00-talet in musica: Plats 10: Bleak

Okej, nu ska vi vara ärliga här. Jag har verkligen försökt att komma på något kritiskt att skriva om Opeth så detta inlägg kan bli lite intressant, men jag kommer inte på något. Visst, lite av bandets sväng försvann när Martin Lopez lämnade in handduken och Martin Axenrot övertog trumstockarna men det är fruktansvärt marginellt – Axenrot spelar skiten ur 99% av alla trummisar därute. Och Micke Åkerfeldt skulle möjligtvis kunna vara lite mer uttrycksfull på scen – men vem fan går på Opeth för en sprakande scenshow, folk är där för musiken.

Ja, ni förstår, jag älskar detta Stockholmsband så förbehållslöst att det nästan är löjligt. Detta kan mycket väl vara världens bästa band (med reservation för att jag möjligtvis motsäger mig någon gång).

Opeth bildades så tidigt som 1990 av gitarristen Mikael Åkerfeldt och sångaren David Isberg. Isberg försvann redan 92, vilket ledde till att Micke tog över sången. I samma veva anslöt sig gitarristen Peter Lindgren, som skulle bli gruppen trogen fram till 2007. Första skivan, ”Orchid”, släpptes 94 och redan här var det lätt att förstå att bandet var något stort på spåren. I en tid som bestod av antingen kyrkbrännar-black metal eller stockholmsdöds valde Opeth att spela in en komplex skiva med mossig, skogsluktande, progdeath (eller vad man nu ska kalla det). I min bok är ”Orchid” visserligen inget regelrätt mästerverk, men ack en riktigt bra skiva. Uppföljaren ”Morningrise” var ännu bättre och fanan hölls även högt med mörka ”My Arms, Your Hearse”. Vid denna tid hade både Martin Mendez (bas) och Martin Lopez (trummor -2006) anslutit sig till plutonen. 1999 släpptes sedan ”Still Life” och detta var första gången – hur mycket jag än uppskattar de tidigare skivorna – som allt föll på plats. Att beskriva bandets musik skulle kunna uppta utrymme nog för en c-uppsats så jag nöjer mig med att konstatera att Opeth, på ”Still Life”, lyckas hitta den perfekta dynamiken mellan hårda riff, progressiva stämningar, ljuvliga melodier, akustiska partier och komplexa arrangemang.”Still Life” är inget annat än ett fulländat mästerverk.

Intressant nog så lyckas combon sedan överträffa nämnda mästerverk två år senare, då den monumentala ”Blackwater Park” avtäcks. Helvete en sån skapelse. När första raden, ”We’re enter winter once again”, i inledande The Leper Affinity träffar mig så kapitulerar jag var gång och skivan har mig än en gång i sitt våld. Formeln från ”Still Life” känns igen, det är bara ännu mer av det goda denna gång. Det finns egentligen bara två skäl att jag framhåller ”Blackwater Park” före ”Still Life”: melodierna är denna gång ännu mer magiska och Mickes rensång har blivit än mer ljuvlig (lyssna bara på hypnotiserande Harvest; gåshud!).

När det sedan var dags för Opeth att än en gång ockupera skivdiskarna stod det 2003 i almanackan och bandet valde att avtäcka två skivor. Den kompromisslösa ”Deliverance” och den stillsamma, akustiska ”Damnation” – ”Deliverance” släpptes visserligen tidigare men de är inspelade samtidigt. Även om hårda ”Deliverance” är ett kvalitativt släpp håller jag ändå ”Damnation” som den bättre av tvillingskivorna. Min bror har utnämnt den till världens bästa slapparskiva och jag är inte sen med att hålla med. In My Time Of Need är en läskigt bra låt.

2005 kom sedan ”Ghost Reveries”, vilket är min inkörsport till bandet. En sjukt bra skiva med vibbar både mot black metal och med riff som tangerar Tool. Per Wiberg (keyboard) hade här uppgraderats till fullvärdig medlem och det hörs, inte minst i Beneath The Mire som bygger kring hans orientaliska melodi. 2006 fick sedan Martin Lopez hoppa av på grund av hälsoproblem och ersattas av Martin Axenrot. Axenrot är förvisso en fenomenal trummis men där Lopez hade influenser från jazz är Axenrot en slavisk metaltrummis, vilket har gjort att en del av det sväng Opeth tidigare besatt försvunnit – nu snackar vi dock petitesser. 2007 hoppade även Peter Lindgren av bandet och ersattes av Fredrik Åkesson. 2008 kom då senaste livstecknet, ”Watershed”, och även det är en helt fenomenal platta som på allvar visar att Opeth inte tappat greppet om ledartröjan inom metalfältet – eller inom musikvärlden i stort.

Att välja ut den bästa Opethlåten är för mig en nästintill omöjlig uppgift. Inte nog med att jag måste brottas med att ställa fenomenala låtar mot varandra, det blir liksom inte lättare av att låtarna utgör en del av den helhet varenda album av bandet manifesterar. Hade Dirge For Novembers akustiska inledning varit lika magisk om den inte kommit efter kolossen The Drapery Falls? Heir Apparent hade aldrig träffat så stenhårt om inte Coil ledsagat in lyssnaren i en falsk trygghet med sina vackra melodier. Ja, ni fattar, det här är inte lätt.

Efter många bråk stod det ändå klart för mig att jag inte kan bortse från de exceptionella kvaliteter Bleak ståtar med. Som andra spår på ”Blackwater Park” kommer denna 10-minuter långa pärla och förför lyssnaren med orientaliska tonkonster. Inledningsriffet är förkrossande, growlen som förstärks med ekon tar helt andan ur en och refrängen (eller något som liknar en refräng) är så förkrossande vacker med Mickes rena, gudomliga röst över en orientaliskt kryddad ackordföljd. Vi pratar här om fullkomlig magi i närmare 10 minuter. Känslan av att låten aldrig vill ta slut (enbart positivt menat) konkurrerar med en känsla av att låten är alltför kort – ja, det är flummigt skrivet men lyssna själva och försök beskriva låten på ett vettigt sätt. Den akustiska gitarren som i stort sett hela låten ligger och lurar under disten skänker en extra viktig dimension till stycket – den på något sätt förstärker både det hårda och det melodiösa.

Opeth ska enligt uppgift vara i skrivandeprocessen av en ny platta (eller rättare sagt Micke Åkerfeldt, då han är den som står för allt låtskrivande). Mina förhoppningar är, som vanligt med Opeth, skyhöga och jag räknar kallt med att bli bönhörd. Micke Åkerfeldt är ju ändå världens utan tvekan vassaste kompositör i min värld.

Bleak på Spotify.

Annonser

2 responses to “00-talet in musica: Plats 10: Bleak

  • Chief Rebel Angel

    Oj.
    Mycket bra text, och du har lyckats sammanfatta mina egna tankar runt bandet på ett fenomenalt sätt, även om jag personligen håller ”Ghost Reveries” högst, pga att den träffade rätt på det privata planet.
    Fast det känns som en petitess.

    Oerhört svårt att välja bästa Opethlåten, och jag undrar jag..om du återvänder till det här inlägget om en månad, ett halvår, ett år – väljer du samma låt då? 🙂

  • jonteroyal

    Man tackar!

    Min tanke när jag satt o sålla i bandets låtskatt var just att inte hänfalla åt vilken låt som ”var bäst för dagen”, utan att hitta den jag oftast håller högst. Förhoppningsvis leder det till att jag kan hålla med om Bleak även om en månad eller ett år – men det märks ju först då. 😉

Vad tycker du - bra eller anus? Speak your mind...

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: