Tidigare publicerad på WeRock.
Uppfattningen att ”ju hårdare, desto bättre” kommer förmodligen vara huggen i sten inom den hårda musiken för alltid. Det är liksom fundamentet som bygger extrem musik. Tyvärr kommer dock själva låten ofta i kläm, allt krut läggs på aggresivitet och kaos men låten ägnas väldigt lite tid.
Detta kommer upp i mina tankar när jag lyssnar på Schweiz-bördiga 69 CHAMBERS. Inte för att musiken är speciellt extrem – det handlar här om typiska nu-metalinspirerade heavy metalriff uppblandat med mer grungeorienterade tongångar – utan för att 69 CHAMBERS skulle tjäna tydligt på att tona ner hårdrocken. Sångerskan Nina Treml besitter en skön rock/pop-röst med tydliga likheter till Alanis Morisset och 69 CHAMBERS har förmågan att skriva riktigt sköna låtar. Enda smolket i bägaren blir då att det hela ska byggas upp runt malplacerade metalriff. Någon borde sätta ner foten och säga åt bandet att sluta förstöra bra låtar, det är låten som är viktig, inte genren. Inledande The Day of the Locust är en riktigt bra låt (om det nu inte våra för dessa metalriff) och det gäller som sagt för flera spår på denna skiva. Nu blir det tyvärr bara riktigt bra i den semi-akustiska The Collapse of Time and Space där hårdrocken inte står mig upp i halsen hela tiden. Att det sedan lagts in growl på vissa – dock ytters få – partier blir bara skrattretande.
Betyg: 3/10
