JonteRoyals Kritiska Röst i Etern

“It’s been a long time but we are here again. It’s been five long years of thunder, lightning and rain”, med de raderna inleder Tiamat sin nya skiva i form av första låten “The Temple of the Crescent Moon”. Och precis som Johan Edlund sjunger så är det fem år sedan denna konstellation gjorde väsen av sig, då i form av den rätt sega “Prey”. Min gissning är att alla som gillar att knulla i motljus och beskriver sig själva som djupa, intelligenta och framförallt melankoliska människor jublar av lycka (om dessa människor nu jublar av lycka?). Själv har jag alltid haft lite svårt för denna grupps melankoliska och gothinspirerade musik. Gillade visserligen skivan “Judas Christ”.

Därför blir jag glad att skivan inleds med just “The Temple of the Crescent Moon”, en låt med härligt driv och snygga blackmetalaktiga slingor. Att sedan Johan Edlund sjunger skrämmande likt Thåström denna gång gör ju inte saken sämre så att säga. Efterföljande “Equinox of the Gods” går även den i ett ganska rivigt tempo, även här finns det black/death-partier som gör mig glad.

Efter denna starka inledningen börjar dock knulla-i-motljus-musiken att ta över, men hör och häpna, jag somnar inte som jag brukar. “Until the Hellhounds Sleep Again” och framförallt “Misantropolis” är utrustade med så vackra och drömska melodier att jag slås i backen direkt. Mycket kan även här tillskrivas Edlunds formidabla röst, mannen sjunger verkligen underbart. Man börjar även här förstå att Tiamat har hämtat lika mycket från metal som från rock, många spår på plattan har väldigt lite med metal att göra överhuvudtaget. Att Tiamat anspelar mycket på ockulta teman är lätt att förstå i de inledande, hårda spåren men i de lugna, nästan loungeaktiga (lyssna bara på “Meliae”) spåren så är det svårt att förstå att bandet härstämmar från den scenen.

Tiamats styrka ligger i att de blandar alla dessa stilar, vissa kanske pekar på att det blir spretigt men det struntar jag högaktningsfullt i. Edlund, Iwers och kompani gör precis vad som faller de in och det är härligt befriande. Allt är dock inte frid och fröjd, det blir gärna lite för segt för min del men å andra sidan var jag medveten om det när jag börja lyssna på skivan. Jag saknar dock en “Return of the Son of Nothing” (inledande spår på Judas Christ) som med sina stämningsfulla gitarrer och den briljant banala texten letade sig in bland mina favoritlåtar. “Via Dolorosa” är den låt som kommer närmast nämda mästerverk, lite mer spetsarbete och den hade nog hållit samma klass.

“Amanethes” kommer förmodligen bli en skiva som jag kommer spisa många gånger inom den närmaste tiden. Alla behöver ju en stämningsfull slapparplatta då och då, eller hur?

Bästa spår: “Via Dolorosa”