00-talet in musica: Plats 12: This Is The New Shit

Riktigt bra rockmusik bör, i min mening, ha något upproriskt och rebelliskt i sig. Det är svårt att påstå att Sex Pistols enbart bedöms efter dess musikaliska förmåga – att de skrämde livet ur en massa människor bidrar självklart till upplevelsen av att lyssna på musiken. Hade W.A.S.P varit lika betydelsefulla om de inte fått en skock av Siewert Öholm-kloner att gå i taket? Hade Beatles haft samma genomslagskraft om inte en hel inavlad föräldrageneration fick skrämselhicka av deras långa (?!) hår? Självklart inte. (Nu försöker jag på inget sätt förringa vare sig W.A.S.Ps eller Beatles musikaliska kvaliteter.)

Marilyn Manson har på många sätt fått personifiera skräckrocken de senaste 15 åren – ett arv han tog över efter Alice Cooper och redan nämnda W.A.S.P. Manson tog det hela några steg längre, som sig bör, och blev självklart en måltavla från rabiata religiösa galningar. Något Manson såklart var fullt medveten om och aktivt sökte.

Men någon upprörande dagslända blev Manson aldrig utan såg till att alltid vara aktuell (även om jag personligen tycker att han de senaste åren blev allt för mycket av en parodi på sig själv), mycket beroende på vad som befann sig bakom chockattributen. Manson har beskyllts från alla håll och kanter för att vara en tönt som bara provocerar för att sälja sitt varumärke, men den ständiga tillväxten av fans, samt förmågan att behålla gamla fans, kan inte förklaras av det. Den förklaras bäst av det faktum att Manson spottat ur sig så otroligt bra musik genom åren. Personliga favoriten är ”Meachanical Animals” från 99 – en skiva med grym mix av industrimetal, electronica, glam och hederlig rock n’ roll. The Dope Show – genom video på voxpop förmodar jag – var min introduktion till både ”Mechanical Animals” och Manson i stort. Sedan dess har kärleken varit konstant.

Min personliga favoritlåt med ”skräckrockaren” (kunde inte hålla mig från att använda ett kvällstidningsord) är den bitterljuva avslutningen på ”Mechanical Animals”; Coma White. En helt lysande låt som växlar mellan olika sinnesstämningar och är härligt organisk i sin ljudbild. Men då den släpptes innan 00-talet kan den inte figurera här och Manson får istället representeras av brandtalet This Is The New Shit.

This Is The New Shit återfinns på, den annars ganska ljumna, ”The Golden Age Of Grotesque” från 2003. Bortsett från att vara en fantastisk låt har den även en text som på ett effektivt sätt summerar den urvattnade ”dokusåpa-kulturtid” vi lever i. ”Babble babble bitch bitch/Rebel rebel party party/Sex sex sex and don’t forget the ”violence” väser Manson i versen för att sedan i refrängen sätta fingret på exakt vad som är fel med dagens samhälle; ”Do we get it? No/Do we want it? Yeah/This is the new shit/Stand up and admit.”

Det må påpekas att många säkerligen skulle påstå att Manson själv bidragit till denna utveckling och tidsanda. Jag vänder mig självklart emot det då Mansons ibland pubertala provokationer alltid backats upp av någon djupare insikt, ett intellektuellt ställningstagande mot likgiltighet och konsumtionshets. Hans medverkan i Michael Moores ”Bowling For Columbine” fick säkerligen många att byta åsikt av stjärnan – plötsligt framstod han som vältalig, intelligent och, kanske viktigast av allt, som en person som faktiskt hade något att säga. En man på en mission om man så vill.

This Is The New ShitSpotify.

Annonser

Vad tycker du - bra eller anus? Speak your mind...

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: