Slipknot – All Hope is Gone

Väntan är över, nu är den här. Eller rättare sagt så var den här för en månad sen men jag har varit lat och upptagen med annat så jag har tagit mig an den först nu. Jag pratar självklart om Slipknots nya skiva, snyggt betitlad ”All Hope is Gone”. En mycket efterlängtad skiva, förmodligen inte bara av mig med tanke på vad gruppen har för försäljningssiffror. Så, vad kan man då vänta sig av denna skiva. Att den ska fortsätta i fotspåren efter föregångaren, den dynamiska och vågade ”Vol 3:The Subliminal Verses”, eller att de ska gå tillbaka till det kompromisslösa manglet på ”Iowa”.

Ja, det verkar ha blivit en form av gyllene medelväg här. Inledningen ”Gematria (The Killing Name)”, ”Sulfer” och ”Psychosocial” (jag räknar inte med det snygga introt ”Execute”) är en smocka, dock med skönsjungade verser i både ”Sulfer” och ”Psychosocial”, och de väcker moshpitlustarna i mig till den milda grad att jag nästan var på väg att börja härja runt själv i lägenheten. Efter de tre första smällarna så börjar dock arvet från ”Vol 3″ lysa igenom. ”Dead Memories” känns nästan som pop komouflerad till metal, väldig snygg pop ska väl tilläggas men den känns ändå något krystad. Den känns dock som en given singelkandidat. Resterande delen av det 15 (!?) spår långa albumet är varierat. ”Vendetta” är en thrashlåt som jag personligen tycker skulle fungera bättre med skriksång istället för ren sång. Verserna i ”Butcher’s Hook” skulle passat bra på den grymma debuten medans den vackra refrängen härstammar från föregångaren.

Det är förmodligen som att svära i kyrkan men det känns som att Slipknot andas positivitet denna gång. I ”Wherein Lies Continue” hittar man raden ”I’m stronger, better” och utifrån intervjuer jag har läst så verkar det som det är ett lyckligt gäng som nu har satt ihop en ny skiva. Slipknot, om jag har forstått saken rätt, startade utifrån en idé i ”Clowns” huvud och tvärtemot vad man kan tro så har de alltid känts betydligt mer intelligenta än vad de har framställts. Om det stämmer eller inte vet jag inte men på denna utgåva så känns det än en gång som att Slipknot vill visa världen att de inte är dumma i huvudet. På ”Iowa” och ”Vol 3:The Subliminal Verses” visade de världen att de verkligen kunde spela sina instrument, så det är helt naturligt att lägga tonvikten på intelligensen denna gång.

Det största beviset på att Slipknot faktiskt gör lite vad fan de vill nu för tiden är nog att de lagt den tårdrypande och helt lysande balladen ”Snuff” precis innan det otroligt brutala titelspåret. ”Snuff” är så djävulskt bra att det är läskigt. Med akustiska gitarrer och effektfullt arrangemang så har den alla kriterier för att vara en powerballad, förutom då att den inte har en refräng. Det är en singer/songwriterlåt från ett galet niomannagäng i masker och ni förstår ju hur konstigt det är. Med rader som ”I only wish you weren’t my friend, then I could hurt you in the end” och ”You sold me out to save yourself” så öppnar Corey Taylor sitt hjärta och jag lider med honom. ”All Hope is Gone” är en helt annan historia. Med blastbeats i verserna och en brutal men medryckande refräng så skulle jag säga att det är det hårdaste gruppen någonsin skrivit. Men bli inte lurade av titeln, även här verkar det nu finnas ett positivt budskap, ”We find a way, when all hope is gone”.

Som ni säkert förstår så gillar jag den här skivan, den är lite schizofren men det skiter jag i. Dynamik har väl aldrig nån dött av och när jag får smockor som ”All Hope is Gone”, ”Gematria (The Killing Name)” och ”Sulfer” på samma skiva som jag får känslöströmmar som ”Snuff” på så är jag nöjd. Det finns dock några problem. ”Dead Memories”, ”‘Til We Die” och ”Child of Burning Time” håller inte måttet och varför de har gjort ännu en version av den underbara ”Vermillion” från förra skivan är för mig obegribligt. Denna version av låten är klart sämst. Det sista problemet är längden på skivan, 15 låtar på 72 minuter, skärp er. Ett album ska vara högst 50 minuter. Kan alla sluta göra så överjävligt långa skivor??!!!

Bästa spår: ”Snuff”