Topp 10 Metallica: 01. Dyers Eve (…And Justice for All, 1988)

Mina stackars små, unga och oerfarna trumhinnor hade absolut ingen aning om vad som skulle ske när ”…And Justice for All”-skivan gick mot sitt slut. Efter att ha imponerats av den tekniskt briljanta Blackened, blivit massakerad av tyngden i Harvester of Sorrow samt försökt ...And Justice for Allfölja med i vad som händer i den långa To Live is to Die så trodde mina öron naivt att det hela var slut. Resan hade varit lång, innehållsrik och – skulle det visa sig – den ordentliga starten på ett tungt missbruk som än inte släppt taget. Men ingenting kunde förbereda mig på den tsunami vi med andra ord kallar Dyers Eve.

Den första skivan jag ägde var, om jag inte missminner mig, GES ”När vi Gräver Guld i USA”. Jag var åtta år gammal och älskade fotboll, så det var väl inte så konstigt att denna skiva stod högst på önskelistan när jag fyllde år där, senare på sommaren 94′. Samma jul fick jag Europes ”The Final Countdown” av min bror – nåt stolle hade spelat den låten på ”Sikta mot stjärnorna” och jag var såld – och åren efter började jag botanisera bland hans skivor (där jag speciellt fastnade för ”Appetite for Destruction” vill jag minnas”). Genom Voxpop (ovärdeligt musikprogram för alla i min ålder) upptäckte jag Metallica (även Jamesom jag sedan insåg att jag redan hört det mesta från brorsan rum) och The Memory Remains. Födelsedagen – eller var det julen? – 98′ stod alltså ”Reload” på önskelistan och jag blev bönhörd. Efter några veckors knarkande (av skivan alltså) gjorde jag sedan slag i saken, gick ut på stan och inhandlade min första skiva; ”…And Justice For All”. Efter den dagen var det kört.

Det skulle vara förbannad lögn att påstå att jag var helt redo för denna öronmassaker, ändå var det något inom mig som fastnade. Jag förstod knappt någonting av det jag hörde, la pannan i djupa veck för att på något sätt kunna dissikera upplevelsen. Var det här musik? Idag verkar det självklart skrattretande men det hårdaste jag upplevt innan dess var ju, ehh…”Reload”. Att samma band var ansvariga för dessa två skivor verkade då obegripligt (verkar ärligt talat lite obegripligt än idag).Jason Ljudet på plattan – som idag retar gallfeber på mig – var nog inget jag koncentrerade mig på då, men tyngden – Tyngden! – var för mig något helt och hållet nytt. Och sist, men som ni förstår inte minst, så blåste avslutningen Dyers Eve, sista och kortaste låten med sina 5:12 min, huvudet av mig med kraften av en bazooka. Vad fan hände?

Efter en löjligt intensiv inledning, som än idag ger mig gåshud, drar det briljant thrashiga mainriffet igång för att sedan starta den bästa, mest effektiva – och möjligtvis också simplaste – versen som skrivits. Gittarerna lägger öppna ackord samtidigt som Ulrich sprutar ut dubbeltramp i frenetisk hastighet och Hetfield gapar sedan som besatt över det hela. Inledningsfrasen ”Dear mother/dear father” är så ohyggligt effektiv och skrämmande att även fast jag vid tidpunkten knappt kunde någon engelska förstod att detta var ett ursinnigt uppgör med barndomen. Jag var knockad, nere för räkning och oförmögen att resa mig påKirk tio (ibland undrar jag om jag rest mig än). Satan så bra. När sedan refrängen kommer in så blir det till ett välbehövligt andrum, inte för att refrängen är lugn på något sätt, det är bara inte samma soniska slakt som i resten av låten. Dyers Eve är en konvetionell rocklåt till sin struktur – intro, vers, refräng, solo o.s.v – vilket skiljer den från resterande material på skivan. Solot som bryter av slakten är av traditionellt Hammet-stuk, snabbt och tekniskt helt enkelt, men under en kort period slutar han gitarronanin för ett läckert parti med slöa trioltoner. Otroligt vackert. Intensiteten i denna låt är beundrandsvärd, släpper aldrig taget om en och får, vill jag påstå, alla metalheads att jubla av lycka. Många gånger har jag funderat över om den skulle fått samma genomslag om den inte legat sist på skivan? Jag tror inte det.

Allt som allt renderar detta Dyers Eve förstaplatsen på min lista. Säkerligen har ni synpunkter på det hela men det är ju också det roliga med det hela, att det är omöjligt att komma till en objektiv sanning. Meningslöst tidsfördriv kanske någon menar, vilket självklart är sant, men förbannat kul tidsfördriv. Jag är redan sugen på att starta en ny lista men tror jag skjuter upp det tills jag kommit hem från den utflykt i vida världen jag snart ska påbörja. En årsbästalista tänker jag dock sammanställa, inget kan stoppa mig där.

De enda liveklipp jag kunnat hitta av Dyers Eve är inspelade på senare år och då James röst helt enkelt inte håller måttet längre, i vilket fall inte på denna låt, så lägger jag upp studioversionen.

Annonser

4 responses to “Topp 10 Metallica: 01. Dyers Eve (…And Justice for All, 1988)

  • Fredrik

    Låt mig börja med att berömma hur sjukt produktiv du varit på sistone, Jonte.

    När det gäller valet av ”Dyers Eve” som etta är det väl inte mycket att säga – det är en ruggigt vass låt. Personligen tycker jag bäst om ”Damage Inc”, och visst finns det likheter – en stenhård pärla som avrundar sin skiva… 🙂

    OBS! Vill också passa på att påpeka att jag bytt adress på min blogg. Numer återfinns jag på Blogspot, under adressen:

    http://blasphemedia.blogspot.com.

    Just nu kör jag en Behemoth-tävling; kolla in! 🙂

  • jonteroyal

    ”Damage Inc” är en grymt bra låt men den fick hamna utanför.

    Vad gäller min produktivitet så handlar det helt enkelt om att jag inte gör något annat för tillfället. Att skriva här gör jag mellan mina bokpass för tillfället – å vad jag saknat att läsa böcker;).

    Din nya blogg var riktigt snygg förresten.

  • Kim

    Såå, det var den 🙂 Borde kankse kunnat gissa det efter din kommentar att du missade den på Sonispere… Nå, tackar för en mycket givande genomgång av det mesta av det essentiella hos Metallica. Det har varit väldigt kul att följa nedräkningen. Nu börjar vi bara vänta på att få ta del av din nästa bästalista, vad det nu kan bli 🙂

    Har förstått som att du ska ut på någon typ av långresa? Hoppas det inte kommer innebära att ditt skrivande avstannar helt? Du behövs, både på Werock, och här med både dina musik- och dina samhöllskritiska texter (även om jag inte alltid är helt överens ;).

  • jonteroyal

    Hmm…kanske inte var det smartaste att skriva det i kommentaren hos dig. Jaja, så är det=).

    Nästa bästalista får som sagt läggas på is, precis som skrivandet kommer göra snart. Jag ska, precis som du säger, ut på en långresa (Thailand, Bali, Vietnamn, Kambodja, Australien m.m), vi har bara en enkelbiljett så vi kör tills pengarna sinar.
    Hoppas kunna skriva här ibland, och tänkte försöka göra ett inlägg i veckan på werock-bloggen också. Recensioner och dylikt blir det nog inget med, ska ju ändå ha semester. Men har hört att det finns en schysst musikscen i Australien så kanske blir några liverecensioner när vi är där.

Vad tycker du - bra eller anus? Speak your mind...

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: