöra världens bästa genre såhär och så snickrar du ihop ännu starkare låtar. Det låter som en kanonpakt tycker jag, håller du inte med?