Kategoriarkiv: Bästa album 2000 – 2008

1. Opeth – Blackwater Park

blackwater-park1Tråkigt? Instämmer. Förutsägbart? Oja. Ofrånkomligt? Bang on target.

Hur tråkigt och förutsägbart det än är att jag sätter denna skiva högst upp på min lista så finns det ingenting jag kan göra åt det. Visst skulle det vara roligare att en obskyr grupp från Estlands urskogar fick ta hem vinsten men visa mig den skivan då. För inte fan kan den toppa detta mästerverk som Opeth – eller för att vara ärlig, sångaren och gitarristen Mikael Åkerfeldt – komponerat ihop. ”Blackwater Park” är världens fjärde bästa skiva. Endast At the Gates (”Slaughter of the Soul”), Slayer (”Reign in Blood”) och Metallica (”…And Justice for All”) toppar denna milstolpe och då dessa tre skivor såg dagens ljus innan år 2000 så är de diskvalificerade från tävlingen. Således får ni gnälla hur mycket ni vill om hur tråkigt detta val av förstaplats är, det går hur som helst inte att förneka det eminenta i nämnda koloss.

”The Leper Affinity” sparkar igång denna häpnadsväckande resa på ett helt utomordentligt sätt. Blytunga riff samsas med underbara melodier som toppas av avgrundsvrål värda Morbid Angel för att sedan gå in i en lugnare period där Mikael bevisar att han inte bara kan growla som hin håle, han kan även sjunga som gud. Vilken röst denna karl besitter. ”Bleak” fortsätter sedan på samma spår, även om den rena sången och de vackra melodierna får ännu mer utrymme här. Det samma gäller även för spår nummer fyra, ”The Drapery Falls”. Mellan dessa monumentala vidunder så letar sig den melankoliska balladen ”Harvest” in, och inte gör den någon besviken. Mer än såhär tänker jag inte beskriva låtarna individuellt, det blir bara fel. Det här är ett helgjutet album och ska avnjutas som sådant. Plocka ut låtar till höger och vänster förstör helheten, och när det handlar om Opeth så är det helheten – inte de enskilda komponenterna – som är intressant.

När man tittar på helheten så är det otoligt intressant vad man faktiskt uppskattar hos en skiva som denna. Jag kan villigt erkänna att jag vissa stunder nästintill blir uttråkad av vissa utdragna passager som inte verkar komma någonstans, känna att nu får det väl fan vara färdigplinkat på den akustiska guran. Just i den stunden händer det alltid något, ett solo eller bara ett avbräck från det som var innan och min koncentration är än en gång på max. Effekten av dessa växlingar skulle inte på långa vägar vara så stora om inte vissa delar var just så utdragna. Att veta exakt hur långt ett parti ska vara är stort, riktigt stort. Och det, mer än något, är vad som utmärker ”Blackwater Park” – eller för den delen Opeth som grupp. Albumet är helt perfekt avhängt; blandningen mellan brutal death metal, vackra akustiska partier och stämningsfull progmetal har aldrig gjorts bättre, vare sig av Opeth själva eller några andra. Det finns heller inte någon annan skiva som uppvisar sådan melankoli som denna, och melankoli är ytterst underskattad som musikaliskt uttryck. Lyssna och lär.

Jag har alltid ansett att all bra musik har någon form av punk i sig. Det är tydligen dags att skrota den teorin för Opeth – hur mycket olika genrer de än representerar – har inte ett uns punk i sin formel. Inte någonstans. Detta är väl uttänkt, perfektionistiskt framfört och komponerat och inget har lämnats åt slumpen. Pretentiöst är bara förnamnet. Det krävs ett geni för att få något av den här digniteten att fungera och Mikael Åkerfeldt är bevisligen ett geni. Hatten av Micke och njut av förstaplatsen. Men du är väl rätt van vid liknande utmärkelser vid detta laget?

PS: Känns skumt att jag som skyr allt vad nationalism och patriotism heter – jag ser ju till och med vanligt flaggviftande som första steget mot ren och skär dumhet – fått med sju svenska artiser på en lista om de tio bästa skivorna 2000 – 2008. Har Sverige verkligen så jävla många bra artister eller är jag bara för bekväm för att leta upp utländska artiser?

Annonser

Bästa album 2000-2008: Hedersomnämnande

machine-headSka inom kort berätta vilken skiva som knipit försaplatsen på denna hedersamma lista. Men till dess tycker jag det vara på plats med en liten hyllning till en platta som snavade precis på mållinjen; Machine Heads ”The Blackening”. En skiva som mycket väl kan ses som en innehållsförteckning till metal som genre. Gillar du inte det här, ja då är du förmodligen inte hårdrockare. Ledsen, men så är fallet.

Debuten ”Burn My Eyes” brukar oftast betecknas som Machine Heads mästerverk men jag – hur mycket jag än älskar ”Burn My Eyes” – är av uppfattningen att det var 2007 som gruppen fick allt att stämma. ”The Blackening” förenar gammal hederlig thrashmetal med grooviga Pantera-riff, känslosamma sångmelodier konkurrerar med testoronstinna vrål och allt toppas sedan med ljuvliga Judas Priest-solon. Precis som jag sa innan, gillar ni metal så gillar ni det här. Inledande ”Clenching the Fist of Dissent” är en makalös thrashfest, ”A Farewell to Arms” är vacker så det förslår, ”Aesthetics of Hate” är bland det mest arga jag hört och ”Halo” – skivans bästa spår – har precis allt av det jag räknat upp tidigare.

Att den ändå inte når upp på listan handlar delvis om kvaliten på de skivor som kvalificerat sig och delvis om ett antal döda stunder på skivan. ”Beautiful Morning” är inte helt gedigen och ”Wolves” skulle tjänat på en något kortare låtlängd.

Förutom de små detaljerna så är det dock en makalös resa för ett metlfreak som mig själv och skivan förtjänar således ett omnämnande. Inte minst för att fyra av de åtta spåren passerar nio minuter, utan att tappa lyssnaren överhuvudtaget. Det är stort.

Om nån ni känner vill ha en introduktion till metal, placera denna skiva i deras hand. Gillar de den gillar de metal och vice versa.


2. Disfear – Live the Storm

live-the-stormTänk för en dag att du är Tompa Lindberg (sång, ex. At the Gates, Skitsystem). Du har varit med och sjungt på den bästa svenska skivan någonsin (At the Gates – Slaughter of the Soul), du har varit med och grundat Skitsystem och du är medlem i Disfear. Förutom det är du också medlem i The Great Deciever, sjungt in en platta för grymt förbisedda Crown och medverkat i mer projekt än vad som kan räknas. Det låter inte helt fel, eller hur?

Disfears ”Live the Storm” – utgiven i januari 2008 – är i mitt tycke, med risk för att få punkpolisen på mig, utan tvekan den bästa kängplattan som någonsin sett dagens ljus. Jag vet att det alltid pratas om Discharge men jag är helt enkelt för ung för de så jag håller mig till dagens hjältar och Disfear står helt klart högst däruppe. Och det blir aldrig så tydligt som på fjolårets ”Live the Storm”. En skiva som bara andas kärlek. Skivan inleds med ”Get it Off” och standarden är kort och gott spikad. Sköna, stenhårda rockriff, snabb d-takt och en komplett ursinnig Tompa Lindberg som anförare. Briljant. ”The Cage” har ett riff som lika gärna hade kunnat varit skrivet av Turbonegro och ”Testament” känns lite som gamla Hellacopters – om Hellacopters hade spelat käng vill säga. Kort sammanfattat kan man säga att detta är en total rockfest, framfört med vansinnig d-takt och anförd av en av Sveriges mest galna röster.

Disfear består, förutom redan nämda Tompa Lindberg, av Uffe Cederlund (gitarr, ex. Entombed), Björn Pettersson (gitarr, Krigshot), Henke Frykman (bas) och Marcus Andersson (trummor). De startade redan 1989 under namnet Anti-Bofors och har släppt skivorna ”A Brutal Sight of War” (1993), ”Soul Scars” (1995), ”Everyday Slughter” (1997), ”Misanthropic Generation” (2003) och nämnda mästerverk ”Live the Storm” (2008). Det var dock först på ”Misanthropic Generation” som den mer rockinfluerade kängen fick genomslag och således först då jag blev intresserad på allvar. Jag är inte så jävla hardcore. Kritiken mot ”Live the Storm” har från de flesta håll just varit överanvändadet av rockriff, vilket är något jag har svårt att förstå. Gillar inte folk att ha roligt eller vad är det är det frågan om?  

För roligt är just vad man har i samröre med denna koloss. Visst, Tompas texter är som vanligt samhällskritiska och intelligenta, lyssna bara på detta stycke från ”The Cage”; ”Apathy, the sharpest weapon/A respect built on abuse/So thin, so transparent/Brought up on diet truth/Painted up in weekend bliss/So afraid of what we might miss/Comfort or freedom, you can’t have both/Sharpen the knives, go for their throats”, så förstår ni vad jag menar men det är i det stora hela irrellevant för jag har så så jävla sanslöst kul till den här skivan. Jag vill riva lägenheten, springa runt på stan och skrika, festa som en galning, ja, bara bete mig helt enkelt. En sak är dock säker, du kan inte sitta still till det här. Det går inte, jag tror fan det är gentiskt omöjligt.

Har nu ägt denna skiva i ganska exakt ett års tid och fastän den satt som en smäck redan efter första genomlyssningen så har jag inte tröttnat för en sekund. En grov uppskattning är att jag har spelat skivan minst 3 gånger i veckan i genomsnitt vilket skulle ge en ungefär 150 genomlyssningar och den växer bara för varje gång. Det är utmärkande för en bra platta. Avslutningsvis kan jag säga att denna skiva förmodligen är den definerade motsatsen till den skiva som knipit förstaplatsen på listan.

”Get it Off”. Partiet vid 2.24 tror jag är själva defintionen av lycka. Enjoy:


3. Khoma – The Second Wave

the-second-waveNu är jag på inget sätt vegan – eller vegitarian för den delen – men att säga att inget gott kom ut av veganrörelsen på 90-talet är sådan idioti att jag tror att även Carola skulle hålla med mig. Visst, mängder med minkar blev utsläppta och dog i naturen då de inte visste hur de skulle överleva i det fria och ett antal Scanbilar flög i luften men det ändrar inte faktum. Sveriges musikliv skulle vara betydligt fattigare om inte detta hade inträffat. Titta bara på Umeå, staden där allt startade. Ut ur denna rörelse kom många, många hardcoreband. Det mest kända Refused (ett av Sveriges bästa band någonsin) splittrades sedermera och gav upphov till framförallt International Noise Conspiracy.

Men något annat grodde också under ytan. Några av gossarna som gillade att skrika på köttföretagen började knarka Neurosis utav bara fan och vips så föddes Cult of Luna 1999. Bandet har släppt ifrån sig några otroliga verk – bäst är förra årets ”Eternal Kingdom” som knep en fjärdeplats på min lista – och har satt ett rejält avtryck på metalvärlden. Under starten av detta sekel började dock Cult of Lunas ledare Johannes Persson (gitarr) sukta efter ett sidoprojekt. Han tog med sig Fredrik Kihlberg (sång, gitarr, piano) från Cult of Luna och anslöt sig med Jan Jämte (sång) och hux flux var Khoma fött. 2004 kom debuten ”Tsuanami” – släppt enbart några månader innan tsunamin – och tog Sverige med storm. Likheter gick självklart att dra med Cult of Luna men det här var mer rockorienterat, mer Radiohead än Neurosis så att säga. Och satan så bra.

Kanterna polerades polerades dock ännu mer till uppföljaren ”The Second Wave” (som innehåller tre låtar som även finns på debuten) som såg dagens ljus 2006. När jag hörde debuten var jag fullkomligt övertygad om att den inte skulle kunna överträffas men ack vad skönt det är att ha fel. ”The Second Wave” är en målning, ett landskap, en resa, en film. Allt på samma gång. Man dras in i Khomas värld och man vill aldrig ut, det är så varmt, så inbjudande, så vackert och även så oroväckande att det är makalöst. Att välja ut speciella spår känns fel på något sätt, jag vill liksom inte urskilja spåren från varanda. Alla spåren är en del av den naturliga helheten som utgör ”The Second Wave” och det är så detta mästerverk ska avnjutas. Skivan är fantastisk när man sitter på tåget och har full volym i lurarna, den är fantastisk när man halvligger i soffan och bara njuter av tongångarna, ja, den är fantastisk var som helst, så länge man ger den det utrymme den förtjänar. Att Jan Jämte sen har en av Sveriges vackraste stämmor gör ju inget sämre – vissa likheter kan skönjas mellan hans röst och Thom Yorkes från nämnda Radiohead.

Ge dig själv tid i present och upplev Khoma. Jag vet att hela texten är pretentiös så det förslår men det kan inte hjälpas. Khoma lockar fram det ur en, hur opretentiös man än är. Så, fram med ett glas rödvin, slå er ner i sofforna, släck alla lampor, tänd några ljus, slappna av och flyt bara in i Khomas värld. Det är ni värda.


4. Skitsystem – Stigmata

stigamataFörst ett klargörande: Jag bor i Oslo med 7 killar, jobbar fan hela tiden och har noll fritid vilket dessvärre innebär att jag inte har tid att leta reda på så mycket bra musik. Detta leder således till att jag ber er som läser detta om tips. Vad för nya skivor har släppts nyligen eller ska släppas snart? Skicka in tips, jag har fan abstinens här.

Sådär, över till plats nummer fyra på denna ärosamma lista. En plats som ockuperats av kriminellt förbisedda Skitsystem (jag vet att de inte är förbisedda inom sin genre men det skiter jag i, deras låtar borde vara så pass välkända att min mormor skulle nynna på de). Att gruppen även gick i graven – eller tog ”uppehåll på obestämd tid” som det så vackert heter – 2007 är också det kriminellt i paritet med likplundring.

Skitsystem bildades 1994 av At the Gates- medlemmarna Adrian Erlandsson (trummor) och Tompa Lindberg (sång) tillsammans med Fredrik Wallenberg. 1995 släpptes första livstecknet i form av 7″-singeln ”Profithysteri” och med tiden släpptes även två album (”Grå Värld/Svarta Tankar” och ”Enkel Resa till Rännstenen”) tillsammans med ett antal singlar och splitar. Adrian hoppade dock av bandet 1998 för att satsa på nystartade ”The Haunted” och Tompa hoppade även han av, dock efter 2001 års ”Enkel Resa till Rännstenen”. Medlemmarna på 2006-års svanesång ”Stigmata” stavas då Fredrik Wallenberg (gitarr och sång), Alex Höglind (bas och sång), Karl Persson (trummor) och Mikael Kjellman (gitarr). Å jävlar i fan i helvetet vilket röj det fanns i denna uppsättning.

Den som letar efter dynamik och nyanser i musik ska hålla sig så långt ifrån detta gäng de bara kan, detta är nämligen fullt ställ rakt igenom och någon andpaus kan ni bara drömma om. Från inledande ”Apokalyspsens Svarta Änglar” till avslutande ”Lepra” så delar bandet ut så många pungsparkar att hela Europas manliga befolkning skulle bli impotent på en kvart. Helt jävla fucking underbart. Samhällskritiken är hela tiden där, och den är mycket mer subtil än vad man kan tro om man verkligen lyssnar.  ”Solidaritetens Sista Utpost”, ”Hat Klass och Rang” och framförallt skrämmande ”Blodskam” är så lysande textsmässigt att jag vill ta till lipen.

Skitsystem är – precis som namnet tillstår – ett kängband, men de flörtar även med metal (det har visserligen alltid varit så men det blir aldrig lika tydligt som på ”Stigmata”). Grunden är hela tiden D-takt men all form av brutal och extrem musik verkar ha fått ta rum här. Som grädde på moset kan jag säga att skivan knappar in på 33 minuter. 12 låtar på 33 minuter!! Så ska det gå till alla ni därute som älskar att skriva skivor långa nog att ackompanjera en tågfärd på transsibiriska järnvägen. Vill även avslutningsvis vända mig till grabbarna (gudarna) i Skitsystem och säga att trots att det sägs att man ska sluta på topp så är det bara en elak myt. KOM TILLBAKA FÖR I HELVETE!!!!KOM TILLBAKA!!!!!!!!!!!


5. System of a Down – Toxicity

toxicityVad kan man egentligen säga om denna skiva – eller om denna grupp om man ska hårddra det? Fyra armenier, uppvuxna i Hollywood på en stadig diet av metal, punk, pop, rock, armenisk folkmusik, ja, i princip all olik musik man kan tänka sig. I sig är det ju ingenting unikt över det – musikälskare som inte är genrebundna finns det många av här i världen. Det som däremot gör det hela unikt är att allt detta, och då menar jag i många fall verkligen allt, blandas ihop i deras egna kompositioner.

System of a Downs musik kan väl enklast beskrivs som popstrukturerad, med sin bas i metal och som sedan injeceras med så många infallsvinklar att man blir vimmelkantig för att till slut ändå lyckas med att få det hela att verka helt naturligt. Mästerligt är bara förnamnet för denna prestation. Att sedan merparten av låtarna på ”Toxicity” lyckas hållas under 4-minutersspärren är beundrandsvärt.

”Toxicity” startar med ett brak i och med den aggressiva ”Prison Song” där texen mestadels består av fakta om USAs misslyckanden i sin fängelsepolitik. Singeln ”Chop Suey” är en självmordslåt (tror jag iaf) som berör på ett sätt som mycket annat inte gör. Fantastiska melodier blandas med ett stenhårt huvudriff och kulminerar sedan i den grandiosa refrängen. Fan vad bra. Måste även nämna ”Forest” – som nästan, bara nästan, är för knäpp för sitt eget bästa, ”Jet Pilot” som är så stenhård att jag ryser av välbehag (att sedan texten är obegriplig gör ingenting) och ”ATWA” som kanske besitter en av världshistoriens enklaste och bästa sångmelodier.

System of a Down är ett schizofrent band, inte bara i sin musik utan även i sina texter. Ungefär hälften är otroligt smarta och politiska realitetsskildringar medans hälften oftast bara består av fullkomligt trams (eller så är det jag som är för dum att förstå vissa av de) vilket gör att mitt intresse för gruppen bara stiger. Att de sedan spottat ur sig två skivor till som lätt hade platsat på denna lista (”Mezmerise” och ”Steal this Album” – de har även ”System of a Down” och ”Hypnotize” på sitt samvete men de är inte riktigt lika bra) är mycket imponerande, ”Toxicity” är dock den bästa och jag har ju mina regler.

Köp ”Toxicity” och förundras över hur ett band som låter så här faktiskt kan vara det bäst säljande metalbandet för tillfället. Det kanske finns hopp för mänskligheten ändå?


6. The Haunted – Revolver

revolverNu har vi alltså kommit till plats nummer 6 på min lista över de bästa skivorna perioden 2000 – 2008 och den erhålls av Haunted – i mitt tycke Sveriges bästa band tillsammans med Opeth. Haunted representeras här på listan inte av sitt bästa album – debuten ”The Haunted” har de fortfarande inte överträffat men eftersom den såg dagens ljus 1998 så kan den av förklarliga skäl inte figurera här – utan deras näst bästa, betitlat ”Revolver”. Det här, för er oinsatta, är en stilstudie i hur förbannad thrash ska spelas.

Haunted startades då bröderna Björler (gitarr och bas) och trummisen Adrian Erlandsson la ner det stilbildande At the Gates och istället slog påsarna ihop med linköpingssonen Patrik Jensen (gitarr) från Seance och vrålhalsen Peter Dolving från Mary Beats Jane. Efter den helt magnifika debuten hoppade både Dolving och Erlandsson av och ersattes då av Per Möller Jensen (trummor) och Marco Aro (sång). Haunted gav med denna sättning ut två riktigt bra album (”Made me do it” och ”One Kill Wonder”) innan det än en gång blev dags för förändring då Marco Aro valde att lämna gruppen för att koncentrera sig på sin familj.

Vem kom då inte in i bilden om inte Peter Dolving som tog tillbaka mikrofonen och visade världen var skåpet ska stå. Denna man – som har en röst som få människor ens kan drömma om att besitta – har ett sådant liv i bagaget att det inte är lätt för gemene man att förstå. Ska inte orera om det utan hänvisa till Close Up #87. Intervjun med Dolving kan vara en av de mest hjärtskärande saker jag läst i mitt liv. Måste även tipsa om hans egen blogg, myspace.com/dolving. Mycket läsvärt. 

Nog om Dolvings privatliv nu och tillbaka till ”Revolver”, en skiva som såg dagens ljus 2004. Om debuten är den oheliga alliansen av thrash och hardcore så kan man säga att uppföljarna ”Made me do it” och ”One Kill Wonder” är mer renodlad death/thrash. ”Revolver” blir då den naturliga kombinationen av dessa tre alster, inte lika hardcore som debuten men heller inte lika renodlad death/thrash som de två skivorna gjorda med Marco. Dolvings röst är också ljusare än Marco – Marco är den typen av sångare som har ett röstläge, vilket är superbrutalt, medans Dolving har otroligt många, från svinförbannad till ångestfylld till lugn till komplett ursinnig och ångestfylld på samma gång – och det kan kanske göra att ”Revolver” uppfattas som mer hardcore än dess två föregångare.

Låtar från denna skiva som är värda ett speciellt omnämnande är ”99” som är en helt fantastisk metallåt som knäcker det mesta, den lugna men komplett ursinniga ”Abysmal”, punkiga ”Sabotage, hardcoreduetten ”Who Will Decide” (där Lou Keller från Sick of it All gästar) och den underbart hemska avslutningen ”My Shadow” – en låt som jag anser vara det närmaste någon kommer en mörk och hemsk godnattvisa. Måste också nämna singellåten ”All Against All” som har ett riff i värdlsklass.

Fotnot: Är själv från linköping och jobbade i två års tid tillsammans med Patrik Jensens yngre bror Roger på ett vårdboende. Men inte fan fick man några fribiljetter för det. Fy Rogga!!


7. Hardcore Superstar – Hardcore Superstar

hardcore-superstarHardcore Superstar är nog det band jag måste tillskriva mest cred i Sverige. Inte för att de är bäst utan för att de står för en av de största upphämtningarna någonsin i svensk musikhistoria. Efter att ha slagit igenom via voxpop (musikprogram som alla vi som är födda på 80-talet kommer ihåg) med låtar som ”Someone Special” och ”Liberation” så började karriären för detta, vid den tidpunkten, ytterst mediokra gäng. Ett antal skivor till släpptes men större delen av musikvärlden ruskade på huvudet åt detta band – med all rätt ska sägas, Hardcore Superstar var dåliga förr i tiden. Efter detta kom en tid av inre slitningar, drogmisstankar (som var felaktiga) och ett bråk mellan gitarristen Silver (Silver har nu hoppat av och är ersatt av Vic Zino) och aftonbladets krönikor Fredrik Virtanen.

Men det var då. 2005 hände nämligen något, efter nästan ett års uppehåll så återkom göteborgarna med ett självbetitlat verk som chockerade världen. Borta var den hitlisterunkade AC/DC-rocken och det fokuserades istället på tung sleazerock i Guns N’ Roses-skolan blandat med thrashriff och arenarefränger. Kort sagt, detta är den bästa hårdrocksskivan som släppts sedan ”Appetite for Destruction”.

Inledande ”Kick on the Upperclass” låter väldigt Guns N’ Roses, live-favoriten ”Bag on your Head” är stenhård Mötley Crüe-hårdrock – man skulle kunna säga att det är den bästa Mötley Crüe-låten som någonsin skrivits – som kan ackompanjera valfritt upplopp och avslutande ”Standin’ on the Verge” är en av de absolut bästa powerballaderna som någonsin skrivits. Alla 12 låtarna på denna skiva har sin egen identitet men passar även perfekt i det sammanhang som de förekommer i. Komplett mästerligt Hardcore Superstar.

Värt att notera är att Hardcore Superstar släppte en uppföljare förra året, betitlat ”Dreamin’ in a Casket”, som också är helt briljant. Heil to the Superstars.


8. Slipknot – Vol. 3: (The Subliminal Verses)

vol-3Att Slipknot hör hemma på den här listan kanske för vissa verkar konstigt – inget nu spelande band har väl fått ta så mycket skit för sin image som Slipknot. Men om alla dessa människor skulle få ut sitt huvud ur röven – titta förbi maskerna och de galna upptågen – så är jag ganska övertygad om att de flesta skulle se ett unikt band som genom åren släppt ur sig helt fantastisk musik. Den självbetitlade debuten (gruppen räknar inte med första skivan, mediokra ”Mate, Feed, Kill, Repeat” så varför skulle jag?) är en intressant hybrid av thrashmetal, neometal (av Rage Against the Machine och Korn-snitt), deathmetal och mycket annat och bandet får verkligen till en egen stil. Perfektion uppnås dock inte förrens på uppföljaren ”Iowa”. Neometalen skalas här av och denna sjukt brutala platta är och kommer nog vara självskriven i min Ipod länge framöver. Att jag inte väljer ”Iowa” som representant för niomannabandet utan den betydligt stillsammare och mer dynamiska uppföljaren var inget lätt beslut men reglerna för listan är att ett band bara får förekomma på en placering så det är bara att acceptera.

2004 kom då alltså uppföljaren till den brutala – och framgånsrika – ”Iowa”. Mystiskt betitlade ”Vol 3: (The Subliminal Verses)” möttes av skepsis från många, inklusive mig, men bröt snabbt ner vårat försvar och fick över oss i den exalterade hejarklacken. ”Vol 3” är i mina ögon ett strålande mästerkverk, liksom ”Iowa”, men där föregångaren vann på pur ilska och hat så visar ”Vol 3” upp ett låtsnickeri och hantverk som jag inte tror många ”musikaliska genin” hade klarat av. Där har ni anledningen till varför jag valde som jag gjorde.

”Vol 3” inleds med den ytterst vackra och inbjudande ”Prelude 3.0” för att sedan storma in i rökaren ”The Blister Exists”, en låt som stoltserar med ett trumparti i yttersta världsklass – att Slipknot använder sig av en trummis och två ”slagverkare” gör det hela kraftfullt och helt briljant. Alla låtar är självklart värda en närmare titt men jag väljer att nämna singeln ”Duality” som hotfullt bygger upp ett inferno inom en utan att för den delen vara speciellt brutal, thrashrökaren och sedermera ”Guitar Hero”-hiten ”Before I Forget” och den schizofrena ”The Nameless”. Den mest lysande stjärnan på skivan är dock den tudelade ”Vermillion”. Första delen av låten är en hotfull metallåt som sänder rysningar över min kropp medans del två är en akustisk eftertänksam bit som näratill fått mig till tårar. Så överjävligt jättebäst.

Att Slipknot för alltid kommer vara mer ihågkommet för det visuella är väl ingen högoddsare men jag hoppas att de även kommer bli ihågkomna för det musikaliska. Skriva låtar är något dessa herrar har en osviklig frömåga att göra och ”Vol 3” är deras ”Dark Side of the Moon”. Deras senaste skiva släpptes detta år och är betitlad ”All Hope is Gone” (finns en recension här på bloggen) och även om den inte når upp till samma klass som föregångarna så finns där ändå starka guldkorn att hämta. Men som introduktion så skulle jag rekommendera att börja från debuten och jobba sig framåt. Vill ni dock börja med det bästa först så börja med ”Vermillion”.

Slipknot = Hårdrockens Pink Floyd?


9. Raised Fist – Sound of the Republic

sound-of-the-republicHardcore? Punk? Metal? Rock? Ja, vem vet vad Raised Fist håller på med på ”Sound of the Republic”. Det enda jag vet är att detta relativt ljusskygga band – enbart en hobby enligt medlemmarna – fått ihop en sådan slagkraftig skiva här att det bara är att kapitulera. Umeåbandet skapar på denna skiva en egen hardcorestil, något eget som jag tror har fått åtskilliga band att bara gapa av avund. Det blandas friskt med lika delar extrem metal, rock och punk samtidigt som det vilar stadigt på den hardcoregrund som bandet härstammar från.

Att Matte Modin (ex. Dark Funeral, Sportlov) tog över trumstockarna från Oskar Karlsson under 2000-talet var nog avgörande för detta album. Inledande ”You Ignore them All” startar med förnämligt pukarbete från herr Modin och kastar sedan in hela bandet i ett ursinnigt grindparti där sångaren Alexander ”Alle” Rajkovic skriker så ursinnigt att det sänder kårar ner min ryggrad. Helt jävla briljant. I efterföljande ”Perfectly Broken” så ändras kursen helt och hållet, enkel och rak fyrtakt spelas och låter förlitar sig på ett groove som någon måste ha sålt sin själ för. Lysande.

raised-fistJag kan hålla på såhär runt varenda låt på denna koloss till album, men det skulle förmodligen trötta ut er läsare. Några låtar till förtjänar dock omnämnande. ”Back” drivs av ett förnämligt tvåtaktsrens i verserna men bryts sen av i mitten av låten med ett groovigt rockriff som nästan får mig att böla. ”Hertz Island Escapades” är också en klockren tvåtaktsdänga. ”And then they Run” innehåller melodier att dö för, ”Some of these Times” har precis som ”Perfectly Broken” ett sväng från en annan värld. Avslutande ”Time Will Let You Go, All Alone, I Break” är en ganska egensinnig låt där verserna bärs upp av väsningar och refrängen helt och hållet är att dö för. En låt som kan ackompanjera ens resa till helvete. Och vad säger man om singeln ”Killing It”? Är det bara jag som tror att Nine skulle utplåna städer för att komma åt den refrängen? Underbart. Alles röst är sedan det som håller ihop allting. Han låter så fantastiskt bajsnödig, ångestladdad och förbannad på samma gång att det inte går att beskriva. Vilken jävla röst. Antingen älskar eller hatar man den antar jag.

Finns egentligen bara en anledning till att skivan inte hamnar högre upp på listan och det är titelspåret. En mycket – och jag menar mycket  – bra låt. Men inte på samma plan som resterande 11 geniverk. Hade de slopat titelspåret hade skivan utan tvekan legat på topp tre av denna lista. Inga tveksamheter. Hoppas nu att ni förstår vilket köptvång som råder här. Den som inte införskaffar denna skiva önskar jag absolut inget gott. Köp! Köp!! Köp!!!