00-talet in musica: Plats 6: Stockholm Syndrome

Stockholm Syndrome – ”a term used to describe a paradoxical psychological phenomenon wherein hostages express adulation and have positive feelings towards their captors that appear irrational in light of the danger or risk endured by the victims, essentially mistaking a lack of abuse from their captors as an act of kindness.

Precis det här lyckas Muse med i låten Stockholm Syndrome – man blir kidnappad, hålls fast av den stämningsfulla och dynamiska musiken och kommer sedan försvara låten in i döden. Det inledande riffet är rent hypnotiskt och när trummorna sedan sätter in så pumpas det på riktigt skönt och hårt. Sången är, som alltid med Muse, fullkomligt lysande. Matthew Bellamys stämma är så otroligt stämningsfull, ibland får man nästan känslan av att det är ett annat instrument. Refrängen briljerar sedan vidare låten in i ett pampigt, nästan pretentiöst läge, där ett piano läggs in i mixen och förvandlar något bra till något briljant. Efter sista refrängen trycker Matthew i för allt han är värd innan den pampiga avslutningen avrundar detta monument till låt.

Muse föddes redan 1994 i Devon, England, av redan nämnda Matthew Bellamy (även gitarr och piano), Christopher Wolstenholme (bas) och Dominic Howard (trummor). Det tog fem år innan första livstecknet kom i form av ”Showbiz” (1999). Två år senare fick den en uppföljare i ”Origin of Symmetry”. Det var dock först 2003 som allt föll på plats på riktigt för engelsmännen, i form av skivan ”Absolution” (som Stockholm Syndrome är hämtad ifrån). Bandet har uppgett Queen som en av sina största inspirationskällor och det hörs tydligt, utan att det går till överdrift. Bandet har en tydlig unik stil, där rötterna kan sägas vara mycket Radiohead, och blandar friskt mellan olika stilar. Förutom Stockholm Syndrome förtjänar den stillsamma balladen Sing For Absolution och den sköna Hysteria nämnas. Otroligt bra låtar.

2006 släpptes sedan uppföljaren ”Black Holes And Revelations” som trampar vidare på den stig Muse slagit in för sig själv. En riktigt bra skiva, om än inte lika bra som ”Absolution”, där framförallt Guitar Hero-favoriterna Knights of Cydonia och Assassin bör nämnas. Senaste livstecknet, ”The Resistance”, släpptes förra året och var, i min mening, något av en besvikelse. Bandets förkärlek för Queen har här fått fritt utrymme och det blir lite för mycket rockopera av hela kalaset. Ingen dålig skiva, självklart, men inte heller någon fullpoängare. Singelspåret Uprising är dock fullständigt fantastiskt.

Om jag ska vara ärlig hade jag rätt länge en aningens avog inställning till detta band. Kanske var det elitisten i mig som spökade, då ett band så hyllat och med så många fans bland ”vanliga” personer inte kunde tänkas vara bra. Det var först för ungefär tre år sedan som jag fick kapitulera inför dess briljans, efter att min dåvarande rumskompis spelade ”Absolution” på repeat konstant i säkert en månad. Det gick helt enkelt inte att värja sig längre, bandet hade kidnappat min själ. Och klarast lyste, då som nu, just Stockholm Syndrome – en traditionellt uppbyggd rocklåt om drygt fyra minuter som ändå är så mycket mer än bara en enkel rocklåt.

Lyssna och förstå att ibland så kan ”massorna” faktiskt ha rätt.

Annonser

One response to “00-talet in musica: Plats 6: Stockholm Syndrome

Vad tycker du - bra eller anus? Speak your mind...

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: