Månadsarkiv: oktober 2009

Topp 10 Metallica: 01. Dyers Eve (…And Justice for All, 1988)

Mina stackars små, unga och oerfarna trumhinnor hade absolut ingen aning om vad som skulle ske när ”…And Justice for All”-skivan gick mot sitt slut. Efter att ha imponerats av den tekniskt briljanta Blackened, blivit massakerad av tyngden i Harvester of Sorrow samt försökt ...And Justice for Allfölja med i vad som händer i den långa To Live is to Die så trodde mina öron naivt att det hela var slut. Resan hade varit lång, innehållsrik och – skulle det visa sig – den ordentliga starten på ett tungt missbruk som än inte släppt taget. Men ingenting kunde förbereda mig på den tsunami vi med andra ord kallar Dyers Eve.

Den första skivan jag ägde var, om jag inte missminner mig, GES ”När vi Gräver Guld i USA”. Jag var åtta år gammal och älskade fotboll, så det var väl inte så konstigt att denna skiva stod högst på önskelistan när jag fyllde år där, senare på sommaren 94′. Samma jul fick jag Europes ”The Final Countdown” av min bror – nåt stolle hade spelat den låten på ”Sikta mot stjärnorna” och jag var såld – och åren efter började jag botanisera bland hans skivor (där jag speciellt fastnade för ”Appetite for Destruction” vill jag minnas”). Genom Voxpop (ovärdeligt musikprogram för alla i min ålder) upptäckte jag Metallica (även Jamesom jag sedan insåg att jag redan hört det mesta från brorsan rum) och The Memory Remains. Födelsedagen – eller var det julen? – 98′ stod alltså ”Reload” på önskelistan och jag blev bönhörd. Efter några veckors knarkande (av skivan alltså) gjorde jag sedan slag i saken, gick ut på stan och inhandlade min första skiva; ”…And Justice For All”. Efter den dagen var det kört.

Det skulle vara förbannad lögn att påstå att jag var helt redo för denna öronmassaker, ändå var det något inom mig som fastnade. Jag förstod knappt någonting av det jag hörde, la pannan i djupa veck för att på något sätt kunna dissikera upplevelsen. Var det här musik? Idag verkar det självklart skrattretande men det hårdaste jag upplevt innan dess var ju, ehh…”Reload”. Att samma band var ansvariga för dessa två skivor verkade då obegripligt (verkar ärligt talat lite obegripligt än idag).Jason Ljudet på plattan – som idag retar gallfeber på mig – var nog inget jag koncentrerade mig på då, men tyngden – Tyngden! – var för mig något helt och hållet nytt. Och sist, men som ni förstår inte minst, så blåste avslutningen Dyers Eve, sista och kortaste låten med sina 5:12 min, huvudet av mig med kraften av en bazooka. Vad fan hände?

Efter en löjligt intensiv inledning, som än idag ger mig gåshud, drar det briljant thrashiga mainriffet igång för att sedan starta den bästa, mest effektiva – och möjligtvis också simplaste – versen som skrivits. Gittarerna lägger öppna ackord samtidigt som Ulrich sprutar ut dubbeltramp i frenetisk hastighet och Hetfield gapar sedan som besatt över det hela. Inledningsfrasen ”Dear mother/dear father” är så ohyggligt effektiv och skrämmande att även fast jag vid tidpunkten knappt kunde någon engelska förstod att detta var ett ursinnigt uppgör med barndomen. Jag var knockad, nere för räkning och oförmögen att resa mig påKirk tio (ibland undrar jag om jag rest mig än). Satan så bra. När sedan refrängen kommer in så blir det till ett välbehövligt andrum, inte för att refrängen är lugn på något sätt, det är bara inte samma soniska slakt som i resten av låten. Dyers Eve är en konvetionell rocklåt till sin struktur – intro, vers, refräng, solo o.s.v – vilket skiljer den från resterande material på skivan. Solot som bryter av slakten är av traditionellt Hammet-stuk, snabbt och tekniskt helt enkelt, men under en kort period slutar han gitarronanin för ett läckert parti med slöa trioltoner. Otroligt vackert. Intensiteten i denna låt är beundrandsvärd, släpper aldrig taget om en och får, vill jag påstå, alla metalheads att jubla av lycka. Många gånger har jag funderat över om den skulle fått samma genomslag om den inte legat sist på skivan? Jag tror inte det.

Allt som allt renderar detta Dyers Eve förstaplatsen på min lista. Säkerligen har ni synpunkter på det hela men det är ju också det roliga med det hela, att det är omöjligt att komma till en objektiv sanning. Meningslöst tidsfördriv kanske någon menar, vilket självklart är sant, men förbannat kul tidsfördriv. Jag är redan sugen på att starta en ny lista men tror jag skjuter upp det tills jag kommit hem från den utflykt i vida världen jag snart ska påbörja. En årsbästalista tänker jag dock sammanställa, inget kan stoppa mig där.

De enda liveklipp jag kunnat hitta av Dyers Eve är inspelade på senare år och då James röst helt enkelt inte håller måttet längre, i vilket fall inte på denna låt, så lägger jag upp studioversionen.

Annonser

Topp 10 Metallica: Omnämnanden

När nu denna lista börjar närma sig sitt slut så kan det väl vara på sin plats att ge lite omnämnande till de låtar som inte riktigt fick plats. Eftersom alla låtar från Metallicas fem första skivor egentligen är värda plats på en sån här lista – förutom Escape, kan inte förlika mig med den låten – så finns ju lite svårigheter men hedersplakat ges i vilket fall till följande (utan inbördes ordning):

  • Hit the Lights (Kill ‘em All, 1983): Motörhead på speed. Kaos, uppror, meningslöst våld; allt samlat i denna låt.
  • My Friend of Misery (The Black Album, 1991): En tung doompärla, med ett magiskt basintro som jag älskat sedan barnsben. Hetfields sång är kraftfull och briljant samtidigt som musiken är som balsam för öronen.
  • The Memory Remains (Reload, 1998): Min inkörsport till Metallica – och till metal i allmänhet, bortsett från snyltandet av brorsans Maiden-plattor då – är en tung och melodisk låt som nog är det bästa bandet presterat sedan glansåren. Bra låt, dålig skiva.
  • Master of Puppets (Master of Puppets, 1986): Inte så mycket som behöver sägas. Riktlinjen för thrash kort och gott.
  • Creeping Death (Ride the Lightning, 1984): Samma som ovan egentligen.
  • The Call of Chutulu (Ride the Lightning, 1984): Ingen sång, lugn inledning, hård avslutning, vackert solo. Åtta minuter magi.
  • Welcome Home (Sanitarium) (Master of Puppets, 1986): Underbar powerballad, lite i skymundan av Fade to Black som är aningens – hårfint här – bättre.
  • To Live is to Die (…And Justice for All, 1988): Ännu en instrumental pärla, samt hyllningslåt till Cliff Burton. Gott så.
  • Until it Sleeps (Load, 1996): Enda låten av riktigt värde på detta släpp. Vacker doomliknande skapelse.

Sådär, då var det gjort. Då jag är en djup musiknörd så har det självklart varit lika irreterande som kul att sammanställa denna lista. Dagliga våndor om låtlistan har förekommit men när det nu närmar sig sitt slut så känns det förvånadsvärt bra. Ettan tänkte jag presentera på söndag.


Topp 10, Metallica: 02. Disposable Heroes (Master of Puppets, 1986)

Efter att ha listat två av Metallicas kändaste kompositioner nu senast så är det väl på sin plats att rikta fokus mot en bortglömd pärla i dess katalog. ”Master of Puppets” – av de flesta betraktad som Metallicas mästerverk, även om jag håller ”…And Justice for All” aningen högre – är en skiva så späckad med guldkorn att man bara kan kapitulera. Battery, Orion, Welcome Home och självklart titelspåret är alla fullfjädrat Master of Puppetsbriljanta spår, vilket ni självklar redant vet. Inbäddat mellan redan nämnda Welcome Home och Leper Messiah (även det ett toppenspår) ligger dock skivans bästa, och Metallicas mest underskattade, låt; Disposable Heroes. En nästan åtta minuter lång fest som helt mosar ens motstånd med en mästerlig blandning av fart och tyngd. Lyssnaren bjuds på tempoväxlingar och taktbyten om vartannat, vilket visserligen var helt naturligt för Metallica under denna period, likväl finns där alltid den närvarande röda tråden som på snyggt sätt väver samman låten till en naturlig enhet. Hetfield sjunger såklart fantastiskt, Ulrichs trumspel är som alltid trevande stelt (men vad vore Metallica utan det signumet) och tillsammans med den briljanta Cliff Burton vävs rytmpartiet fint samman med Hetfields rytmgitarr, för att så lägga en solid grund för Hammet att leka på. Vilket han gör. Länge. Och bra. Förvisso inte hans mest innovativa solo någonsin men ack så bra det är. Snyggt, o så snyggt.

En sak som absolut inte får falla i glömska vad gäller detta spår är texten (blivit mycket snack om texter här på listan under senare tid märker jag), en stor del av behållningen är för mig nämligen direkt förknippad med texten. Hetfield är här i sitt esse då han på ett mäktigt sätt beskriver krig ur synvinkeln av en soldat som känner sig sviken av de personer han försvarar och kämpar för. Det är en realistisk, oramtiserad och hemsk verklighet som visas upp, så långt ifrån Sabatons och Manowars krigsglorifierande man kan komma. Texten i bryggan säger egentligen allting; ”Soldier boy, made of clay/Now an empty shell/Twenty one, only son/but he served us well/Bred to kill, not to care/Do just as we say/Finished here, Greeting Death/He’s yours to take away”. Inget förskönade av krigets helvete, lite som en musikalisk motsvarighet till ”Plutonen”.

Slänger upp två videos här, en från 85′ och en från i år, så att ni får en bild av hur mycket bättre Metallica var förr. (Fast mest är det för att jag inte ska ha för mycket ångest över att missat dem).


Topp 10, Metallica: 03. For Whom the Bell Tolls (Ride the Lightning, 1984)

Ride the LightningMitt under den rådande thrashvågen väljer Metallica att vidga vyerna inför sitt andra släpp, inte minst med hjälp av instrumentala The Call of Chtulu och balladen Fade to Black (som behandlades i förra inlägget). Personligen håller jag dock den Black Sabbath-minande doompärlan For Whom the Bell Tolls högst på detta släpp vilket även renderar den en tredjeplacering på denna ärofyllda lista.

Denna blytunga koloss till låt, med sin ödesmättade och ytterst passande text, sänker ner sin lyssnare i den djupaste av avgrund för att sedan ha en fast i sitt grepp (att lägga den före självmordseposet Fade to Black visar sig otroligt effektfullt). Från första stund, när kyrkklockorna får påökning av Cliff Burtons geniala basgång och de mörka gitarrackordern ekar tomt och hotfullt, så inser man att detta inte är en låt att leka med. Ett något mer thrashinspirerat riff tar sedan över och kryddas med en effektfull slinga av Kirk Hammet som Cliffter sig pågå i en evighet innan versen tar plats. Och det är först nu, efter den långa inledningen, som låter på allvar tar fart.

For Whom the Bell Tolls är en sångares låt och som tur är får den precis vad den förtjänar i James Hetfield. Hans kraftfulla stämma är som handen i handsken för låten och lyfter den flera snäpp uppåt. I inledningen av andra versen sjunger James, ”Take a look to the sky just before you die/it’s the last time you will”, och ingen kan få mig att tro att man kan förbli oberörd där. Någon skulle kanske påstå att texten är simpel, rentav banal, men jag skulle själv påstå att det är en del av det geniala. Hela låten är nämligen simpel; på beståndsnivå. Varken trummor, gitarr eller bas spelar något komplicerat men när alla delar sätts ihop bildas en helhet och stämning som är helt makalös. Tillsammans med den effektfulla texten så blir det helt enkelt till en av Metallicas absolut bästa låtar.

For Whom the Bell Tolls är sedan länge en självklarhet i bandets livereportar, vilket är glädjande inte bara för att låten är grym utan även för att produktionen på ”Ride The Lightning” lämnar en del att önska. Så ni gör bäst i att leta upp en liveversion av låten, om ni vill förstå den magnifika tyngden som låten byggs av vill säga.


Topp 10, Metallica: 04. Fade to Black (Ride the Lightning, 1984)

Hemma i Sverige igen för lite rekreation, vilket leder till mycket dötid så vad sägs om att försöka avsluta Metallicalistan? Plats 4 är det dags för och den innehas av inget annat än; ”Fade to Black”.

Ride the LightningEfter den skräniga, och stilbildande, debuten ”Kill ‘em All” är det nu dags för Metallica att sätta en uppföljare (”Ride the Lightning”). När man hör inledande Fight Fire with Fire så är det lätt att missledas i tron att bandet kopierat debuten – Fight Fire with Fire är en furiös thrashdänga som skrämmer slag på varenda ”svennebanan”-fan av bandet. Redan andra låten, tillika titelspåret, spolar bort dessa tankar och uppvisar ett nyare Metallica, ett Metallica som förlitar sig lika mycket på tyngd som thrash – något som sedan skulle utvecklas ännu mer genom åren. Största utropstecknet på skivan – möjligtvis tillsammans med den smått fantastiska avslutningen, den instrumentala The Call of Chtulu – är dock semiballaden Fade to Black.

Jag vågar påstå att de flesta fans av metal håller denna komposition högt i sina böcker, även om jag hört invändningar mot denna låt så tycker jag mig genom åren märkt att det inte direkt varit tal om några protester i samband med att den spelas. Efter ett inledande akustisk plockparti, kryddat med ett elegant solo, sätter den vackra versen igång – en vers så banalt enkel med sina fyra akustiska ackord – och får sällskap av Hetfields känslosamma text för att sedan bryta in i en refräng helt utan sång. Extremt effektfullt. Den proceduren återupptas sedan en gång innan låten stegrar till att bli en melodiös och kraftfull metalpärla där Hetfield sjunger kraftfullt och briljant och där Kirk Hammet sedan får överta slutskedet med ett långt och vackert solo. Sex och en halv minut pur magi.

Fade to Black räknas inte bara som en av Metallicas största stunder musikaliskt, utan även textmässigt. Den vackra och olycksbådandMetallicae texten som behandlar en självmordsbenägen man och hans tankar är visserligen inte den största poesin i världen – och i min mening inte någon av Hetfields mest briljanta stunder vid pennan – men än ack så effektfylld. När Hetfield trycker i under ”Cannot stand this hell I feel” så är det svårt att inte gripas med. Lars Ulrich sa i en intervju att James var helt upptagen av döden vid tiden för ”Ride the Lightning” men rykten har även gjorts gällande att Fade to Black egentligen behandlar hans känslor kring ett inbrott i Metallicas replokal, om än med viss morbid skruv. Vad jag vet har det aldrig kommit klarhet i det hela, och det kanske är bra, men visst skulle det vara lite kul om så var fallet. Hur som så är detta en briljant låt och utan någon som helst tvekan den bästa ballad som någonsin skrivits.

Fotnot: Låten var en personlig favorit till Jason Newstedt och också den sista låt han någonsin framförde med bandet.