Kategoriarkiv: Topp 10 Metallica

Topp 10 Metallica: 01. Dyers Eve (…And Justice for All, 1988)

Mina stackars små, unga och oerfarna trumhinnor hade absolut ingen aning om vad som skulle ske när ”…And Justice for All”-skivan gick mot sitt slut. Efter att ha imponerats av den tekniskt briljanta Blackened, blivit massakerad av tyngden i Harvester of Sorrow samt försökt ...And Justice for Allfölja med i vad som händer i den långa To Live is to Die så trodde mina öron naivt att det hela var slut. Resan hade varit lång, innehållsrik och – skulle det visa sig – den ordentliga starten på ett tungt missbruk som än inte släppt taget. Men ingenting kunde förbereda mig på den tsunami vi med andra ord kallar Dyers Eve.

Den första skivan jag ägde var, om jag inte missminner mig, GES ”När vi Gräver Guld i USA”. Jag var åtta år gammal och älskade fotboll, så det var väl inte så konstigt att denna skiva stod högst på önskelistan när jag fyllde år där, senare på sommaren 94′. Samma jul fick jag Europes ”The Final Countdown” av min bror – nåt stolle hade spelat den låten på ”Sikta mot stjärnorna” och jag var såld – och åren efter började jag botanisera bland hans skivor (där jag speciellt fastnade för ”Appetite for Destruction” vill jag minnas”). Genom Voxpop (ovärdeligt musikprogram för alla i min ålder) upptäckte jag Metallica (även Jamesom jag sedan insåg att jag redan hört det mesta från brorsan rum) och The Memory Remains. Födelsedagen – eller var det julen? – 98′ stod alltså ”Reload” på önskelistan och jag blev bönhörd. Efter några veckors knarkande (av skivan alltså) gjorde jag sedan slag i saken, gick ut på stan och inhandlade min första skiva; ”…And Justice For All”. Efter den dagen var det kört.

Det skulle vara förbannad lögn att påstå att jag var helt redo för denna öronmassaker, ändå var det något inom mig som fastnade. Jag förstod knappt någonting av det jag hörde, la pannan i djupa veck för att på något sätt kunna dissikera upplevelsen. Var det här musik? Idag verkar det självklart skrattretande men det hårdaste jag upplevt innan dess var ju, ehh…”Reload”. Att samma band var ansvariga för dessa två skivor verkade då obegripligt (verkar ärligt talat lite obegripligt än idag).Jason Ljudet på plattan – som idag retar gallfeber på mig – var nog inget jag koncentrerade mig på då, men tyngden – Tyngden! – var för mig något helt och hållet nytt. Och sist, men som ni förstår inte minst, så blåste avslutningen Dyers Eve, sista och kortaste låten med sina 5:12 min, huvudet av mig med kraften av en bazooka. Vad fan hände?

Efter en löjligt intensiv inledning, som än idag ger mig gåshud, drar det briljant thrashiga mainriffet igång för att sedan starta den bästa, mest effektiva – och möjligtvis också simplaste – versen som skrivits. Gittarerna lägger öppna ackord samtidigt som Ulrich sprutar ut dubbeltramp i frenetisk hastighet och Hetfield gapar sedan som besatt över det hela. Inledningsfrasen ”Dear mother/dear father” är så ohyggligt effektiv och skrämmande att även fast jag vid tidpunkten knappt kunde någon engelska förstod att detta var ett ursinnigt uppgör med barndomen. Jag var knockad, nere för räkning och oförmögen att resa mig påKirk tio (ibland undrar jag om jag rest mig än). Satan så bra. När sedan refrängen kommer in så blir det till ett välbehövligt andrum, inte för att refrängen är lugn på något sätt, det är bara inte samma soniska slakt som i resten av låten. Dyers Eve är en konvetionell rocklåt till sin struktur – intro, vers, refräng, solo o.s.v – vilket skiljer den från resterande material på skivan. Solot som bryter av slakten är av traditionellt Hammet-stuk, snabbt och tekniskt helt enkelt, men under en kort period slutar han gitarronanin för ett läckert parti med slöa trioltoner. Otroligt vackert. Intensiteten i denna låt är beundrandsvärd, släpper aldrig taget om en och får, vill jag påstå, alla metalheads att jubla av lycka. Många gånger har jag funderat över om den skulle fått samma genomslag om den inte legat sist på skivan? Jag tror inte det.

Allt som allt renderar detta Dyers Eve förstaplatsen på min lista. Säkerligen har ni synpunkter på det hela men det är ju också det roliga med det hela, att det är omöjligt att komma till en objektiv sanning. Meningslöst tidsfördriv kanske någon menar, vilket självklart är sant, men förbannat kul tidsfördriv. Jag är redan sugen på att starta en ny lista men tror jag skjuter upp det tills jag kommit hem från den utflykt i vida världen jag snart ska påbörja. En årsbästalista tänker jag dock sammanställa, inget kan stoppa mig där.

De enda liveklipp jag kunnat hitta av Dyers Eve är inspelade på senare år och då James röst helt enkelt inte håller måttet längre, i vilket fall inte på denna låt, så lägger jag upp studioversionen.

Annonser

Topp 10 Metallica: Omnämnanden

När nu denna lista börjar närma sig sitt slut så kan det väl vara på sin plats att ge lite omnämnande till de låtar som inte riktigt fick plats. Eftersom alla låtar från Metallicas fem första skivor egentligen är värda plats på en sån här lista – förutom Escape, kan inte förlika mig med den låten – så finns ju lite svårigheter men hedersplakat ges i vilket fall till följande (utan inbördes ordning):

  • Hit the Lights (Kill ‘em All, 1983): Motörhead på speed. Kaos, uppror, meningslöst våld; allt samlat i denna låt.
  • My Friend of Misery (The Black Album, 1991): En tung doompärla, med ett magiskt basintro som jag älskat sedan barnsben. Hetfields sång är kraftfull och briljant samtidigt som musiken är som balsam för öronen.
  • The Memory Remains (Reload, 1998): Min inkörsport till Metallica – och till metal i allmänhet, bortsett från snyltandet av brorsans Maiden-plattor då – är en tung och melodisk låt som nog är det bästa bandet presterat sedan glansåren. Bra låt, dålig skiva.
  • Master of Puppets (Master of Puppets, 1986): Inte så mycket som behöver sägas. Riktlinjen för thrash kort och gott.
  • Creeping Death (Ride the Lightning, 1984): Samma som ovan egentligen.
  • The Call of Chutulu (Ride the Lightning, 1984): Ingen sång, lugn inledning, hård avslutning, vackert solo. Åtta minuter magi.
  • Welcome Home (Sanitarium) (Master of Puppets, 1986): Underbar powerballad, lite i skymundan av Fade to Black som är aningens – hårfint här – bättre.
  • To Live is to Die (…And Justice for All, 1988): Ännu en instrumental pärla, samt hyllningslåt till Cliff Burton. Gott så.
  • Until it Sleeps (Load, 1996): Enda låten av riktigt värde på detta släpp. Vacker doomliknande skapelse.

Sådär, då var det gjort. Då jag är en djup musiknörd så har det självklart varit lika irreterande som kul att sammanställa denna lista. Dagliga våndor om låtlistan har förekommit men när det nu närmar sig sitt slut så känns det förvånadsvärt bra. Ettan tänkte jag presentera på söndag.


Topp 10, Metallica: 02. Disposable Heroes (Master of Puppets, 1986)

Efter att ha listat två av Metallicas kändaste kompositioner nu senast så är det väl på sin plats att rikta fokus mot en bortglömd pärla i dess katalog. ”Master of Puppets” – av de flesta betraktad som Metallicas mästerverk, även om jag håller ”…And Justice for All” aningen högre – är en skiva så späckad med guldkorn att man bara kan kapitulera. Battery, Orion, Welcome Home och självklart titelspåret är alla fullfjädrat Master of Puppetsbriljanta spår, vilket ni självklar redant vet. Inbäddat mellan redan nämnda Welcome Home och Leper Messiah (även det ett toppenspår) ligger dock skivans bästa, och Metallicas mest underskattade, låt; Disposable Heroes. En nästan åtta minuter lång fest som helt mosar ens motstånd med en mästerlig blandning av fart och tyngd. Lyssnaren bjuds på tempoväxlingar och taktbyten om vartannat, vilket visserligen var helt naturligt för Metallica under denna period, likväl finns där alltid den närvarande röda tråden som på snyggt sätt väver samman låten till en naturlig enhet. Hetfield sjunger såklart fantastiskt, Ulrichs trumspel är som alltid trevande stelt (men vad vore Metallica utan det signumet) och tillsammans med den briljanta Cliff Burton vävs rytmpartiet fint samman med Hetfields rytmgitarr, för att så lägga en solid grund för Hammet att leka på. Vilket han gör. Länge. Och bra. Förvisso inte hans mest innovativa solo någonsin men ack så bra det är. Snyggt, o så snyggt.

En sak som absolut inte får falla i glömska vad gäller detta spår är texten (blivit mycket snack om texter här på listan under senare tid märker jag), en stor del av behållningen är för mig nämligen direkt förknippad med texten. Hetfield är här i sitt esse då han på ett mäktigt sätt beskriver krig ur synvinkeln av en soldat som känner sig sviken av de personer han försvarar och kämpar för. Det är en realistisk, oramtiserad och hemsk verklighet som visas upp, så långt ifrån Sabatons och Manowars krigsglorifierande man kan komma. Texten i bryggan säger egentligen allting; ”Soldier boy, made of clay/Now an empty shell/Twenty one, only son/but he served us well/Bred to kill, not to care/Do just as we say/Finished here, Greeting Death/He’s yours to take away”. Inget förskönade av krigets helvete, lite som en musikalisk motsvarighet till ”Plutonen”.

Slänger upp två videos här, en från 85′ och en från i år, så att ni får en bild av hur mycket bättre Metallica var förr. (Fast mest är det för att jag inte ska ha för mycket ångest över att missat dem).


Topp 10, Metallica: 03. For Whom the Bell Tolls (Ride the Lightning, 1984)

Ride the LightningMitt under den rådande thrashvågen väljer Metallica att vidga vyerna inför sitt andra släpp, inte minst med hjälp av instrumentala The Call of Chtulu och balladen Fade to Black (som behandlades i förra inlägget). Personligen håller jag dock den Black Sabbath-minande doompärlan For Whom the Bell Tolls högst på detta släpp vilket även renderar den en tredjeplacering på denna ärofyllda lista.

Denna blytunga koloss till låt, med sin ödesmättade och ytterst passande text, sänker ner sin lyssnare i den djupaste av avgrund för att sedan ha en fast i sitt grepp (att lägga den före självmordseposet Fade to Black visar sig otroligt effektfullt). Från första stund, när kyrkklockorna får påökning av Cliff Burtons geniala basgång och de mörka gitarrackordern ekar tomt och hotfullt, så inser man att detta inte är en låt att leka med. Ett något mer thrashinspirerat riff tar sedan över och kryddas med en effektfull slinga av Kirk Hammet som Cliffter sig pågå i en evighet innan versen tar plats. Och det är först nu, efter den långa inledningen, som låter på allvar tar fart.

For Whom the Bell Tolls är en sångares låt och som tur är får den precis vad den förtjänar i James Hetfield. Hans kraftfulla stämma är som handen i handsken för låten och lyfter den flera snäpp uppåt. I inledningen av andra versen sjunger James, ”Take a look to the sky just before you die/it’s the last time you will”, och ingen kan få mig att tro att man kan förbli oberörd där. Någon skulle kanske påstå att texten är simpel, rentav banal, men jag skulle själv påstå att det är en del av det geniala. Hela låten är nämligen simpel; på beståndsnivå. Varken trummor, gitarr eller bas spelar något komplicerat men när alla delar sätts ihop bildas en helhet och stämning som är helt makalös. Tillsammans med den effektfulla texten så blir det helt enkelt till en av Metallicas absolut bästa låtar.

For Whom the Bell Tolls är sedan länge en självklarhet i bandets livereportar, vilket är glädjande inte bara för att låten är grym utan även för att produktionen på ”Ride The Lightning” lämnar en del att önska. Så ni gör bäst i att leta upp en liveversion av låten, om ni vill förstå den magnifika tyngden som låten byggs av vill säga.


Topp 10, Metallica: 04. Fade to Black (Ride the Lightning, 1984)

Hemma i Sverige igen för lite rekreation, vilket leder till mycket dötid så vad sägs om att försöka avsluta Metallicalistan? Plats 4 är det dags för och den innehas av inget annat än; ”Fade to Black”.

Ride the LightningEfter den skräniga, och stilbildande, debuten ”Kill ‘em All” är det nu dags för Metallica att sätta en uppföljare (”Ride the Lightning”). När man hör inledande Fight Fire with Fire så är det lätt att missledas i tron att bandet kopierat debuten – Fight Fire with Fire är en furiös thrashdänga som skrämmer slag på varenda ”svennebanan”-fan av bandet. Redan andra låten, tillika titelspåret, spolar bort dessa tankar och uppvisar ett nyare Metallica, ett Metallica som förlitar sig lika mycket på tyngd som thrash – något som sedan skulle utvecklas ännu mer genom åren. Största utropstecknet på skivan – möjligtvis tillsammans med den smått fantastiska avslutningen, den instrumentala The Call of Chtulu – är dock semiballaden Fade to Black.

Jag vågar påstå att de flesta fans av metal håller denna komposition högt i sina böcker, även om jag hört invändningar mot denna låt så tycker jag mig genom åren märkt att det inte direkt varit tal om några protester i samband med att den spelas. Efter ett inledande akustisk plockparti, kryddat med ett elegant solo, sätter den vackra versen igång – en vers så banalt enkel med sina fyra akustiska ackord – och får sällskap av Hetfields känslosamma text för att sedan bryta in i en refräng helt utan sång. Extremt effektfullt. Den proceduren återupptas sedan en gång innan låten stegrar till att bli en melodiös och kraftfull metalpärla där Hetfield sjunger kraftfullt och briljant och där Kirk Hammet sedan får överta slutskedet med ett långt och vackert solo. Sex och en halv minut pur magi.

Fade to Black räknas inte bara som en av Metallicas största stunder musikaliskt, utan även textmässigt. Den vackra och olycksbådandMetallicae texten som behandlar en självmordsbenägen man och hans tankar är visserligen inte den största poesin i världen – och i min mening inte någon av Hetfields mest briljanta stunder vid pennan – men än ack så effektfylld. När Hetfield trycker i under ”Cannot stand this hell I feel” så är det svårt att inte gripas med. Lars Ulrich sa i en intervju att James var helt upptagen av döden vid tiden för ”Ride the Lightning” men rykten har även gjorts gällande att Fade to Black egentligen behandlar hans känslor kring ett inbrott i Metallicas replokal, om än med viss morbid skruv. Vad jag vet har det aldrig kommit klarhet i det hela, och det kanske är bra, men visst skulle det vara lite kul om så var fallet. Hur som så är detta en briljant låt och utan någon som helst tvekan den bästa ballad som någonsin skrivits.

Fotnot: Låten var en personlig favorit till Jason Newstedt och också den sista låt han någonsin framförde med bandet.


Topp 10, Metallica: 05. Harvester of Sorrow (…And Justice for All, 1988)

...And Justice for AllShit, det hade helt och hållet fallit ur mitt minne att jag hade en lista up-and-going. Tack vare en uppmärksam bloggkollega (tack Kim) så ska vi nu få rätsida på det här och avsluta det som har påbörjats. Plats nr. 5: Harvester of Sorrow.

Om man betraktar Blackened som denna skivas thrashlåt – som minner om de äldre skivorna – så är det nära till hands att betrakta Harvester of Sorrow som det nya, det som sammanflätar ”…And Justice for All” med det som sedan skulle komma. Harvester of Sorrow visar upp Metallica från dess något mer doomiga sidor, Black Sabbaths spöke ligger tätt över kompositionen även om det tydligt kan skönjas spår av thrash. Vill minnas att det tog mig ett tag att på allvar börja uppskatta detta spår – förmodligen för att jag var ett thrashfreak förr i tiden och inte ville ha slött tempo överhuvudtaget – men när jag såg Metallica framföra denna pärla på Ullevi 04′ så kapitulerade jag fullständigt. Vilken tyngd, vilket tryck, vilken låt. Äger ni ”Live Shit” utgåvan, framförallt den från 89′, så förstår ni nog vad jag menar, detta är en livelåt utan dess like.

Tyvärr lider Harvester of Sorrow av samma problem som Blackened, värdelös produktion. Ska inte orera för länge om de ljudmässiga bristerna på ”…And Justice for All”, intresserade läser inlägget lars-ulrich8om Blackened, utan väljer denna gång bara att konstatera det faktum att man gör bäst i att leta fram en god liveversion av Harvester of Sorrow än att lyssna på studioversion. Om man vill förstå den knäckande tyngden spåret besitter vill säga.

Akustiskt plock inleder denna pärla för att sedan braka in i ett helt knäckande rungt riff som utan problem kan förflytta berg på egen hand. Att hela inledningen även bjuder på melodier i världsklass kan bara ses som genialt, få grupper kan få till något sådant. Versen byggs sedan på sedvanligt Metallica-vis upp kring e-strängstuggande för att sedan övergå i en knäckande refräng. Lägg därtill ett, för Kirk, ovanligt slött och melodiöst solo och du har vinst på knockout.

Som jag skrev i början av inlägget så kan Harvester of Sorrow ses som en brygga till vad som kom att blomma ut på ”The Black Album”. Sad But True, The God That Failed och Don’t Tread on Me kan alla ses som naturliga fortsättningar av låten. Svinbra låtar allihop men ingen av de lyckas riktigt återge den tyngden som besitts i ”…And Justice for All”-mästerverket. Metallicas tyngsta, och femte bästa, låt någonsin.

Som tack till Kim för att hon fick mig att minnas listan lägger jag här upp ett liveklipp från globen i år. Du var väl där vill jag minnas. (Inte det ljudmässigt bästa klippet jag hittade dock).


Topp 10, Metallica: 06. The Four Horsemen (Kill ‘Em All, 1983)

kill-em-allI dokumentären ”Some Kind of Monster” uttalar sig producenten Bob Rock vid ett tillfälle om Metallicas gruppdynamik. Han menar att James Hetfield, Lars Ulrich och Kirk Hammet är Metallica och trots att Jason Newstedt var med i 16 år så sågs han aldrig riktigt som en fullgod medlem. Självklart ligger det en sanning där men jag skulle vilja säga att Metallica egentligen är James och Lars. Kirk – trots att han varit med sedan debuten 1983 – har alltid stått lite utanför den inre cirkeln, något jag även menar gällde för Cliff under sin tid. Hur många låtar låg de egentligen bakom? Hur många beslut tror ni egentligen de fick vara med och bestämma? Nej, Metallica är och var duon James (själen) och Lars (hjärnan). Den som var närmast att få ansluta sig dit var förmodligen Dave Mustaine.

Mustaine – född den 13 september 1961 – tjänade under tidigt åttiotal sitt leverbröd på att deala knark i LA och spelade samtidigt gitarr i bandet Panic. Genom en annons i en musiktidning 1981 kom han i kontakt med Metallica och tilldelades platsen som gitarrist, något som inte ens varade i två års tid. Mustaine beskrivs vid tiden som extrem talangfull men också som ett problem när han är full (vilket han i princip är hela tiden). Medlemskapet i Metallica fick ett abrupt slut i 1983, precis innan debuten ”Kill ‘Em All” skulle spelas in. Han ersattes av Kirk och gick sedermera vidare till att skapa Megadeth (där Kerry King från Slayer ingick en mycket kort period). Trots den korta, och turbulenta, tiden han spenderade i Metallica så lyckades han ändå sätta ett avtryck som sträcker sig – och framförallt är relevant – än idag. Mustaine var medkompositör till ett antal låtar under Metallicas tidiga år, däribland ”Jump in the Fire”, ”Ride the Lightning” och ”Phantom Lord”. Men ingenstans blir hans medverkan så viktig och tydlig som på låten ”The Four Horsemen”.

”The Four Horsemen”, eller ”The Mechanix” som den ursprungligen heter, är Mustaines egna komposition. När han fick Dave Mustainekicken bestämde sig Metallica för att ta med den ändå, de skruvade ner tempot, la till ett melodiöst mittparti och James skrev en ny text. Vips var ”The Four Horsemen” född. Mustaine spelade sedan in originalversionen ”The Mechanix” på Megadeths debut ”Killing is my Business…And Business is Good”. Tråkigt för han kommer låten alltid bli ihågkommen som ”The Four Horsemen”, till viss del för att Metallica blev ett större och kändare band men framförallt för att det är en bättre version.

Om man bortser från Cliff Burtons sololåt ”(Anesthesia) Pulling Teeth” så utgör ”The Four Horsemen” det enda egentliga avbräcket på den skränigt fartfyllda skivan ”Kill ‘Em All”. Självklart är thrashen intakt men här på ett mer komplext sett (något som kännetecknar Mustaines sätt att skriva) än resterande Motörhead-liknande låtar. För undertecknad så känns låten som den enda riktigt briljanta kompositionen på skivan, hur mycket jag än älskar resterande låtar. Den är mer genomtänkt, mer ”mogen” men hela tiden med bibehållen farlighet. Möjligtvis tråkigt att påpeka men det är förmodligen Mustaines bästa låt någonsin. Jag lider en aning med honom (trots att det är svårt varje gång man hör den självcentrerade och stöddiga mannen uttala sig) att han inte riktigt får uppleva det. Lyssna bara på partiet där James sjunger ”Time/taking control on you…”. Så jävla bra. Det hela övergår sedan till det lugna partiet och när huvudriffet sedan brakar igång igen, ja, då är inte tårarna långt borta. Makalöst.

”The Four Horsemen” i Tyskland 1985 (mittparti saknas, tyvärr är det så i nästintill alla liveversioner jag hittat).


Topp 10, Metallica: 07. Blackened (…And Justice for All, 1988)

and-justice-for-all”…And Justice for All” är enligt mig – med konkurens från At the Gates ”Slaughter of the Soul” och Slayers ”Reign in Blood” – världens bästa skiva. Trots att jag är duktig på att slänga iväg omdömen likt dessa vind för våg – jag utnämner en ny låt till ”världens bästa” minst en gång per vecka – så kan ni vara säkra på att jag menar allvar här. Skivan är, trots sina uppenbara produktionsmissar likt ohörbar bas och irreterande baskaggeljud, helt och hållet perfekt. Bara det faktum att jag faktiskt håller ”One” som skivans ”svagaste” spår borde tala sitt tydliga språk.

Efter tragedin två år tidigare då Cliff Burton omkom i en bussolycka så var nu Metallica tillbaka med en ny uppsättning låtar, och med en ny basist. Jason Newstedt hade plockats från det förbisedda thrashmetal-bandet Flotsam and Jetsam och även om han inte var den extrema basvirtous Cliff var så besatt han ändå tillräckligt med kunskap för att fylla upp platsen med bravur. Att resterande manskap aldrig riktigt erkände Jason som fullvärdig medlem, vilket var anledningen till att han lämnade skutan 2001, är självklart tråkigt. Newstedt var en häftig scenpersonlighet och framförallt besatt han en skön röst som kompletterade Hetfields bra.

Att välja favoriter på denna skiva är ett problem för mig men att ignorera inledande ”Blackened” vore rättshaveri på nivå á Jan Myrdal eller Mohammed Omar. Denna makalösa och komplexa thrashfest saknar i mitt tycke motstycke i metalvärlden. Taktarter byts likt noter under denna drygt 6 minuter långa fest utan att det för den delen bli krystat eller konstlat, allt känns naturligt. De fantastiska riffen som utgör stommen för låten tuggar på likt bulldozers, Ulrich hamrar tvåtakt och fyrtakt om vartannat och James Hetfield har här sin allra förnämsta stund som sångare. Vilket bett mannen har i rösten. Han övergår aldrig till att skrika men ändå sitter man med känslan av att han skriker. Kirk jasonnewsted-1Hammet fyrar även här av ett av sina bättre solon (i ärlighetens namn är hans solon skrämmande lika varandra) och lägger där till ännu en välbehövlig krydda. Om någon sedan hade föreslagit för de tre herrarna (Hetfield, Ulrich och Hammet) att sluta mobba Jason och istället skruva upp hans baljud till, förslagsvis, hörbar nivå hade allt varit helt perfekt. Som det är nu så kan jag inte helt njuta av denna låt – eller för den delen hela skivan – då jag hela tiden tänker på hur underbart det skulle vara om produktionen stämde. ”The Black Album” är ett kanonalbum men jag skulle hellre se den perfekta ljudbilden prägla ”…And Justice for All” än den skiva det nu präglar.

Metallicas steg mot de stora massorna brukar ofta härledas till ”The Black Album” och det är klart, det var då de blev till de dinosaurier de än idag är men framgångsagan startade faktiskt på allvar med ”…And Justice for All”. Här började bandet, med hjälp av den fantastiska videon till ”One”, bli allmänt gods, och det med hjälp av deras mest komplexa, tyngsta och mest kompromisslösa alster hittils.

Metallica framför ”Blackened” i Seattle 1989. Världens bästa, och coolaste, band där och då? Utan tvekan. (Från ”Live Shit: Binge & Purge”)


Topp 10, Metallica: 08. Orion (Master of Puppets, 1986)

master-of-puppetsDen 27 september 1986 är ett datum som Metallica-fans aldrig kommer glömma. Efter en spelning i huvudstaden ligger bandet och sover i turnébussen, någonstans i närheten av Dörarp – mellan Ljungby och Värnamo – får bussen saldd och slungas av vägen. Alla klarar sig oskadda utan Cliff Burton som avlider omedelbart (Kirk Hammet berättade i en intervju många år senare att det egentligen skulle vara han som omkom, Cliff och han hade bytte nämligen säng efter att Kirk förlorade ett vad). Många räknar detta som slutet för Metallica, själv håller jag delvis med men mer om det senare.

Cliff Burton – född 1962 i San Francisco – blev tillfrågad om en plats i Metallica efter att James och Lars hade sett honom uppträda med sitt dåvarande band Trauma på en klubb i Los Angeles. De var imponerande av hans basspel – framförallt hans sololåt ”(Anesthesia) Pulling Teeth” (senare med på debuten ”Kill ‘em All”) – och försökte övertala honom att ansluta sig till Metallica. Cliff accepterade erbjudandet på ett villkor, att de flyttade till San Francisco. Sagt och gjort.

Otaliga hyllningar har tillskrivits denna basvirtous – fler kommer förmodligen tillkomma med tiden – och han anses idag vara den själ som Metallica sedan har saknat. Trots det så var han aldrig en av de huvudsakliga låtskrivarna, det var redan här Lars och James som styrde bandet med järnhand. Bortsett från redan nämda ”(Anesthesia) Pulling cliff_burton_-_by_fruggo1Teeth” så var Cliff – precis som Kirk – placerade i bakgrunden. På 1986 års ”Master of Puppets” fick han dock än en gång sitt erkännande, den 8 minuter instrumentala ”Orion” är Cliffs helt egna skapelse. Låten startar med ett ödesmättat, tungt riff som verkar pågå för alltid (det första metal-riff jag lärde mig på gitarr) för att sedan övergå i ett intrikat thrashparti. Lyssna på takten här, helt makalöst snyggt. Låtens klimax är ändå det lugna mittpartiet. Cliff lägger här en basslinga så snygg att man ramlar av stolen och på det tillkommer sköna stämgitarrer. Det är vackert så det förslår men låtens ödesstämning försvinner aldrig, det är en känsla av klassisk musik över detta stycke, eller över hela låten om man så vill. Efter detta parti återkommer de inledande riffen och låten fadar sedan ut. 8 minuter, ingen sång men aldrig tråkigt. Det är stort, riktigt stort.

Om Metallica verkligen förlorade sin själ med Cliff går nog att tvista om i evigheter, personligen anser jag Metallica största stund kom 1988 med ”…And Justice for All” men visst tillförde den hippieliknande basisten en dimension som hans efterföljare aldrig lyckades med (jag älskar dig ändå Jason). Vad jag däremot vet är att den 27 sep 1986 inträffade en stor tragedi för musikvärlden, sällan har världen skådat ett sådant basgeni som Cliff Burton. RIP. 

Hittar inget liveklipp med Cliff så lägger upp denna tributevideo istället.

cliff-burton-in-our-minds1


Topp 10, Metallica: 09. Whiplash (Kill ‘em All, 1983)

kill-em-allÅret är 1981. Två långhåriga slynglar sitter i ett pojkrum någonstans i Los Angeles – bepansrade med ett obotligt engagemang – och lägger grunden till vad som kommer att bli världens största metalband. Slynglarna, mera kända som Lars Ulrich (trummor) och James Hetfield (gitarr, sång), besitter förvisso inte några större musikaliska färdigheter vid denna tiden, vilket kompenseras med en extrem beslutsamhet och än viktigare, en otrolig känsla för att skriva låtar. Det är ett imponerande faktum att klassiker som ”Hit the Lights” och ”Jump in the Fire” faktiskt är några av de första låtar som Hetfield/Ulrich någonsin skrev. Med hjälp av Cliff Burton (bas) och, till en början, Dave Mustaine (gitarr) börjar Metallica bli ett stort namn inom San Francisco-scenen (mer känt som Bay Area-scenen). De spelar redan nämda låtar tillsammans med covers. Nya låtar dyker upp (”Phantom Lord”, ”Motorbreath” m.m) och ifrån denna kavalkad av klassiker Metallica skrev mellan 81-83 är ”Whiplash” den som sammanfattar bandet tydligast – kanske även den låten som sammanfattar thrash som genre tydligast. ”Whiplash” är Motörhead på speed, den är ett skenande tåg och den framkallar ett upplopp inom en. Precis vad thrash ska göra så att säga. (Dave Mustaine fick som bekant sparken från Metallica innan debuten släpptes – ett ämne jag kommer fördjupa längre fram på listan – och ersattes av Kirk Hammet. ”Whiplash” spelades dock först in på demon ”Megaforce” och på den spelar Dave cliff-jamesMustaine. Intressant nog den enda inspelning med Mustaine och Burton tillsammans.)   

Det är sent 90-tal, kanske 98?, och en musikentusiast i linköping sitter på sitt pojkrum och lyssnar på sitt favoritband; Metallica. ”Enter Sandman”, ”The Memory Remains”, ”Sad But True”, ja, det var genom dessa låtar och deras respektive album jag upptäckte detta band. När jag sedan grävde mig tillbaka i Metallicas katalog, med hjälp av storebrors skivor, så kom jag till slut i kontakt med debuten ”Kill ‘em All”. Måste erkänna att det var med visst motstånd jag lyssnade på denna skiva, det var helt enkelt för skränigt för min dåvarende smak. Tills låt nummer sex, den skränigaste av de alla – ”Whiplash”. Detta var utan tvekan det tuffaste jag hört i hela mitt liv. Smattertuggandet på E-strängen, tvåtakten, det galna solot och slutligen Hetfields kaotiska stämma på det hela. Mitt motstånd försvann snabbt som ögat och ersattes av total dyrkan. Även fast jag anser Metallica gjort bättre låtar än denna så förtjänar ”Whiplash” en plats här, helt enkelt för att det inte finns en tuffare låt. ”Bang your head against the stage/Like you never did before/Make it ring/Make it bleed/Make it really sore” säger väl egentligen allt.

”Whiplash” och ”Anesthesia (Pulling Teeth)” live runt 82-83. Med Cliff Burton på bas och Dave Mustaine på gitarr. Enjoy.