Topp 10, Metallica: 04. Fade to Black (Ride the Lightning, 1984)

Hemma i Sverige igen för lite rekreation, vilket leder till mycket dötid så vad sägs om att försöka avsluta Metallicalistan? Plats 4 är det dags för och den innehas av inget annat än; ”Fade to Black”.

Ride the LightningEfter den skräniga, och stilbildande, debuten ”Kill ‘em All” är det nu dags för Metallica att sätta en uppföljare (”Ride the Lightning”). När man hör inledande Fight Fire with Fire så är det lätt att missledas i tron att bandet kopierat debuten – Fight Fire with Fire är en furiös thrashdänga som skrämmer slag på varenda ”svennebanan”-fan av bandet. Redan andra låten, tillika titelspåret, spolar bort dessa tankar och uppvisar ett nyare Metallica, ett Metallica som förlitar sig lika mycket på tyngd som thrash – något som sedan skulle utvecklas ännu mer genom åren. Största utropstecknet på skivan – möjligtvis tillsammans med den smått fantastiska avslutningen, den instrumentala The Call of Chtulu – är dock semiballaden Fade to Black.

Jag vågar påstå att de flesta fans av metal håller denna komposition högt i sina böcker, även om jag hört invändningar mot denna låt så tycker jag mig genom åren märkt att det inte direkt varit tal om några protester i samband med att den spelas. Efter ett inledande akustisk plockparti, kryddat med ett elegant solo, sätter den vackra versen igång – en vers så banalt enkel med sina fyra akustiska ackord – och får sällskap av Hetfields känslosamma text för att sedan bryta in i en refräng helt utan sång. Extremt effektfullt. Den proceduren återupptas sedan en gång innan låten stegrar till att bli en melodiös och kraftfull metalpärla där Hetfield sjunger kraftfullt och briljant och där Kirk Hammet sedan får överta slutskedet med ett långt och vackert solo. Sex och en halv minut pur magi.

Fade to Black räknas inte bara som en av Metallicas största stunder musikaliskt, utan även textmässigt. Den vackra och olycksbådandMetallicae texten som behandlar en självmordsbenägen man och hans tankar är visserligen inte den största poesin i världen – och i min mening inte någon av Hetfields mest briljanta stunder vid pennan – men än ack så effektfylld. När Hetfield trycker i under ”Cannot stand this hell I feel” så är det svårt att inte gripas med. Lars Ulrich sa i en intervju att James var helt upptagen av döden vid tiden för ”Ride the Lightning” men rykten har även gjorts gällande att Fade to Black egentligen behandlar hans känslor kring ett inbrott i Metallicas replokal, om än med viss morbid skruv. Vad jag vet har det aldrig kommit klarhet i det hela, och det kanske är bra, men visst skulle det vara lite kul om så var fallet. Hur som så är detta en briljant låt och utan någon som helst tvekan den bästa ballad som någonsin skrivits.

Fotnot: Låten var en personlig favorit till Jason Newstedt och också den sista låt han någonsin framförde med bandet.

Annonser

2 responses to “Topp 10, Metallica: 04. Fade to Black (Ride the Lightning, 1984)

  • heurlur

    Alla armar upp i luften för den här låten!

  • juju bee

    nog handlar den om självmord alltid. alla låtar på rtl (utom cthulhu) handlar olika sätt att dö på: ffwf &fwtbt: dö i krig. titelspåret: avrättas i elektriska stolen. trapped under ice: drunkna

    och så vidare och så vidare

Vad tycker du - bra eller anus? Speak your mind...

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: