1. Opeth – Blackwater Park

blackwater-park1Tråkigt? Instämmer. Förutsägbart? Oja. Ofrånkomligt? Bang on target.

Hur tråkigt och förutsägbart det än är att jag sätter denna skiva högst upp på min lista så finns det ingenting jag kan göra åt det. Visst skulle det vara roligare att en obskyr grupp från Estlands urskogar fick ta hem vinsten men visa mig den skivan då. För inte fan kan den toppa detta mästerverk som Opeth – eller för att vara ärlig, sångaren och gitarristen Mikael Åkerfeldt – komponerat ihop. ”Blackwater Park” är världens fjärde bästa skiva. Endast At the Gates (”Slaughter of the Soul”), Slayer (”Reign in Blood”) och Metallica (”…And Justice for All”) toppar denna milstolpe och då dessa tre skivor såg dagens ljus innan år 2000 så är de diskvalificerade från tävlingen. Således får ni gnälla hur mycket ni vill om hur tråkigt detta val av förstaplats är, det går hur som helst inte att förneka det eminenta i nämnda koloss.

”The Leper Affinity” sparkar igång denna häpnadsväckande resa på ett helt utomordentligt sätt. Blytunga riff samsas med underbara melodier som toppas av avgrundsvrål värda Morbid Angel för att sedan gå in i en lugnare period där Mikael bevisar att han inte bara kan growla som hin håle, han kan även sjunga som gud. Vilken röst denna karl besitter. ”Bleak” fortsätter sedan på samma spår, även om den rena sången och de vackra melodierna får ännu mer utrymme här. Det samma gäller även för spår nummer fyra, ”The Drapery Falls”. Mellan dessa monumentala vidunder så letar sig den melankoliska balladen ”Harvest” in, och inte gör den någon besviken. Mer än såhär tänker jag inte beskriva låtarna individuellt, det blir bara fel. Det här är ett helgjutet album och ska avnjutas som sådant. Plocka ut låtar till höger och vänster förstör helheten, och när det handlar om Opeth så är det helheten – inte de enskilda komponenterna – som är intressant.

När man tittar på helheten så är det otoligt intressant vad man faktiskt uppskattar hos en skiva som denna. Jag kan villigt erkänna att jag vissa stunder nästintill blir uttråkad av vissa utdragna passager som inte verkar komma någonstans, känna att nu får det väl fan vara färdigplinkat på den akustiska guran. Just i den stunden händer det alltid något, ett solo eller bara ett avbräck från det som var innan och min koncentration är än en gång på max. Effekten av dessa växlingar skulle inte på långa vägar vara så stora om inte vissa delar var just så utdragna. Att veta exakt hur långt ett parti ska vara är stort, riktigt stort. Och det, mer än något, är vad som utmärker ”Blackwater Park” – eller för den delen Opeth som grupp. Albumet är helt perfekt avhängt; blandningen mellan brutal death metal, vackra akustiska partier och stämningsfull progmetal har aldrig gjorts bättre, vare sig av Opeth själva eller några andra. Det finns heller inte någon annan skiva som uppvisar sådan melankoli som denna, och melankoli är ytterst underskattad som musikaliskt uttryck. Lyssna och lär.

Jag har alltid ansett att all bra musik har någon form av punk i sig. Det är tydligen dags att skrota den teorin för Opeth – hur mycket olika genrer de än representerar – har inte ett uns punk i sin formel. Inte någonstans. Detta är väl uttänkt, perfektionistiskt framfört och komponerat och inget har lämnats åt slumpen. Pretentiöst är bara förnamnet. Det krävs ett geni för att få något av den här digniteten att fungera och Mikael Åkerfeldt är bevisligen ett geni. Hatten av Micke och njut av förstaplatsen. Men du är väl rätt van vid liknande utmärkelser vid detta laget?

PS: Känns skumt att jag som skyr allt vad nationalism och patriotism heter – jag ser ju till och med vanligt flaggviftande som första steget mot ren och skär dumhet – fått med sju svenska artiser på en lista om de tio bästa skivorna 2000 – 2008. Har Sverige verkligen så jävla många bra artister eller är jag bara för bekväm för att leta upp utländska artiser?

Annonser

3 responses to “1. Opeth – Blackwater Park

  • Tomasz

    Sorry Jonte, håller inte med. Denna skiva är så ofantlig tråkig precis som din inledning. Tycker den är utdragen och jag börjar gäspa och tappar tålamodet för ofta under skivans speltid. Och ändå gillar jag Opeth. Nej, jag föredrar den mer tekniska Deliverance. Harvest är olidligt vacker däremot.

    Intressant det där du nämnde om punken, har aldrig sett det så men jag måste nog säga att jag håller med till stor del.

  • jonteroyal

    Visst är den tråkig, det är ju en del av charmen. Deliverance är grym men den saknar dynamiken som Blackwater Park besitter och utan dynamik så blir Opeth något irrelevanta. Då finns det tusen andra band jag kan lyssna på istället.

    Kom på mig själv med en något barnslig sak förresten. I många år har jag användt uttrycket ”smaken är som baken” när det varit oenigheter om en skiva är bra eller inte. Ändå blev min första tanke efter din kommentar; ”Människan är ju fan idiot”.
    Så mycket var det med min tolerans.=)

  • Tomasz

    Haha, nu ser jag att jag att jag skrev fel. Jag menade ”att skivan är lika tråkig PRECIS som du skriver i din inledning”, inte tråkig som din inledning”.

    Men jag ser ingen charm i att den är tråkig helt enkelt. Nej, då föredrar jag Still Life alla dagar.

Vad tycker du - bra eller anus? Speak your mind...

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: