Vad kan man egentligen säga om denna skiva – eller om denna grupp om man ska hårddra det? Fyra armenier, uppvuxna i Hollywood på en stadig diet av metal, punk, pop, rock, armenisk folkmusik, ja, i princip all olik musik man kan tänka sig. I sig är det ju ingenting unikt över det – musikälskare som inte är genrebundna finns det många av här i världen. Det som däremot gör det hela unikt är att allt detta, och då menar jag i många fall verkligen allt, blandas ihop i deras egna kompositioner.
System of a Downs musik kan väl enklast beskrivs som popstrukturerad, med sin bas i metal och som sedan injeceras med så många infallsvinklar att man blir vimmelkantig för att till slut ändå lyckas med att få det hela att verka helt naturligt. Mästerligt är bara förnamnet för denna prestation. Att sedan merparten av låtarna på ”Toxicity” lyckas hållas under 4-minutersspärren är beundrandsvärt.
”Toxicity” startar med ett brak i och med den aggressiva ”Prison Song” där texen mestadels består av fakta om USAs misslyckanden i sin fängelsepolitik. Singeln ”Chop Suey” är en självmordslåt (tror jag iaf) som berör på ett sätt som mycket annat inte gör. Fantastiska melodier blandas med ett stenhårt huvudriff och kulminerar sedan i den grandiosa refrängen. Fan vad bra. Måste även nämna ”Forest” – som nästan, bara nästan, är för knäpp för sitt eget bästa, ”Jet Pilot” som är så stenhård att jag ryser av välbehag (att sedan texten är obegriplig gör ingenting) och ”ATWA” som kanske besitter en av världshistoriens enklaste och bästa sångmelodier.
System of a Down är ett schizofrent band, inte bara i sin musik utan även i sina texter. Ungefär hälften är otroligt smarta och politiska realitetsskildringar medans hälften oftast bara består av fullkomligt trams (eller så är det jag som är för dum att förstå vissa av de) vilket gör att mitt intresse för gruppen bara stiger. Att de sedan spottat ur sig två skivor till som lätt hade platsat på denna lista (”Mezmerise” och ”Steal this Album” – de har även ”System of a Down” och ”Hypnotize” på sitt samvete men de är inte riktigt lika bra) är mycket imponerande, ”Toxicity” är dock den bästa och jag har ju mina regler.
Köp ”Toxicity” och förundras över hur ett band som låter så här faktiskt kan vara det bäst säljande metalbandet för tillfället. Det kanske finns hopp för mänskligheten ändå?
Nu har vi alltså kommit till plats nummer 6 på min lista över de bästa skivorna perioden 2000 – 2008 och den erhålls av Haunted – i mitt tycke Sveriges bästa band tillsammans med Opeth. Haunted representeras här på listan inte av sitt bästa album – debuten ”The Haunted” har de fortfarande inte överträffat men eftersom den såg dagens ljus 1998 så kan den av förklarliga skäl inte figurera här – utan deras näst bästa, betitlat ”Revolver”. Det här, för er oinsatta, är en stilstudie i hur förbannad thrash ska spelas.
Hardcore Superstar är nog det band jag måste tillskriva mest cred i Sverige. Inte för att de är bäst utan för att de står för en av de största upphämtningarna någonsin i svensk musikhistoria. Efter att ha slagit igenom via voxpop (musikprogram som alla vi som är födda på 80-talet kommer ihåg) med låtar som ”Someone Special” och ”Liberation” så började karriären för detta, vid den tidpunkten, ytterst mediokra gäng. Ett antal skivor till släpptes men större delen av musikvärlden ruskade på huvudet åt detta band – med all rätt ska sägas, Hardcore Superstar var dåliga förr i tiden. Efter detta kom en tid av inre slitningar, drogmisstankar (som var felaktiga) och ett bråk mellan gitarristen Silver (Silver har nu hoppat av och är ersatt av Vic Zino) och aftonbladets krönikor Fredrik Virtanen.
Att Slipknot hör hemma på den här listan kanske för vissa verkar konstigt – inget nu spelande band har väl fått ta så mycket skit för sin image som Slipknot. Men om alla dessa människor skulle få ut sitt huvud ur röven – titta förbi maskerna och de galna upptågen – så är jag ganska övertygad om att de flesta skulle se ett unikt band som genom åren släppt ur sig helt fantastisk musik. Den självbetitlade debuten (gruppen räknar inte med första skivan, mediokra ”Mate, Feed, Kill, Repeat” så varför skulle jag?) är en intressant hybrid av thrashmetal, neometal (av Rage Against the Machine och Korn-snitt), deathmetal och mycket annat och bandet får verkligen till en egen stil. Perfektion uppnås dock inte förrens på uppföljaren ”Iowa”. Neometalen skalas här av och denna sjukt brutala platta är och kommer nog vara självskriven i min Ipod länge framöver. Att jag inte väljer ”Iowa” som representant för niomannabandet utan den betydligt stillsammare och mer dynamiska uppföljaren var inget lätt beslut men reglerna för listan är att ett band bara får förekomma på en placering så det är bara att acceptera.
Hardcore? Punk? Metal? Rock? Ja, vem vet vad Raised Fist håller på med på ”Sound of the Republic”. Det enda jag vet är att detta relativt ljusskygga band – enbart en hobby enligt medlemmarna – fått ihop en sådan slagkraftig skiva här att det bara är att kapitulera. Umeåbandet skapar på denna skiva en egen hardcorestil, något eget som jag tror har fått åtskilliga band att bara gapa av avund. Det blandas friskt med lika delar extrem metal, rock och punk samtidigt som det vilar stadigt på den hardcoregrund som bandet härstammar från.
Jag kan hålla på såhär runt varenda låt på denna koloss till album, men det skulle förmodligen trötta ut er läsare. Några låtar till förtjänar dock omnämnande. ”Back” drivs av ett förnämligt tvåtaktsrens i verserna men bryts sen av i mitten av låten med ett groovigt rockriff som nästan får mig att böla. ”Hertz Island Escapades” är också en klockren tvåtaktsdänga. ”And then they Run” innehåller melodier att dö för, ”Some of these Times” har precis som ”Perfectly Broken” ett sväng från en annan värld. Avslutande ”Time Will Let You Go, All Alone, I Break” är en ganska egensinnig låt där verserna bärs upp av väsningar och refrängen helt och hållet är att dö för. En låt som kan ackompanjera ens resa till helvete. Och vad säger man om singeln ”Killing It”? Är det bara jag som tror att Nine skulle utplåna städer för att komma åt den refrängen? Underbart. Alles röst är sedan det som håller ihop allting. Han låter så fantastiskt bajsnödig, ångestladdad och förbannad på samma gång att det inte går att beskriva. Vilken jävla röst. Antingen älskar eller hatar man den antar jag.
Alla musiknördar tycker om att göra listor, det vet ju alla som har läst ”High Fidelity” (eller snarare sett filmen) så därför tänker jag med ägna mig åt det nu framöver. Självklart ska det även skrivas recensioner av nya skivor i fortsättningen men merparten ska nu, i väntan på årets slut och möjligheten att skriva en årsbästalista (fatta vad det kliar i fingrarna), handla om att lista de 10 bästa albumen som släppts perioden 2000 – 2008. Den enda regeln som finns för listan – förutom självklara saker som att samlings- och coverskivor inte kan kvalificera sig – är att en artist eller grupp enbart får förekomma en gång. I åtminstone tre fall har det inneburet ett litet problem för mig men mer om det senare. Välkomna! Nu kör vi!!!
JonteRoyal 