00-talet in musica: Plats 8: Sonne

Som företrädare för den generation av hårdrockare som inte var född när vare sig Iron Maiden, Metallica, Slayer eller W.A.S.P debuterade (föddes samma år som Guns N’ Roses släppte sin krossande debut) så vill jag skicka ett stort tack till de som såg till att hårdrockare och syntare slutade med sitt förbannade bråk och slöt fred (däremot borde det aldrig – aldrig! – slutits fred mellan punkare och raggare, men det är en annan historia). Hade inte det fredsavtalet kommit till stånd hade världen förlorat så brutalt mycket bra musik. Sisters Of Mercy hade aldrig sett dagens ljus och det hade onekligen gjort mitt liv lite tråkigare. För att inte tala om Ministry och den efterföljande industrivågen. Utan de, inget Nine Inch Nails. Utan Nine Inch Nails, ingen Marilyn Manson. I förlängningen hade vi heller inte fått en musikvärld där ett av vår tids största band inom den hårda skolan varit en uppumpad tysk marschpluton, stark nog att flytta berg.

Rammstein – detta fenomen som är förbannat svårt att förklara. Hur många hade på allvar trott att ett band med en nästan förrädisk monoton sångare, med blytunga riff som samsas med väna syntslingor och med en image som blandad mellan militärisk disciplin (de är tyskar så det är ju inte svårt att förstå vartåt associationerna går) och homoerotisk machokultur, skulle gå och bokstavligen ta över metalvärlden. För att göra det lite mer osannolikt kan ju även den lilla detaljen att all sång framförs på tyska nämnas.

Visst, några kommer påpeka att Rammstein är ett spektakel (vilket självklart stämmer), att deras framgång bygger mer på en påkostad – och fantastiskt häftig – show än på musiken. Till viss del stämmer det. Men, precis som i fallet med Slipknot eller Marilyn Manson – så är det ju inte direkt kattpiss bandet har som utgångspunkt för sin teater.

Du Hast, Links 2,3,4, Feuer Frei, Reise, Reise, Mein Teil – alla odödliga låtar från bandets arsenal med riff som inte lyfter, utan förgör, berg. Lägg där till att ”Mutter” är en av de absolut bästa skivor som släppts efter 00-talets intåg så blir bandets framgång, kanske inte mer förståelig, men något mer naturlig och välförtjänt. Dagens musikscen hade onekligen varit betydligt gråare om inte Rammstein åkt in som ett godståg från närmaste arbetsläger.

Bandets tveklöst starkaste låt – hämtat från moderna klassikern ”Mutter” – bär namnet Sonne, och är en sådan koloss till ljudlandskap att den torde få varenda bergsprängningsfirma att gå i konkurs. Rivningsarbetare borde gå i pension och istället ställa ett schysst ljudsystem vid aktuellt hus och blästra på med Sonne. Om inte huvudriffet klarar jobbet så vetifan om inte huset skulle klara av en tornado, orkan och tsunami på samma gång. Refrängen är sedan en helt annan sak. Vacker – och tung! – så det förslår, samtidigt som Till mässar på med sin entoniga stämma och försätter världen i trans. Vad som sjungs har jag absolut ingen aning om – mina tyskakunskaper är löjligt dåliga – men det bekommer mig inte en sekund. En del av det ska tillskrivas den fantastiska videon – Rammsteins egna, skruvade version av Snövit – som gett mig en egen, svårförklarad, tolkning av låten. Här ska ingen komma med någon jävla sanning och förstöra det. 🙂

Visserligen har Rammstein förlorat lite av sin charm hos mig på senare år, till stor del för att de senaste skivorna saknat de där blytunga riffen – såna riff enbart industrimetal kan framkalla. Rapporter gör dock gällande att bandet fortfarande knäcker det mesta i sin väg live och när de även lyckas reta gallfeber på någon tokjönsig krönikor, med ett så enkelt tilltag som dildos (seriöst, vem fan upprörs av det 2010?), så erkänner jag mig besegrad. Rammstein har en självklar plats i musikhistorien och förhoppningsvis har vi inte sett dess fulla potential än. Till dess njuter jag av ”Mutter” närhelst lusten slår till, samt beskådar den makalösa dvd:n Völkerball.