Surreal Life

Ungefär 2 timmar har jag suttit på bussen från Oslo när en dam, 50-60 nånting, kommer fram till mig och påpekar att snus är farligt för att i nästa mening slänga in att jag borde sluta, om inte annat för att jag är ett dåligt föredöme för barn (helt sann historia). Ehh?? Jag sitter där helt ställd, vad fan svarar man på det? Instinktivt känner jag självklart för att säga åt kärringjäveln att sköta sitt eget menlösa, uppenbart skittrista liv, istället för att lägga sig i mitt. Men det säger jag ju inte utan sitter där med munnen vidöppen av förvåning och lyckas till slut få ur mig ett ”ursäkta, vad sa du?” för att sedan än en gång sitta med munnen vidöppen när hon upprepar sitt uttalande. Vad i helvete är det som pågår? Sitter det en gammal kompis på bussen som driver med mig? Det alternativet känns iaf mer tilltalande än det faktum som jag sedan står inför, denna människa störde sig uppenbart så mycket på att jag hade en snus under läppen att hon såg det som sin plikt att gå fram till mig och helt enkelt säga åt mig att sluta. Var är världen på väg egentligen?

Hade jag tänt en cigarett i bussen så hade det varit förståligt, då hade det ju faktiskt inverkat på hennes resa. Men en snus, hur stör det henne? Hur tråkigt måste inte ens liv vara när man tar upp sin tid med sån här skit.

När jag äntligen tagit mig ur mitt förvånande, lätt chockade, tillstånd så förklarar jag, så vänligt jag kan, för damen att jag snusar precis så mycket jag vill och då det inte påverkar varken hennes liv eller hennes bussresa så har hon inte med detta att göra. Vid detta lag har ett antal medpassagerare upptäckt diskussionen och vi har fått oss en liten publik. Damen ger sig självklart inte utan startar en monolog (lång som en kortare roman) om hur skadligt snus är för kroppen, ”du kan få cancer, tänderna kan ramla ut, bla, bla, bla…”) och när jag äntligen får en syl i vädret och påpekar att jag är fullständigt medveten om det men faktiskt inte bryr mig så byts taktiken från denna hälsofascist och plötsligt handlar allt om hur jag förstör barn genom att föregå med dåligt exempel. Jaha, men nu har inte jag några barn och anser att jag inte har något som helst ansvar att vara någon ”god” förebild till några andras barn, barnens föräldrar får faktiskt sköta den biten, försöker jag. Jag inflikar att om jag jobbade på dagis eller på en skola så skulle visserligen argumentet bära någon form av legimitet.

Ni inser säkert själva att diskussionen inte fick något slut här utan att det hela gick vidare till ännu mer absurda former. Damen är nu uppenbart irreterad över min otroliga arroganta hållning om att jag själv bestämmer över vad jag gör och kallar mig för självisk, barnslig och börjar prata om moraliskt förfall och annat larv. Åskådarna har just nu slutat att smyglyssna och sitter helt öppet och skrattar åt den absurda situationen. Själv befinner jag mig i en något konstig stämning mellan irratation och förvåning samtidigt som jag inte kan komma ifrån att det hela är rätt roligt. Jag försöker dock få stopp på det hela genom att säga att det är dags för henne att sätta sig på sin plats igen, hon har faktisk ingen som helst rätt att bestämma vad jag ska göra när jag åker buss. Det hela visar sig vara ett framgångsrecept då hon faktiskt lämnar mig och återvänder till sin plats. Det som sedan utspelar sig kan vara något av det lustigaste jag varit med om i mitt liv.

Damen börjar nämligen gå på rundtur i bussen för att få passagerare att engagera sig i att förbjuda snus på bussar (det är helt jävla sant) och när hon upptäcker att hon inte får något gehör utan att i princip alla passagerare ber henne att vara tyst och sätta sig ner (vissa är något hårdare i sin framtoning än andra) så går hon på allvar fram till chauförren och tar ett ”seriöst” snack med honom i nästan 10 minuter. Nu satt jag en bit bak i bussen så exakt vad som sas vet jag inte (jag har mina gissningar) men det hela slutar med att den stackars chauförren barskt meddelar i högtalaren att alla passagerar måste sitta ner hela resan, ingen får lämna sätet förutom för att gå på toa eller för att köpa kaffe.

Tack och lov sluta farsen här. Jag skojar inte när jag säger att jag jublade inombords när jag upptäckte att denna dam inte skulle med samma buss som mig från Göteborg.