JonteRoyals Kritiska Röst i Etern

Har inte lagt upp någon skivrecension här på över en månad, det har sina skäl. Ett är att jag varit på Sweden Rock, ett annat att jag har haft lite välförtjänt semester och ägnat mig åt det som alla borde ägna sin semester åt, inte ett skit. Det största skälet ser ni dock redan i rubriken, skivan jag nu skriver om är nämligen Opeths nya, betitlad “Watershed”, och som vanligt med detta band så har det krävts ungefär 40 genomlyssningar att få grepp om verket. Det är som ni förstår inte direkt treackordspunk det handlar om när Opeth är i farten.

Jag räknar Opeth till ett av de absolut bästa banden i världen, om jag bara fick lyssna på 5 skivor i resten av mitt liv så skulle 2001 års mästerverk “Blackwater Park” helt klart vara en av skivorna. Senaste Opeth-skivan “Ghost Reveries” släpptes 2005 och trots att den inte är en av bandens bästa så var den ändå en av det årets bästa skivor. Det säger en del om vilken lägstanivå denna grupp, med sångaren, gitarristen och låtskrivaren Mikael Åkerfeldt i spetsen, besitter. Hur står sig då “Watershed” mot sina föregångare? Det är ingen ny “Blackwater Park” men mot hela bandets katalog står den sig bra.

Inledande “Coil” är en lugn och melankolisk skapelse bestående av en akustisk gitarr, ren sång (både manlig och kvinnlig) och stråkar. “Heir Apparent” brakar sedan igång med ett riff som luktar Black Sabbath lång väg utan att för den delen låta speciellt mycket Sabbath. Här börjar man känna igen Opeth på allvar, “Heir Apparent” och efterföljande “The Lotus Eater” är signifikativ Opethmusik ut i fingerspetsarna. Det är progressiv och melodisk deathmetal varvat med lugnare stunder av ren sång och jag dyrkar helhjärtat. Framförallt “The Lotus Eater” är något så överjävligt bäst att jag vill skriva en hyllning till herr Åkerfeldt. Att låten innehåller blastbeats (är det första gången Opeth?) är inte alls lika konstigt som att Micke väljer att sjunga rent på de partierna. Första gångerna trodde jag att mannen blivit tokig (ren sång på blastbeats, vad i helvete!!!) men ju mer jag lyssnat, ju mer förstår jag storheten. Att inte sätta in growlen förrens de tunga partierna efter renset är makalöst genialt. Jazzpartiet som hoppar in senare i låten tog också ett tag att vänja sig vid men nu älskar jag även det. “The Lotus Eater” är utan tvekan årets låt.

De tre sista låtarna på skivan är dess svaghet, de är inte dåliga men heller inte så överjävligt bra som jag hoppats på. Standard-Opethlåtar skulle jag kalla de, bra som fan men inte i klass med “The Lotus Eater” eller valfri låt från “Blackwater Park”. Fjärde låten “Burden” däremot sticker ut på ett välkommet sätt. Som tagen från den stillsamma skivan “Damnation” ger den en härlig välkommen andningpaus. Den är så vacker att jag är på väg att ta till lipen, vilka melodier. Den ostämda gittaren som spelas i slutet måste också nämnas, det är humor på hög nivå för musiknördar. Ett sådant tilltag skulle vara otroligt töntigt på de flesta skivor men när ett så pretentiöst band som Opeth gör det blir det kul. Som att Tool skulle ha med en fis på en av sina låtar ungefär. 

Mikael Åkerfeldt är i mina ögon ett renodlat musikaliskt geni, kan inte tänka mig en annan låtskrivare som kan spotta ur sig så bra skivor på löpande band. Trots att det inte är renodlade mästerverk varje gång så är de ändå mästerverk. Att mannen sedan också äger en pipa i världsklass, både vad gäller hans vackra rena stämma och hans avgrundsgrowl, gör mig inte mindre imponerad av mannen. Micke for President är allt jag säger. “Watershed” konkurrerar nu med Disfears “Live the Storm” och Curseds “III:Architechts of Trubled Sleep” om förstaplatsen på albumlistan såhär långt 2008, hur jag nu ska kunna jämföra detta med två punkskivor?

Bästa låt: “The Lotus Eater”