JonteRoyals Kritiska Röst i Etern

Då var det alltså dags att dra sig till blekinge och sölvesborg, närmare bestämt Norje, för att gå på ett Sweden Rock som detta år stoltserar med en imponerande startlista. Eller vad sägs om: Judas Priest, At the Gates, Volbeat, Testament, Satyricon, Ace Frehley, Mustasch m.m. Jag och min kompanjon Jakob anlände till campingen den 3:e och kläckte de första ölen medans vi insöp stämningen och inväntade morgondagen.

Onsdag 4:e Juni

Onsdagen började för vår del med att gå och titta på Korpiklaani, ett finskt band som spelar någon form av humppa-metal med glimten i ögat eller vad man nu ska säga. Det ska väl sägas att det låter roligare att läsa på papperet än att se i verkligheten, hur roliga de än ser ut i sina fårpälsar så går det inte att komma ifrån att musiken är rätt outhärdlig.

Över då till Airbourne vilket är ett nytt tokhyllat rockband från Australien som låter exakt som ett annat ganska stort band från just Australien. Ja, ni gissa rätt, det här är AC/DC rakt av. Första låten som spelas inleds för fan med ett riff som låter exakt som “Thunderstruck”-riffet. Som ni förstår blir det här inte dåligt på något sätt, det är svårt med denna typen av musik men jag känner hela tiden att jag vill höra “Hells bells” eller “Highway to Hell” och det blir ju självklart till Airbournes nackdel. Sångaren och gitarristen är dock en rolig prick som helt klart måste ha någon bokstavskombination, han står nämligen aldrig still. Han klättrar i ställningar och hoppar från en högtalare på minst två meter, med gitarren!, och fortsätter att spela som ingenting. Imponerande.

Veckans stora överraskning bjuder Graveyard på. Ett band jag aldrig tidigare hört och som jag mest går och tittar på för att slippa Sabaton. De spelar på den lilla tältscenen Gibson och de golvar mig något sanslöst med sin rejält svängiga rock n’ roll. Jag har senare hört att de jämförs med Led Zeppelin och Black Sabbath men jag vill lägga till ett namn, nämligen The Doors. Det här är The Doors elaka kusin (finns dock ingen orgel i Graveyard) och det är bra som bara fan. Detta svenska band är värda mycket uppmärksamhet i musikkretsar.

Kvällen avslutas sen med Satyricon, ett norskt blackmetalband som på senare år börjat spela en mer rockig form av blackmetal vilket passar de ypperligt. Konserten är en uppvisning i auktoritet, på det sättet bara norrmän klarar det och det är härligt att se Satyr (sång) styra sin publik. Det är låtarna från senaste skivan, mästerverket “Now, Diabolical”, som enligt mig står sig bäst under kvällen men självklart måste bandet riva av sin hit “Mother North” som sista låt. Lyckan är stor och jag hoppas på storverk när nya Satyricon-plattan når affärena. Satyricon är mitt uppe i produktionen av den men satte sig på flyget till Sölvesborg för en konsert och det är nog fler än jag som tackar för det. Värdig avslutning av en bra inledningsdag.

Torsdag 5:e juni

Torsdagen är som en våt dröm för alla oss festivalbesökare med en förkärlek för den lite hårdare musiken då Testament, At the Gates och Volbeat lirar denna dag. Dagen börjar dock med ett antiklimax, den gamla Skid Row-sångaren Sebastian Bach sitter fast på ett flyg och hinner inte till sin konsert. Detta känns genomgående trist då jag verkligen sett fram emot att få höra gamla Skid Row-godingar men nu är det som det är.

Volbeat gör sedan vad de kan bäst, nämligen rockar skiten ur oss i publiken med sin hårda hybrid av metal, 50-talsrock och punk och det är en riktig bra konsert. Skillnaden från när jag såg de förra året på Metal Massacre i Linköping är ganska stor, då hade jag knappt hört de och det gällde nog för väldigt många den gången. Nu har dock folk fått upp ögonen för detta danska gäng, var man än gått under festivalen så har det pumpats Volbeat ur folks skivspelare och bandet vet hur de ska förvalta det. Det är en glädje att se de på scen, hur macho sångaren Michael Poulsen än ser ut så utstrålar han ändå bara ren och skär glädje och känns mer som en gosig nallebjörn än den tatuerade machomannen man faktiskt tänker på vid första anblicken. Låtarna blandas från de båda fullängdarna “Rock the Rebel/Metal the Devil” och “The Sound, The Strenght, The Songs” och det blir även två nya bitar som bådar gott. Den ena innehåller en reggaetakt vilket känns helt naturligt för Volbeat, de blandar ju redan allt så varför inte en stil till. Framtiden är nog inte mycket annat än lysande för detta band, tro mig. 

Över sedan till Testament, ett band som på papperet gör mig så upphetsad att det är löjligt. Inte nog med att de är en gamla thrashgigant, de har även släppt ett av detta års bästa skivor, “The Formation of Damnation”, och således är förväntningarna på topp. Därför känns det trist att allt bara känns så jävla avslaget, vet inte om det är för att jag är rätt seg och hungrig eller om det beror på det kassa ljudet som de tyvärr har men det här är inte särskilt kul. En kul sak är dock sångarens Chuck Billy stativgitarrspel. Till skillnad från i stort sett alla andra som ägnar sig åt denna larviga företeelse så har denna amerikan gjort det till en konst, du kan lika gärna titta på honom som på gitarristen Alex Skolnick för att veta hur solot spelas, så exakt spelar Chuck på sitt mickstativ.

När jag var femton år så upptäckte jag en skiva som räddade mig från mitt knarkande av powermetal och liknande trams. Skivan hette “Slaughter of the Soul” och var gjort av ett band kallat At the Gates från göteborg. Ni kan förstå min besvikelse när jag insåg att bandet redan 6 år tidigare splittrats, visserligen gick tre av de över till finfina Haunted och sångaren Tompa Lindberg till Disfear, Skitsystem m.m, men när nyheten kom att At the Gates i sommar skulle genomföra en ordentlig avslutningsturné, 12 år efter det egentliga slutet så blev det lycka här på hagmarksgatan kan jag lova. At the Gates är den viktigaste anledningen till att jag befinner mig på den festival. Efter att Orvar Säfström presenterar bandet på ett ytterst coolt sätt, han growlar namnen på deras samtliga skivor, så går då At the Gates på och inleder med just “Slaughter of the Soul”. Öronpropparna ryker direkkt för egen del, detta är helt enkelt för bra för att avnjutas i halvkasst ljud. Tompa Lindberg är överallt på scen och det är svårt att förstå att dessa killar närmar sig 40-strecket när de röjer skiten ur precis allt, och då menar jag allt. Fan i helvete vad bra det här är. Låtarna tas från hela katalogen även om tyngdpunkten ligger på “Slaughter of the Soul” och killarna får ursäkta, hur bra deras andra låtar än är så det låtarna från nämda mästerverk som klår allt. När låtar som “Cold”, “Under a Serpent Sun”, “Nausea” eller “Suicide Nation” spelas ser jag förmodligen helvetiskt töntig ut där jag står och nickar i takt samtidigt som jag fulhoppar och sjunger med. Störst lycka blir det, till killarnas förtret kanske, när deras riktiga hit dammas av, nämligen “Blinded by Fear”. Vet att gitarristen Anders Björler inte är speciellt förtjust i denna låt och det är synd för detta är At the Gates egna “Angel of Death”. Det kanske är nostalgin och det faktum att jag ätit, sovit och bajsat At the Gates i drygt 5 års tid som gör att jag älskar detta så förbehållslöst, vi kan väl i alla fall konstatera att det inte finns något objektivt över det jag skriver men det skiter jag i. Detta är bland det bästa, om fan inte det absolut bästa, jag sett på en scen någonsin. At the Gates ska tydligen göra två till spelningar i Sverige under sensommarn, missar ni de så kommer ni ångra er, sanna mina ord.

Efter denna uppvisning i toppklassig deathmetal ska då Judas Priest avnjutas. Hur man ska förhålla sig till det vet jag inte, det börjar med en låt från deras nya skiva “Nostrodamus” och det är tyvärr en tråkig låt. Sen kommer lite klassiker men det tänder liksom aldrig till, när sedan min personliga favorit “Painkiller” kommer så blir det tyvärr för tydligt att Halford inte riktigt har kvar falsetten och det blir grissång för hela slanten. Tråkigt som fan och jag struntar i resten och går och lägger mig.

Fredag 6:e juni

Fredagen började med ett band som kort och gott heter Svölk och härstammar från Norge. Detta band kan man väl kalla för Mustasch tråkiga lillebror, det är liksom inget dåligt över standardhårdrocken de levererar men det finns inget upphetsande över det heller. Men när klockan är 12 och man är lite bakis så funkar ändå musiken hyfsat.

Så mycket mer kul är det inte under dagen förrns Team Cans går på och kör nationalsången och det blir folklighet för hela slanten. Sen kommer Ace Frehley och spelar Kiss-klassiker och folkligheten når helt klart nya höjder. Att jag sedan är på toa under “Love Gun” känns bara så fel som det kan bli, bästa Kisslåten nånsin och jag sitter och skiter. Fan!

Dags igen för ännu ett återförenat kultband för oss deathmetalälskare, nämligen Carcass. Ska erkänna att jag inte är någon riktig expert på Carcass, har självklart hört låtarna men aldrig fastnat så starkt för de. Jeff Waters (bas, sång), Bill Steer (gitarr) och Mike Amott (gitarr) får hjälp av Mikes nuvarande trummis i Arch Enemy, Daniel Erlandsson då originaltrummisen Ken Owens hamnde i koma efter en olycka för ett år sedan och inte hunnit återhämtat sig än. Detta märks när han släpps in på scenen för ett trumsolo som jag lätt hade klarat av, fin gest av resterande medlemmar dock. Spelningen i sig känns tyvärr jävligt nervös men även nonchalant, musiken är självklart grym men Jeff verkar inte ha koll på sig hur han ska sköta sig som frontman, i de bästa stunderna är han skönt engelskt nonchalant, i de värsta verkar han nervös och ibland bara arrogant och överlägsen vilket verkligen känns trist på det fina material de ju har att jobba med. En godkänd spelning blir det dock, just tack vare grundmaterialet.

Det siste jag bevittnar denna kväll är Ministry, industrimetalbandet som är ute på sin avslutningkonsert. Det är hårt och bra utav bara fan och det känns väldigt industri när bandet spelar bakom stora galler, sångaren och grundaren Al Jourgenson ser även han cool ut i sin väldiga Slashhatt. Ett värdigt avslut för ett bra band som Ministry.

Lördag 7:e juni

En ganska rejäl bakfylla ligger över mig denna dagen, och kanske är det därför jag uppskattar öppningsbandet 45 Degree Woman, då denna rockkvartett verkar vara ett band som är gjort för dagen efter. Sångaren står på ett ställe under hela konserten och materialet kan väl beskrivas som ett något elektroniskt och även då och då något tråkgt Alice in Chains. Ändå ett band som jag tycker det verkar värt att kolla upp.

Under fredagen anordnades en tributetäävling som jag ej bevittnade, vinnaren av denna tävling får dock uppträda nu på lördagen vilket gör att jag får en chans att se de. Vinnarna var ett tributeband till Led Zeppelin och det jag just nu blir åskådare till är sjukt. Inte nog med att bandet framför mina ögon låter exakt som Zeppelin, de ser ut som Zeppelin med. Det är Robert Plant, Jimmy Page, John Paul Jones och John Bonham anno 1974 som står på scen, det bara är så. Som sagt, detta är en timmes färd bakåt till en tid då syra var lika nödvändigt som vatten för folk och tack för det. Fan vad kul det här är.

Skojfriska finnar kan man inte få nog av, eller hur? Eläkeläiset tar i alla fall priset som sjukast band på SRF detta år. Fyra alkoholiserade finnar med väldigt begränsade kunskaper i både svenska och engelska sitter och skojar samtidigt som de spelar rock och popklassiker i äkta humppa-stil. De inleder med “Walk, Idiot, Walk” av The Hives och hitsen avlöser varandra. På nåt sätt skulle jag vilja avfärda det här som enbart trams, för det är ju vad det är, men det är fan i mig underhållande trams. Förfesterna kommer inte bli detsamma efter man har upptäckt detta finska kollektiv.

Näst sista bandet för mig på denna resa är Primordial, ett band jag hört talas om men aldrig lyssnat på. Här gäller heavy metal med blackmetalslingor och det hela är ganska snyggt framfört även om det blir lite tråkigt i längden. Kan även tänka mig att en del stör sig på sångaren som är helt vitmålad i ansiktet. Jag uppskattar istället det, för det här är ganska dramatiskt musik och sångaren är rätt teatralisk av sig. Då är det bara rätt att han förstärker det på något sätt.

Avslutande bandet, för mig eftersom jag skiter i sista bandet Poison, är Mustasch. Och nu hamnar vi mitt i en firmafest och inget annat. Ralf Gyllenhammar, förmodligen en av vår tids mest sympatiska männsikor, är lite salongsberusad redan när han kommer in på scen och konsumerandet av Jack Daniels under spelningen bättrar självklart på hans fylla. Mustasch håller det dock på rätt nivå, de klarar av att spela och därför blir Ralf lite mot slutet sluddriga snack bara underhållande. Det är också lätt att förstå att han är en av få inom rockvärlden som kan ställa upp i alla möjliga töntiga tv-program och ändå klara att ha cred kvar. Det går liksom inte att tycka illa om denne goa göteborgare. När han sedan inleder en helvetiskt lång allsång, för att klå Team Cans, så är det ända som gör att man inte blir uttråkad och går därifrån hur underhållande herr Gyllehammar faktiskt är. Just det, Mustasch spelar musik också. Bäst blir det sjävklart i “Down in Black” som rivs av på tok för tidigt. Jag har en lite undring till herrarna i Mustasch med, kan ni skriva mer låtar i den stilen, jag tycker att ni har för många låtar som går i slött tempo. Annars är det bara lyfta på hatten för avslutningen på en riktigt bra konsert och en riktigt bra festival.

En lite undran har jag kvar dock: Ser jag verkligen så jävla ung ut att jag ska behöva visa leg nästan varje gång jag ska köpa en öl eller cigg?

Jag har även en sista hälsning till er rasseas som spelade “hata-negrer” låtar på campingen: Dra åt helvete, vi vill inte se er på festivalerna. Sätt er i era jävla epa-traktorer, drick er äckliga folköl och ägna er åt den äckliga inavel ni bedrivit i genarationer och lämna resten av oss ifred.