JonteRoyals Kritiska Röst i Etern

Precis som Bruce Dickinson är Warrel Dane frontman i ett framgånsrikt metalband, nu är Nevermore självklart inte på långa vägar lika stora som Iron Maiden men häng med i resonemanget här. Precis som Bruce Dickinson så känner Warrel Dane att han har musik inom sig som inte går i ramen för Nevermore, och precis som Bruce Dickinson så släpper han en soloskiva som ställer hans fantastiska röst i centrum.

Jag personligen älskar Nevermore, deras komplexa musik går rakt in i hjärtat på mig och Warrel Danes röst har alltid känts så ärlig i sitt uttryck. Det är därför lätt att förstå att jag har höga förhoppningar på denna skiva och skillnaden mellan Warrel Dane som soloartist och Nevermore är ganska betydande. Där Nevermore är att av vår tids mest komplexa heavy metalband så är detta en relativt rak metalskiva. Likheterna med Bruce Dickinson är faktiskt fler än vad jag beskriver ovan för faktum är att detta är ganska likt hans senaste (de enda som egentligen är bra) soloutflykter (”Chemical Wedding” och “Tyrrany of Souls”). Precis som Bruce har gjort på sina senaste skivor så är detta en skiva byggd på feta metalriff och ljuvliga sångmelodier.

“Praises to the War Machine” börjar med den feta “When we Pray”, en helt underbar låt som drar tankarna till Black Label Society. Refrängen stoltserar med textraden “The world is ruled by fools and pigs” och man behöver ju inte vara ett geni för att förstå vad han tycker om världsläget och framförallt sitt hemland USA. Den bitterljuva, och i mitt tycke skivans bästa stund, ”Let you Down” känns så personlig och stark och den är omöjlig att motstå. Sångmelodin är underbar men jag har en känsla av att om meoldin inte skulle bäras upp av denna mans kraftfulla och sårbara stämma så skulle nog “Let you Down” kännas som ett av plattans svagaste spår. Även “Your Chosen Misery” skulle nog kännas som en parantes om inte mannen sjöng så överjävligt bra.

Skivans utropstecken är covern på Sisters of Mercy (ett av världens mest underskattade band) “Lucretia my Reflection”. Den gamla baspumpande och industriminande hiten har här gjorts om till en härligt organisk metallåt. Den har med fördel kortats ner till nästan hälften av dess egentliga längd (vilket även Sisters of Mercy gjorde på deras radio och videoversion av låten). Den blir ju självklart inte lika bra som originalet men vem fan bryr sig, den passar in riktigt snyggt på skivan och känns som ett roligt drag. Framförallt är det kul att man gör en cover som inte låter som originalet, direktcovers är så att säga jävligt onödiga. Ska även nämna “The Day the Rats went to War” och “Brother”, den förstnämnda är en skarp kommentar mot Irak och den sistnämnda en mycket arg (textmässigt) och personlig visa.

För att sammanfatta “Praises to the War Machine” så kan man väl konstatera att det inte handlar om att återuppfinna hjulet direkt. Det är egentligen inget direkt speciellt och nytt över denna skiva men vem bryr sig egentligen. Jag har njutit i sällskap med denna skiva den senaste veckan och kommer förmodligen spela den flera gånger framöver. Viktigast är väl att detta är ett dokument över en av våra bästa nu levande sångare. Faller denna skiva sen i smaken så införskaffa även Bruce Dickinsons bästa skiva “Chemical Wedding”, det bästa med Iron Maidenanknytning som släppts sen 1988. Och eftersom Iron Maiden nu mest ägnar sig åt 108 minuter långa sömnpiller till låtar så kanske vi kan hoppas på ett gemensant projekt mellan Bruce och Warrel. Det skulle kunna bli oslagbart, sanna mina ord.

Bästa låt: “Let you Down”.