JonteRoyals Kritiska Röst i Etern

Rick Rubin har blivit sinnessjuk! Det är helt och hållet sant mina vänner. Producenten som förvandlade Slayer från ett kompotent dussinband till världens bästa band i och med “Reign in Blood” och som såg till att System of A Downs skivor håller världsklass har helt förlorat förståndet. Beviset för det heter “Death Magnetic” och är Metallicas nya studioalbum. Hur Rick Rubin har gått med på denna helt värdelösa produktion av en skiva är för mig ett mysterium, ”Death Magnetic” låter självklart inte lika dåligt som “St Anger” men det säger å andra sidan inget hellet. Grytor som slås mot varandra i en timme skulle låta bättre än “St Anger”. Rick Rubin, vad fan tänkte du på????!!!!!

Med det sagt så kan vi gå över till själva musiken, och på den är det inte direkt något fel. Direktivet har tydligen varit att blicka tillbaka till 80-talet och det är precis vad killarna har gjort. “That was Just your Life” som inleder skivan är helt grym. Med en inledning som får mig att tänka på “And Justice for All…” så utvecklas den sen till en thrashrökare som låter Metallica så in i helvete. Vilken lycka. Lars Ulrich växlar mellan fyrtakt och den knackiga tvåtakt han är känd för och det värmer i mitt hjärta. Att dansken fortfarande inte kan spela trummor gör inte så mycket, det är istället något charmigt över hela hans spelstil som värmer hela mig. Att vara trummis i världens största metalband – en genre som annars är helt överfylld med demontrummisar som kan spela så snabbt och tekniskt att det helt klart övergår mänsklig förmåga – och fortfarande vara medelmåtta efter 25 år är bara coolt. Ringo Starr kunde ju heller aldrig spela trummor för den delen. 

Hur jag ska förhålla mig till en ny Metallica-skiva är svårt, vi pratar ändå om min första riktiga musikkärlek. Jag är visserligen född samma år som de släppte mästerverket “Master of Puppets” och upptäckte självklart bandet efter deras riktiga storhetesperiod men sedan 1993, på ett ungefär, när jag upptäckte bandet så har det varit en kär vän som alltid funnits där för mig. Att då ta till mig en ny skiva med dessa giganter är svårt, förväntningarna är sjävklart på max. Förra skivan, “St Anger”, innehöll ett par riktigt bra låtar (vilket jag var verkar ensam om att tycka) men var utrustad med så dåligt ljud att man höll på att ta livet av sig. “Death Magnetic” är ännu bättre, men som jag redan nämt låter även denna skiva skräp. Redan nämnda “That was Just your Life” är en briljant öppning, “Broken Beat & Scarred” och “All Nightmare Long” är också de grymma thrashspår som får det att kittla till i kroppen.

Singeln “The Day that Never Comes” är den något snällare kusinen till “One”. En jävligt bra låt som byggs upp på samma sätt men som inte innehåller samma svärta som deras gamla mästerverk. Något säger mig dock att den kommer bli en riktig höjdare live. Ytterligare en version “Unforgiven” finns även med på denna skiva, den tredje i ordningen. Under de första lyssningarna av skivan tyckte jag att det var dumt men jag har ändrat mig till viss del, “Unforgiven III” är faktiskt en riktigt bra låt. Man måste bara ge den lite tid.

Tid är något som jag tror att hela skivan behöver, inte nog med att den är 74 min (vad i helvete??!!), det är inte heller den mest lättsmälta skivan som har spelats in. Den växer betydligt för varje lyssning. Tyvärr kan man inte blunda för det faktum att det här finns några mellanspår. “Cyanide” är för all del en bra låt men den känns överflödig i sammanhanget. “The Judas Kiss” är inte heller något mästerverk och instrumentala “Suicide & Redemption” är bara slöseri med folks tid. Hade Metallica slopat dessa låtar så hade skivan hamnat på 7 låtar och 50 minuter istället för 10 låtar och 74 minuter och då hade jag också älskat denna skiva helt förbehållslöst.

Metallica bevisar på detta album att de fortfarande har förmågan att skriva låtar i världsklass. Kirk Hammet har börjat sola igen vilket är odelat positivt och till skillnad från föregångaren så sjunger James Hetfield briljant här, vilken pipa karln har. Om Rob Trujillo har tillfört något musikaliskt låter jag vara osagt men helt klart så har han spritt ny energi i bandet och för det ska han ha en eloge. Lite mindra låtar till nästa gång, jag har inget problem med att Metallica gör långa låtar men låt inte så många vara med på skivan bara. Annars är det bara att konstatera att “Death Magnetic” är ett styrkebesked och den bästa skivan herrarna presterat sen “The Black Album”. Nästa skiva kan ni väl utrusta med bra ljud, det har ni råd med killar.

Bästa spår: “That was Just your Life”