Den här skivan är förvisso på tok för välkänd för att figurera som ett tips, men det struntar jag i. När jag igår lyssnade på den för första gången på länge slogs jag över hur enormt knäckande bra det här är. Den ilska Peter Dolving frigör från sina lungor på dessa elva spår (eller tretton, beroende på version) saknar motstycke.
No Compromise inleder genom att låta exakt vad titeln antyder. När Dolving gastar fram “I pledge/Allegiance to none/My life/Is mine alone” inser man direkt att det inte handlar om någon vanlig tonårstrots – det här är på allvar. Melodierna i Abysmal, tillsammans med den sanslösa tyngden och Dolvings vansinniga skrik gör den omöjlig att ogilla. Sweet Relief är en uppvisning i tvillingarna Björlers förmåga att skriva skalriff och låta dem samverka med blixtsnabb tvåtakt. Resultatet är oemotståndligt. Patrik Jensen bevisar en gång för alla att han är en av världens skickligaste thrashgitarrister och kompositörer i ursinnigt gungiga 99. I vansinnigt snabba Liqiud Burns jobbar hela bandet på högarv – Dolving skriker i ett högre läge än vanligt och Per Möller Jensen smattrar tvåtakt på ett sätt få kan. När skrämmande avslutningen My Shadow – låter som en tonsatt skräckfilm, på ett ungefär – klingar ut är man mörbultad till max.
“rEVOLVEr” var den sista skivan The Haunted gjorde innan deras experimentlusta tog över. Förmodligen helt rätt, för jag har svårt att se att bandet skulle kunna gå samma väg igen och lyckas överträffa nämnda skiva. Även om jag håller debuten som snäppet vassare är det bara att kapitulera inför den kompakta ilska som är “rEVOLVEr”.
Om någon, mot förmodan, inte hört denna skiva så åtgärdar ni det nu. Det är en order!
23 01 2012 kl 7:11 e m
Jag har aldrig lyssnat på en skiva så länge och så ofta som denna. Det går inte att jämföra den med “The Dead Eye” då det är två musikaliska produkter. Bägge skivorna är mina favoriter och de bästa inom thrash. Går inte ens att jämföra med debuten.
30 01 2012 kl 1:09 e m
Håller med till stora delar. Tror jag håller debuten högst för när jag upptäckte den hade jag aldrig hört en skiva där sångaren lät som genuint jävla råförbannad (och jag tycker fortfarande att den är världens ursinnigaste platta). Men debuten är annorlunda än rEVOLVEr, även om det finns likheter på ytan.
“The Dead Eye” är precis som du skriver något helt annat. Och så förbannat bra.