Månadsarkiv: oktober 2010

00-talet i musica: Plats 5: Elite

Hade lite svårt att bestämma mig för hur jag skulle inleda det här inlägget. Hur jag än vred och vände på det så satt jag mest och flinade åt minnet på hur många gånger jag fått höra, ”men, lyssnar du på Kent?”, som om det vore en omöjlighet bara för att jag i vanliga fall föredrar Disfear framför Ace Of Base. För vidare information kan även påpekas att jag lyssnar på Kings Of Leon, Hoffmaestro, Timbuktu, Miles Davis och massa med andra artister som inte har en sekund med metal och punk att göra. (Och sen har man också mage att kalla mig inskränkt).

Men Kent var det som sagt – ett band jag fnös starkt åt till en början. Bandet startade under det tvivelaktiga namnet Jones & Giftet 1990 för att två år senare byta namn till det, nästan, lika tvivelaktiga namnet Havsänglar. Något år senare fick bandet förnuftet tillbaka, hittade på det rent av genialiska namnet Kent, och 1995 kom det första livstecknet i form av debuten, vid namn just ”Kent”. Året därpå släpptes uppföljaren ”Verkligen” och året efter det kom det tredje albumet ”Isola” – tre skivor som jag verkligen inte kan med, fruktansvärt tråkig indiepop är vad som återfinns här.

Mitt första möte med bandet var, som så mycket annan musik, genom SVTs ovärderliga musikprogram Voxpop. Singeln Musik Non Stop, från 1999 års briljanta ”Hagnesta Hill”, spelades nästintill konstant under några månader. Inte för att jag då föll pladask, snarare tvärtom, men låten borrade sig liksom in i hjärnan på mig och, ja, stannade där. Idag älskar jag dock både låten och albumet helt förbehållslöst.

Det var först tre år senare som jag förstod hur bra det här bandet faktiskt var. De Andra spelades konstant på radion och lockade mig bort från mangel och brutalitet så fort den spelades, när sedan ”Vapen & Ammunition” dök upp hos skivhandlarna inhandlades den direkt. Den är fortfarande en av mina favoritskivor. Så fruktansvärt bra. Socker låter mig alltid segla iväg till en annan värld när de subtila pianotonerna tar vid efter det korta, simpla trumintrot, och texten är så makalöst vacker. Avslutande Sverige blir, i sin akustiska avskalade enkelhet, en klagosång och hyllning till vårat land på en och samma gång – texten sätter verkligen ord på en den ”svenska mentaliteten” (om det nu finns någon) på både gott och ont. Det är avskalat och fantastiskt effektivt.

”Vapen & Ammunition” var skivan som tog Kent från att vara en av vårt lands största och mest lovande band, till att bli det absolut största. 2003 manifesterade Eskilstunasönerna detta genom att fylla Stadion, samt be hela publiken att komma klädda i vitt. Sagt och gjort, jag och några vänner finkammade garderoberna på vita kläder och begav oss mot huvudstaden för att få uppleva en av de häftigaste upplevelserna i våra liv. Jag rankar fortfarande denna spelning som topp-5.

Mot slutet av konserten bjuder bandet upp en ansenlig summa människor på scen och river av Elite – en låt jag då ansåg var riktigt bra men inget mästerverk. Men med alla körsångare uppe på scen förvandlades låten till en otroligt vacker gospel och en bra låt blev till just ett mästerverk. Det countryminande introt, de sparsmakade ackorden genom hela låten, slide-guitarsolot, ja, allt är så otroligt smakfullt och balanserat att man rörs till tårar. Texten – omöjligt att prata Kent utan att nämna texterna – är sedan Jocke Bergs absolut finaste stund vid pennan någonsin – vilket inte säger lite. En storartad och vacker hyllning till den arbetarklass som en gång i tiden byggde upp vårat samhälle – så långt man kan komma ifrån den hädelse SD styr med när de försöker hylla den gamla arbetarklassen – som genomsyras av en genuin tacksamhet. Textraden; ”etthundra överklasspoeter, kan inte ge mig någonting”, är i min bok något av det mest geniala som skrivits.

Sedan mästerverket ”Vapen & Ammunition” har bandet släppt ännu ett par riktigt bra skivor. 2005 kom ”Du & Jag Döden”, där framförallt 400 Slag, Den Döda Vinkeln, Palace & Main och Max 500 står ut som riktiga guldklimpar. ”Tillbaka Till Samtiden” såg dagens ljus 2007 och 2009 släpptes ”Röd”. Tidigare i år släppte bandet, lite i smyg, ännu en skiva betitlad ”En Plats I Solen”. Dagens Kent är dock något mer inriktad på elektroniska tongångar än vad som var fallet på ”Hagnesta Hill” och ”Vapen & Ammunition”. Det är fortfarande riktigt bra, bara inte lika bra.

Om man bortser från Kents tre första skivor (och här är jag aningen ensam om åsikten har jag förstått) så finner man en svit av skivor som få svenska grupper kan uppvisa.

Visserligen behöver väl ingen, vad man än har för åsikt om musiken, någon introduktion till gruppen – det är liksom lite svårt att bott i Sverige de senaste 10 åren och missat Kent – men om någon mot förmodan inte stiftat bekantskap med halvfinnebandet så är det bara att börja med ”Vapen & Ammunition” för att sedan vandra vidare till de senare släppen. se bara till att inte missa ”Hagnesta Hill” (gitarrplocket i inledande Kungen E Död är hypnotiskt jävla bra) på vägen.

Men, för sjuttsingen, börja med Elite och förstå varför även ateistiska punk/metalsnubbar som undertecknad älskar en andakt då och då.

På spotify här.

Annonser

00-talet in musica: Plats 6: Stockholm Syndrome

Stockholm Syndrome – ”a term used to describe a paradoxical psychological phenomenon wherein hostages express adulation and have positive feelings towards their captors that appear irrational in light of the danger or risk endured by the victims, essentially mistaking a lack of abuse from their captors as an act of kindness.

Precis det här lyckas Muse med i låten Stockholm Syndrome – man blir kidnappad, hålls fast av den stämningsfulla och dynamiska musiken och kommer sedan försvara låten in i döden. Det inledande riffet är rent hypnotiskt och när trummorna sedan sätter in så pumpas det på riktigt skönt och hårt. Sången är, som alltid med Muse, fullkomligt lysande. Matthew Bellamys stämma är så otroligt stämningsfull, ibland får man nästan känslan av att det är ett annat instrument. Refrängen briljerar sedan vidare låten in i ett pampigt, nästan pretentiöst läge, där ett piano läggs in i mixen och förvandlar något bra till något briljant. Efter sista refrängen trycker Matthew i för allt han är värd innan den pampiga avslutningen avrundar detta monument till låt.

Muse föddes redan 1994 i Devon, England, av redan nämnda Matthew Bellamy (även gitarr och piano), Christopher Wolstenholme (bas) och Dominic Howard (trummor). Det tog fem år innan första livstecknet kom i form av ”Showbiz” (1999). Två år senare fick den en uppföljare i ”Origin of Symmetry”. Det var dock först 2003 som allt föll på plats på riktigt för engelsmännen, i form av skivan ”Absolution” (som Stockholm Syndrome är hämtad ifrån). Bandet har uppgett Queen som en av sina största inspirationskällor och det hörs tydligt, utan att det går till överdrift. Bandet har en tydlig unik stil, där rötterna kan sägas vara mycket Radiohead, och blandar friskt mellan olika stilar. Förutom Stockholm Syndrome förtjänar den stillsamma balladen Sing For Absolution och den sköna Hysteria nämnas. Otroligt bra låtar.

2006 släpptes sedan uppföljaren ”Black Holes And Revelations” som trampar vidare på den stig Muse slagit in för sig själv. En riktigt bra skiva, om än inte lika bra som ”Absolution”, där framförallt Guitar Hero-favoriterna Knights of Cydonia och Assassin bör nämnas. Senaste livstecknet, ”The Resistance”, släpptes förra året och var, i min mening, något av en besvikelse. Bandets förkärlek för Queen har här fått fritt utrymme och det blir lite för mycket rockopera av hela kalaset. Ingen dålig skiva, självklart, men inte heller någon fullpoängare. Singelspåret Uprising är dock fullständigt fantastiskt.

Om jag ska vara ärlig hade jag rätt länge en aningens avog inställning till detta band. Kanske var det elitisten i mig som spökade, då ett band så hyllat och med så många fans bland ”vanliga” personer inte kunde tänkas vara bra. Det var först för ungefär tre år sedan som jag fick kapitulera inför dess briljans, efter att min dåvarande rumskompis spelade ”Absolution” på repeat konstant i säkert en månad. Det gick helt enkelt inte att värja sig längre, bandet hade kidnappat min själ. Och klarast lyste, då som nu, just Stockholm Syndrome – en traditionellt uppbyggd rocklåt om drygt fyra minuter som ändå är så mycket mer än bara en enkel rocklåt.

Lyssna och förstå att ibland så kan ”massorna” faktiskt ha rätt.