00-talet in musica: Plats 13: When The President Talks To God

Så länge det har funnits musik så har politik och samhällsengagemang garanterat varit en del av det. Protestlåtar har genom tiderna alltid förekommit och kommer otvivelaktigt alltid att förekomma. En personlig favorit är den irländska Fuck The British Army – vem som från början skrivit den är inte känt och den existerar i ett överflöd av versioner, bra som dåliga. Under 60-talet blev USA plattform för en växande rörelse av samhällskritisk musik där motståndet mot Vietnamkriget och medborgarrättsrörelsen fick en rejäl push av protestmusiker – mest i form av singer/songwriters. Mest genomslagskraft fick en man vid namn Robert Zimmerman – något kändare under sitt alias Bob Dylan – som med låtar som Masters of War, Hurricane och Blowin’ in The Wind för alltid slog sig in i musikhistorien. (Som en tråkig anekdot kan berättas att jag för dryga året sedan bevittnade Dylan i Oslo, något jag faktiskt önskar jag skippat.)

Nu har jag inte för avsikt att sitta här och skriva en mindre roman om rockhistorik utan hoppar snabbt framåt till 00-talets intåg.

I januari 2001 installeras Geroge W Bush som president i USA. 11 september flyger två kapade plan in i World Trade Center, samt ett annat in i Pentagon. Drygt 3000 civila mister livet. USA förklarar krig mot terrorismen – vilket uppenbarligen betyder Afghanistan – för att två år senare förklara krig mot Irak, officiellt som ett led i sin kamp mot terrorism. Guantanamobasen upprättas. Integritetskränkande lagar införs.

Kritiken låter inte vänta på sig.

I o m allt detta händer även en annan sak. Den amerikanska historien av samhällskritisk musik vitaliseras – jag vill påstå att det ingen period förutom 60-talet gett upphov till så mycket politiskt färgade låtar och album. Dixie Chicks ändrar inriktning och börjar kritisera den amerikanska politiken, amerikanska punkband sluter ihop sig under parrollen ”Punkrockers against Bush” för att prångla ut flertalet skivor med enbart syfte att störta Bush. Ministrys ledare Al Jourgenson ger sig i princip ut på korståg mot den sittande regeringen. Fantastisk musik – och för all del även inte fullt så fantastisk musik – släpps under denna tid. Ingen gång görs det så bra, och med sådan inlevelse, ilska och kompetens, som när Bright Eyes ställer sig på Jay Lenos scen och framför den nyskrivna kampsången When The President Talks To God.

Bright Eyes – som kan sägas vara helt synonymt med sångaren/gitarristen/låtskrivaren Connor Oberst – startade så tidigt som 1995 i Omaha, Nebraska. Första given, ”Letting Off To Happines”, släpptes 1998 och Bright Eyes gjorde sig snabbt ett namn inom rockscenen. I ärlighetens namn är jag fruktansvärt dåligt insatt i denna grupp så jag överlåter den historiska förankringen till wikipedia. Mitt möte med Bright Eyes handlar oavkortat om en låt – When The President Talks To God.

2005 ställde sig Connor Oberst själv på Jay Lenos scen och framförde vad som kan anses vara en av de bästa protestlåtarna jag någonsin hört. De enkla bluesackorden skapar tillsammans med den gälla och spruckna rösten en effektfull inramning för det enda essentiella i sammanhanget – texten!

When the president talks to God
Are the conversations brief or long?
Does he ask to rape our women’s rights
And send poor farm kids off to die?
Does God suggest an oil hike
When the president talks to God?

When the president talks to God
Are the consonants all hard or soft?
Is he resolute all down the line?
Is every issue black or white?
Does what God say ever change his mind
When the president talks to God?

When the president talks to God
Does he fake that drawl or merely nod?
Agree which convicts should be killed?
Where prisons should be built and filled?
Which voter fraud must be concealed
When the president talks to God?

When the president talks to God
I wonder which one plays the better cop
We should find some jobs. the ghetto’s broke
No, they’re lazy, George, I say we don’t
Just give ‘em more liquor stores and dirty coke
That’s what God recommends

When the president talks to God
Do they drink near beer and go play golf
While they pick which countries to invade
Which Muslim souls still can be saved?
I guess god just calls a spade a spade
When the president talks to God

When the president talks to God
Does he ever think that maybe he’s not?
That that voice is just inside his head
When he kneels next to the presidential bed
Does he ever smell his own bullshit
When the president talks to God?

I doubt it

I doubt it

Visserligen är inte detta något direkt musikaliskt mästerverk men den alltid så viktiga känslan är här bärande. Jag är, nästan patetiskt, svag för denna typ av samhällskritik och jag lyssnar på låten så ofta att det inte kändes riktigt att lämna den utanför.

Bob Dylan hade inte kunnat göra det bättre själv.

When The President Talks To GodSpotify.

Annonser

Vad tycker du - bra eller anus? Speak your mind...

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: