JonteRoyals Kritiska Röst i Etern

Nu är det än en gång dags för en ny bekantskap, och som vanligt uppskattar jag detta sätt att upptäcka skivor på. Ska dock sägas att jag redan innan jag lyssnat på Century bildat mig en viss negativ uppfattning, har läst att de spelar “metalcore” och eftersom jag tycker “metalcore” inte bara är en dålig benämning på musik utan också är en urvattnad genre med ett stort överskott av band, så kan man säga att jag börjar lyssna med viss skepsis. Skönt då att man kan ändra sig.

Century kanske kan klassas som “metalcore” (alla, framförallt amerikanska, band som kommer fram idag brukar ju kallas det) men det är mer träffsäkert att kalla det här för Hatebreeds melodiösa kusin. Det är fullt drag från början och blandningen mellan hardcore och mer progressiv metal är härligt upplyftande. Det är så här man ska blanda hardcore och metal, helt klart.

“Pantheon” inleder skivan, en låt som är lätt kaotisk och progressiv samtidigt som den är stenhård. En snygg blandning som känns relativt unik och samtidigt så självklar. “Black Ocean” trampar sedan vidare i samma spår. Snyggt. “Erasure” tar sedan vid och det är först här vi får en riktig refräng till oss. Stenhård och medryckande men samtidigt med en fantastisk melodi på gitarren. En lysande refräng. Även “Rising Sun” stoltserar med en grym refräng.

Till skillnad från närliggande Manntis (släpp nytt snart!) så luras inte Century att skriva en ballad. Avslutande låten på Manntis senaste skiva, “The End where it Begins”, förstörde det mangelkalaset till att bli en klassiker bland sentida hybrider av hardcore och metal. Enda andningsrummet som Century erbjuder på “Black Ocean” är inledningen av den tunga “Daylight Algorithm”, men istället för att bli smörigt så blir det dystopiskt och lutar mot Neurosis runt “The Eye of Every Storm” och låten blir ett härligt avbrott på skivan. Riktigt vackert, utan att hamna i den klassiska fällan att lägga in ren sång.

“Black Ocean” står ut som bland det bästa som släppts inom denna genre på ett tag. Med en mer progressiv inriktning och med mer fokusering på mangel så slår de de flesta av sina konkurrenter på fingrarna. Låt er heller inte luras första gången ni hör skivan, denna skiva behöver ett antal genomlyssningar innan den sitter.

PS: Skönt med en skiva inom denna genre som inte lider av At the Gates-komplex.

Bästa spår: “Erasure”, “Daylight Algorithm”.