Topp 10, Metallica: 08. Orion (Master of Puppets, 1986)

master-of-puppetsDen 27 september 1986 är ett datum som Metallica-fans aldrig kommer glömma. Efter en spelning i huvudstaden ligger bandet och sover i turnébussen, någonstans i närheten av Dörarp – mellan Ljungby och Värnamo – får bussen saldd och slungas av vägen. Alla klarar sig oskadda utan Cliff Burton som avlider omedelbart (Kirk Hammet berättade i en intervju många år senare att det egentligen skulle vara han som omkom, Cliff och han hade bytte nämligen säng efter att Kirk förlorade ett vad). Många räknar detta som slutet för Metallica, själv håller jag delvis med men mer om det senare.

Cliff Burton – född 1962 i San Francisco – blev tillfrågad om en plats i Metallica efter att James och Lars hade sett honom uppträda med sitt dåvarande band Trauma på en klubb i Los Angeles. De var imponerande av hans basspel – framförallt hans sololåt ”(Anesthesia) Pulling Teeth” (senare med på debuten ”Kill ‘em All”) – och försökte övertala honom att ansluta sig till Metallica. Cliff accepterade erbjudandet på ett villkor, att de flyttade till San Francisco. Sagt och gjort.

Otaliga hyllningar har tillskrivits denna basvirtous – fler kommer förmodligen tillkomma med tiden – och han anses idag vara den själ som Metallica sedan har saknat. Trots det så var han aldrig en av de huvudsakliga låtskrivarna, det var redan här Lars och James som styrde bandet med järnhand. Bortsett från redan nämda ”(Anesthesia) Pulling cliff_burton_-_by_fruggo1Teeth” så var Cliff – precis som Kirk – placerade i bakgrunden. På 1986 års ”Master of Puppets” fick han dock än en gång sitt erkännande, den 8 minuter instrumentala ”Orion” är Cliffs helt egna skapelse. Låten startar med ett ödesmättat, tungt riff som verkar pågå för alltid (det första metal-riff jag lärde mig på gitarr) för att sedan övergå i ett intrikat thrashparti. Lyssna på takten här, helt makalöst snyggt. Låtens klimax är ändå det lugna mittpartiet. Cliff lägger här en basslinga så snygg att man ramlar av stolen och på det tillkommer sköna stämgitarrer. Det är vackert så det förslår men låtens ödesstämning försvinner aldrig, det är en känsla av klassisk musik över detta stycke, eller över hela låten om man så vill. Efter detta parti återkommer de inledande riffen och låten fadar sedan ut. 8 minuter, ingen sång men aldrig tråkigt. Det är stort, riktigt stort.

Om Metallica verkligen förlorade sin själ med Cliff går nog att tvista om i evigheter, personligen anser jag Metallica största stund kom 1988 med ”…And Justice for All” men visst tillförde den hippieliknande basisten en dimension som hans efterföljare aldrig lyckades med (jag älskar dig ändå Jason). Vad jag däremot vet är att den 27 sep 1986 inträffade en stor tragedi för musikvärlden, sällan har världen skådat ett sådant basgeni som Cliff Burton. RIP. 

Hittar inget liveklipp med Cliff så lägger upp denna tributevideo istället.

cliff-burton-in-our-minds1

Annonser

Vad tycker du - bra eller anus? Speak your mind...

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: