00-talet in musica: Plats 14: Joker And The Thief

Alla som någon gång lirat i band i det här regn/snö/vind-helvetet till land vet hur irriterande allt flyttande av grejer är. En förstärkare som väger någonstans runt ett kylskåp ska kånkas från tåghelvetet när regnet piskar och hotar att förstöra hela manicken samtidigt som någon genetisk återvändsgränd får för sig att sladda med bilen i vattenpölen bredvid dig. När man väl kommer in i replokalen känner man en sådan lättnad att man aldrig vill lämna stället – och då inser man att det inte finns öl, samt att systemet stänger om 7 minuter. Snabbt ringer man närmast tänkbara vän med tillgång till bil, åker likt ”Knight Rider” till bolaget, inhandlar öl och åker tillbaka för att mötas av en låst dörr – varenda replokal jag någonsin varit i har självlåsande dörrar vilket självklart innebär att man ALLTID glömmer nyckelfan där inne. Bara att sätta sig ner i slaskvädret och vänta på trummisen (alltid dessa trummisar) som i vanlig ordning dyker upp cirkus 2 timmar för sent. När man sedan kan starta blir det ungefär en låt repad innan basstärkaren pajar och öldrickningen slår oanade triumfer och diskussioner kring vilken som är Metallica/Slayer/Iron Maiden/W.A.S.P/Black Sabbath/o.s.v bästa skiva, egentligen, tar över. Ännu en dag i musikens tjänst.

Ponera nu att ni står på kvällskvisten i någon halvunken källare med polarna, jammar lite soft 70-talsflummig hårdrock och röker en pinne cancer. Utanför dörrarna huserar palmer, surfarna går hem efter kvällens sista vågor och temperaturen ligger stadigt över 20. Ni öppnar fönstret, en sommarbris (som är där året om) möter er under sessionen, ni tar en paus vid sandstranden (som ligger en minut från repan) och sitter där ett tag innan ni fortsätter. Visst låter det precis som en dröm.

Nu romantiserar jag självklart. Wolfmother – och alla andra band från Australien och liknande ställen – har säkerligen kånkat stärkare tills armarna domnar och drömt sig bort till breddgrader där de inte svettas likt valrossar innan de ens börjat spela. Det är ju bara mitt hat mot Sveriges vidriga klimat, samt mina minnen från tiden ”down under”, som får mig att glorifiera Wolfmothers ursprung – när jag fantiserar om bandets start är det precis som i stycket ovan.

Sprungna från Sydney slog Wolfmother 2006 världen med häpnad då deras självbetitlade debut nådde resten av västvärlden – den släpptes redan 2004 i hemlandet. Från att ha startat 2000 som en lekplats för tre musiker som gillade att jamma blev de till en världsangelägenhet. Deras retrohårdrock låg helt rätt i tiden och många fler än hårdrockare fastnade för bandets 70-talsminande tonkonst. Som så många andra kom jag i kontakt med bandet genom den fantastiska singeln Woman, vilket fick mig att införskaffa skivan. En skiva som i min mening är aningen överskattad. Visst är retrovibbarna sköna men de firar inte i närheten av samma triumfer som exempelvis Graveyard gör med sina arkeologiska utgrävningar i hårdrockens tjänst. Bortsett från Woman var det egentligen bara en låt på albumet som riktigt slet tag i mig; den makalösa Joker And The Thief.

Efter ett psykedeliskt intro (som återkommer i refrängen) startar ett avskalat och stöddigt riff som direkt plockar upp ens uppmärksamhet. Tillsammans med en härligt flummig text – och den gälla Robert Plant-rösten – byggs en rocklåt utan dess like upp. När versen sedan övergår i refräng och det psykedeliska inledningsriffet återvänder är lyckan total. Lite som om gamla Led Zeppelin tog en lunchjam med Pink Floyd. Så stort. Denna komposition är för mig alltid förknippad med bilåkning efter en sejour från Linköping till Lund med två vänner. Låten gick nästintill oavkortat på repeat, stämningen var fullkomligt på topp och det skrålades till förbannelse. Ungefär runt 3:30 in i låten återkommer det stöddiga riffet, fast i halv fart och med mer kraft, vilket ledde till spontan whiplash-headbangning i bilen var gång. En tidlös klassiker med given plats i rockens Hall of Fame.

Wolfmother startades av Andrew Stockdale (sång/gitarr), Chris Ross (bas, keyboard) och Myles Heskett (trummor). 2008 splittrades bandet på grund av musikaliska meningsskiljaktigheter och Andrew stod ensam kvar då Chris och Myles tog sitt pick och pack och drog. Andrew lät sig inte nedslås utan skaffade sig nya medmusikanter och 2009 släpptes sedan uppföljaren, ”Cosmic Egg” – som tyvärr visade sig vara en riktig dålig platta. Även om jag har mina invändningar mot debuten så besatt den ändå en charm som genomsyrade varje spår, vilket verkligen inte är fallet med ”Cosmic Egg”.

Wolfmother verkar få finna sig i att deras storhetstid försvann fort. Men med en låt som Joker And The Thief blir de aldrig bortglömda.

Joker And The Thief på Spotify här.

Annonser

2 responses to “00-talet in musica: Plats 14: Joker And The Thief

  • Metallbibliotekarien

    Jonte – vilket fantastiskt bra inlägg. En ren jävla njutning att läsa från första till sista raden 🙂 Att du verkar ha träffat några ur trummisskrået som dessvärre bekräftar klichén om att aldrig vara i tid kan jag bara beklaga. I min värld verkar det vara pianister som har svårt att passa tiden, men det är ju en helt annan historia 🙂

  • jonteroyal

    Oj, man tackar!

    Trummisar ja, det är en historia för sig (kanske får skriva ett eget inlägg om det nångång:-))…trummisskämten existerar väl av en anledning:), även om det självklart finns ett och annat undantag.

    Nu har jag aldrig spelat med någon pianist så har svårt att uttala mig där…

Vad tycker du - bra eller anus? Speak your mind...

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: