Sveriges enda rockstjärnor, Backyard Babies, är nu äntligen tillbaka. Efter att ha lämnat storbolagen efter bråk ska de nu enligt egen utsago rätta till misstaget eftet ojämna ”People like people like people like us”. De har startat eget skivbolag, anlitat Jacob Hellner (Rammstein) som producent och snacket har handlat om nytändning. Att göra ett självbetitlat album brukar också vara ett sätt för band att visa att de är tillbaka på allvar.
Starten på ”Backyard Babies” är dock inte så bra. Fösta låten och singeln ”Fuck off and Die” känns mer som en programförklaring än en grym låt. Att sen Dregen ska envisas med att sjunga övergår mitt förstånd, han sjunger inte dåligt men Nicke Borg låter som en yngre 
Mike Ness (alltså skitbra för er som inte förstår) så låt honom briljera vid micken. Redan på andra låten ”Degenerated” så tillåts han dock göra det. Och som han gör det. I verserna låter han som Axl Rose (sångmelododin måste vara snodd från ”Estranged”) om än något mörkare, eller om man så vill, som en Axl Rose som kan sjunga.
Skivan börjar dock inte riktigt förrens låt nummer fem, semiballaden ”Abandon”. Så här angeläget har inte Backyard Babies låtit på länge. Efter den här radas det upp rock n’ roll pärlor i härlig takt. ”Vodoo Love Bow” (med Dizzy Reed från Guns N’ Roses på piano), ”Idiots” (vilken refräng), 
”Nomadic” (ännu bättre refräng, tycker jag känner igen den men vem bryr sig), ”Where were You”, ”Zoe is a Wierdo” (Ramones någon?). Fan vilken rock de presterar. Sjukligt jävla bra.
Backyard Babies kan väl ses som vårat enda riktiga rockband, i alla fall det enda rockbandet som ser ut som ett rockband. Många skriker posörer och dylikt och en del av mig har alltid varit beredd att instämma (framförallt efter ljumna ”People like…”) men den stora delen av mig har alltid gillat Backyard Babies och allt som tillkommer med det. De ser ut som rockstjärnor och för det mesta har de låtit som det också. Min favortiskiva med gruppen, skräniga ”Total 13″ har de fortfarande inte överträffat men de har gjort tappra försök. ”Making Enemies is Good” och ”Stockholm Syndrome” var grymma skivor men frågan är inte om den här skivan är det närmaste de kommit. Det är självklart inte lika skränigt längre men det kompenseras med otroliga rocknummer och framförallt det som Backyard är bäst på, nämligen refränger.
Nu när Hellacopters gått i graven så har vi väl bara Backyard Babies kvar. Hives är visserligen bra men de blir
bara sämre för varje skiva. Så det är upp till Dregen, Nicke, Johan och Peder att visa Sveriges ungdomar att rock inte har ett skit med Takida (som de nu turnerar med) att göra. Om inte annat så kan de visa hur en rock n’ roll-ballad ska låta. Redan nämda ”Abandon” är grym men avslutande ”Saved by the Bell” (en ensam akustisk gitarr och Nickes sköna stämma på det) är briljant. Takida borde ta lärdom, deras radioballad (kommer inte ihåg vad den heter) är så kass. Mer sånt. På tal om likheten mellan Nickes och Mike Ness röst förresten, låter inte refrängen i ”Come Undone” mer Social Distortion än Social Distortion själva?
Bästa spår: ”Idiots”, ”Nomadic”, ”Saved by the Bell”
