Lyckan på hagmarksgatan är för tillfället större än på väldigt länge. Testament har nämligen, äntligen, släppt uppföljaren till sitt förra mästerverket ”The Gathering” från 1999 (”The Gathering” var inte bara en härlig återkomst för dessa 80-tals thrashare utan även deras bästa skiva någonsin och ett säkert kort för en placering på topp 10-listan för bästa thrashplattor genom tiderna). Nya alstret är döpt till ”The Formation of Damnation” och är något så lökigt som en temaskiva om 11 september. Jag har inte orkat studera texterna något närmare utan kan bara konstatera 
att de är ungefär så ytliga man kan förvänta sig. Men det är inget att gråta över, detta är nämligen ett thrashkalas som gör mig så glad att jag nästan vill gråta.
Skivan inleds med det melodiösa och vackra introt ”For the Glory of…” för att sedan övergå i ”More than Meets the Eye”, en låt som andas så mycket bay area-thrash att det nästan är löjligt. Framförallt så låter det mycket Testament och det är inte mig emot. Detta är ändå, tillsammans med Slayer, det thrashband som klarat att ta sig ifrån 80-talet med hedern i behåll bäst. ”The Evil has Landed” är en låt som går i samma spår som ”More than Meets the Eye” och det gör ju självklart att en thrashälskare som jag själv är lycklig. Chuch Billy (sång) sjunger också bättre än någonsin, något som tydligen ska bero på att han sluta bruka cannabis. Han har också besegrat cancer, enligt han själv med hjälp av mystisk indiansk religion. Min gissning är att läkarna hade något med det att göra men skit samma, sjunger man så här får man ha så konstiga idéer man vill.
Eric Peterson (gitarr), killen är typ Testament, har knåpat ihop så fantastiska låtar att jag nästan får stånd av bara tanken. ”Henchmen Ride” är en låt som är så jävla bra att jag nästan funderar på om den inte klår Metallicas ”Disposable Heroes” som världens bästa thrashlåt.
”The Persecuted Won’t Forget” har ett öppningsriff i formel 1-fart och låten gör inget Testament-fan besviket. ”Killing Season” är nog det närmaste man kommer en hitlåt på en thrashplatta. Refrängen är otroligt smittsam. ”F.E.A.R” är också det en smittsam låt som kommer att finnas på min blandlista på Ipoden långt framöver.
Det ända klagomålet jag egentligen har mot denna skiva är ”Dangers of the Faithless” som är lite för melodiös för att passa in på skivan, även avslutande ”Leave me Alone” är lite tråkig men det är faktiskt inga dåliga låtar vi pratar om. ”The Formation of Damnation” lever visserligen inte upp till standarden som föregångaren satte men det är ändå den näst bästa skivan som detta band har åstadkommit. Hur coolt är inte det, ett band som var som störst och släppte grymma plattor under 80-talet leverar ändå sina två bästa album 1999 respektive 2008. Bara det är värt respekt i min bok.
Bästa låt: ”Henchmen Ride”
