10. Satyricon – Now, Diabolical

now-diabolicalAlla musiknördar tycker om att göra listor, det vet ju alla som har läst ”High Fidelity” (eller snarare sett filmen) så därför tänker jag med ägna mig åt det nu framöver. Självklart ska det även skrivas recensioner av nya skivor i fortsättningen men merparten ska nu, i väntan på årets slut och möjligheten att skriva en årsbästalista (fatta vad det kliar i fingrarna), handla om att lista de 10 bästa albumen som släppts perioden 2000 – 2008. Den enda regeln som finns för listan – förutom självklara saker som att samlings- och coverskivor inte kan kvalificera sig – är att en artist eller grupp enbart får förekomma en gång. I åtminstone tre fall har det inneburet ett litet problem för mig men mer om det senare. Välkomna! Nu kör vi!!!

Plats nummer 10 på den ärofyllda listan har Satyricon greppat tag i med hjälp av deras briljanta album ”Now, Diabolical” som såg dagens ljus 2006. Någon längre presentation av Satyricon tänker jag inte ge eftersom det går att finna i mitt förra inlägg där jag recenserade Satyricons senaste skiva, nästintill lika briljanta ”The Age of Nero”.

”Now, Diabolical” är som jag ser det black-metals svar på ”Wolverine Blues” (Entombed). Det går inte missta att det är black-metal det handlar om men fan vad svårt det är att sätta fingret på vad som gör det till black-metal. Kanske är det det karga ljudlandskapet eller de små dissonanstonerna som dyker upp ibland. Ja, vem vet egentligen. Frågan jag istället tycker man ska ställa sig är nog; varför fortsätta att envisas med att Satyricon är black-metal när man istället skulle kunna enas om att Satyicon är Satyricon och att de har ett sound som skiljer sig från alla andra.

Om man ska förklara musiken närmare så skulle jag väl vilja säga att det är någon korsbefruktning av thrash-riff, black-metalstämning och AC/DC-rock med en punkig stämning som vilar på det. Och ingen gång blir det så tydligt som på combons magnus opus, ”Now, Diabolical”. Det inlednande titelspåret är magnifikt i all sin simplicitet, ”K.I.N.G” och ”The Pentagram Burns” besitter refränger att dö för och ”The Rite of War Cross” samt avslutande ”To the Mountains” är härliga tunga doompärlor som, precis som resten av albumet, tål precis hur många genomlyssningar som helst.

Satyr (sång, gitarr, bas) och Frost (trummor) har med denna utgåva gjort en sentida norsk klassiker, helt i paritet med Mayhems ”De Mysteriis dom Sathanas” och Emperors ”Anthems to the Welkin at Dust”. Inte fy skam från ett band som redan hade nästan 15 år i bagaget när de spelade in verket.

Fotnot: Bor nu i Oslo och tycker att jag ser Satyr skrämmande ofta runt min lägenhet. Frågan är om han bor i närheten av majorstuen eller om jag bara är paranoid och tror att han är ute efter att slå mig för den humaninstiska skojaren jag är? Brukar bära mysbyxor till affären så tycker min fruktan är befogad.

Annonser

Vad tycker du - bra eller anus? Speak your mind...

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: