00-talet in musica: Plats 7: Violence

Alla som när ett någorlunda musikintresse har låtar som förknippas med olika tillfällen – låtar som åker på vid olika sinnesstämningar, vid olika humör. Inte sällan kan musik vara den bästa vän att tillgå vid nedstämdhet, den kan bidra med kraften att ta sig ur ens deppiga sinne. Där Guns N’ Roses är något jag lyssnar på för att det är kul, finns de där banden – och framförallt låtarna – som dammas av när saker och ting bara känns trist och meningslöst. Den främsta av dessa låtar är Violence.

Dryga tio minuter lång, utan någon sång, glider den fram mellan olika sinnesstämningar och ledsagar lyssnaren genom livet. Den har mer koppling till filmmusik än till klassisk rock och metal – vilket är låtens absolut största styrka, den låter en skapa en film i huvudet. Hade låten berikats med sång hade magin gått förlorad – eller låt säga såhär istället, det hade krävts ett musikaliskt fullblodsgeni för att inte förstöra den här låten med sång.

Bandet bakom denna mastodontiska uppvisning i känslomässig perfektion går under namnet Anathema. De flesta med någon sånär kärlek till deppig musik i den hårdare skolan har sannolikt redan en relation till dessa engelsmän. Anathema brukar allt som oftast klumpas samman med landsmännen i My Dying Bride och Paradise Lost, vilket jag anser vara något felaktigt. Visserligen startade alla dessa band ungefär samtidigt, och till en början spelade samtliga snarlik musik i gränslandet mellan death och goth, men där både My Dying Bride och Paradise Lost hållt sig till metal (för det mesta ska väl påpekas) har Anathema utvecklats till en pluton som i min mening inte har speciellt mycket med metal att göra. Det handlar snarare om någon form av experimentell postrock (i unik tappning) på de senaste verken.

Violence är hämtad från den helt fantastiska skivan ”A Natural Disaster” från 2003 – en av få skivor som faktiskt kan få mig till tårar. Violence ligger, som sig bör, sist på skivan och erbjuder en sån makalös avslutning att det är fullkomligt omöjligt att beskriva med ord. Låten startar med pianospel som är avskalat vackert men hotfullt på samma gång och sedan leds vi in i…ja, vad är det egentligen? Kaotiskt trumspel som blinkar mot blastbeats tillsammans med en halvdistad gitarr som antyder att vad som helst kan hända (fast det är fortfarande vackert, o så vackert). Efter denna uppvisning av genial galenskap så återkommer pianot och spelar en tyst, stillsam hymn i över fem minuter innan låter slutligen seglar bort mot horisonten. Det blir till en ödmjuk sorti för en låt som är så mycket mer än en låt. Det är en film. En bok. Ett liv.

Lyssna själva och märk hur tio minuter musikalitet kan göra er till bättre människor.

Ett förtydligande angående My Dying Bride och Paradise Lost: Dessa band är båda unika och, även fast de spelar liknande musik, låter de inte särskilt likt. Den viktigaste skillnaden är också den att Paradise Lost är ett fortsatt högintressant band som fortsätter göra fantastisk musik medens My Dying Bride, i dagens tappning, mest liknar ett gäng trötta stofiler.

Annonser

3 responses to “00-talet in musica: Plats 7: Violence

Vad tycker du - bra eller anus? Speak your mind...

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: