“Black Gives Way To Blue” vs. “Dirt” a.ka varför jag alltid har rätt!

Lovade för några dagar sedan att fördjupa mitt påstående att “Black Gives Way To Blue” är Alice In Chains bästa skiva, och inte “Dirt”. Detta efter att Rebellängeln satt kaffet i vrångstrupen och gråtrunkat sig till sömns efter att läst detta uppseendeväckande uttalande.

Nu har jag i diplomatisk ordning låtit båda skivorna få väl tilltagen speltid, vilket inte minst borgat för några härliga dagar. Vi snackar två rejäla guldkorn till plattor. Om vi talar i betygstermer anser jag båda två hamna på 9/10 – och i båda fallen handlar det om ytterst starka nior. (Dela ut tior ska man vara oerhört restriktiv med, men det är en annan diskussion)

Fortfarande håller jag med mig själv – “Black Gives Way To Blue” är snäppet vassare än klassikern “Dirt”. Frågan jag brottats med är dock hur jag ska kunna fördjupa mig i varför? Ens tycke för musik är, hur man än vrider och vänder på det, alltid resultatet av en subjektiv tolkning. (Kan ni tänka er något träigare än att läsa en helt objektiv recension?). Ändå är ju själva fundamentet för alla oss som skriver om musik att sätta ord på våra subjektiva tolkningar, och försöka beskriva varför vi tycker som vi gör. Vissa gånger är lättare än andra.

Det här är en av de svåra.

Då båda skivorna håller så djävulskt hög klass och är så äckligt jämna är det smått omöjligt att förklara varför jag ser den ena som bättre än den andra. Det är någon liten känsla på “Black Gives Way To Blue” som talar till dess fördel, men det är en känsla jag inte kan sätta ord på.

“Dirt” släpptes 1992. Då var jag sex år och fullt upptagen med att vara allmänt irriterande och tycka att tjejer var äckliga, lyckligt ovetande om att ett Seattleband delgivit världen en magnifik skiva av fantastiska melodier och texter om mörk barndom och drogmissbruk. På det här viset förhåll det sig fram till någon gång i början av 00-talet – då jag först kom i kontakt med skivan. Jag föll direkt. Layne Stanleys plågade stämma, de släpiga riffen och de rent magiska melodierna (alltid i moll) grep tag i mig hårdare än en sumobrottare. Sedan dess har jag alltid sett “Dirt” som en milstolpe inom den hårdare musiken. Down In A Hole är så vacker att den framkallar gåshud hos mig varje gång jag lyssnar. Would? är en magnifik avslutning. Them Bones rockar stenhårt med sitt släpiga komp.

“Black Gives Way To Blue” släpptes å sin sida 2009. Layne Stanley hade gått bort i en överdos 2002, och skivan är en hyllning åt hans håll. William DuVall tog över mikrofonen (även om gitarristen Jerry Cantrell står för i princip hälften av all sång) och gör det med bravur. Inga försök att kopiera den bortgångne sångarens säregna stämma görs, vilket är bra. Det blir till en unik skiva. Jag var lyrisk när skivan snurrat några varv (skrev recension HÄR), trots det ansåg jag inte att den nådde upp till milstolpen “Dirt”. Det var först förra året – när skivan sjunkit in och fått absurt mycket speltid – som jag förstod att det här nog till och med var snäppet bättre. Titelspåret – hyllning till Layne och gästad av Elton John-  är skrämmande vacker, Private Hell sätter toner till en vemodig dag på ett perfekt sätt. Lesson Learned och Check My Brain är briljanta rocknummer och A Looking In View har en refräng bortom denna värld.

Fortfarande finns det inget sätt jag kan förklara varför den senare är bättre. Ni får helt enkelt nöja er med att det är så det är. Och att jag alltid har rätt!

Lyssna på “Dirt” (HÄR) och “Black Gives Way To Blue” (HÄR).