00-talet i musica: Plats 5: Elite

Hade lite svårt att bestämma mig för hur jag skulle inleda det här inlägget. Hur jag än vred och vände på det så satt jag mest och flinade åt minnet på hur många gånger jag fått höra, ”men, lyssnar du på Kent?”, som om det vore en omöjlighet bara för att jag i vanliga fall föredrar Disfear framför Ace Of Base. För vidare information kan även påpekas att jag lyssnar på Kings Of Leon, Hoffmaestro, Timbuktu, Miles Davis och massa med andra artister som inte har en sekund med metal och punk att göra. (Och sen har man också mage att kalla mig inskränkt).

Men Kent var det som sagt – ett band jag fnös starkt åt till en början. Bandet startade under det tvivelaktiga namnet Jones & Giftet 1990 för att två år senare byta namn till det, nästan, lika tvivelaktiga namnet Havsänglar. Något år senare fick bandet förnuftet tillbaka, hittade på det rent av genialiska namnet Kent, och 1995 kom det första livstecknet i form av debuten, vid namn just ”Kent”. Året därpå släpptes uppföljaren ”Verkligen” och året efter det kom det tredje albumet ”Isola” – tre skivor som jag verkligen inte kan med, fruktansvärt tråkig indiepop är vad som återfinns här.

Mitt första möte med bandet var, som så mycket annan musik, genom SVTs ovärderliga musikprogram Voxpop. Singeln Musik Non Stop, från 1999 års briljanta ”Hagnesta Hill”, spelades nästintill konstant under några månader. Inte för att jag då föll pladask, snarare tvärtom, men låten borrade sig liksom in i hjärnan på mig och, ja, stannade där. Idag älskar jag dock både låten och albumet helt förbehållslöst.

Det var först tre år senare som jag förstod hur bra det här bandet faktiskt var. De Andra spelades konstant på radion och lockade mig bort från mangel och brutalitet så fort den spelades, när sedan ”Vapen & Ammunition” dök upp hos skivhandlarna inhandlades den direkt. Den är fortfarande en av mina favoritskivor. Så fruktansvärt bra. Socker låter mig alltid segla iväg till en annan värld när de subtila pianotonerna tar vid efter det korta, simpla trumintrot, och texten är så makalöst vacker. Avslutande Sverige blir, i sin akustiska avskalade enkelhet, en klagosång och hyllning till vårat land på en och samma gång – texten sätter verkligen ord på en den ”svenska mentaliteten” (om det nu finns någon) på både gott och ont. Det är avskalat och fantastiskt effektivt.

”Vapen & Ammunition” var skivan som tog Kent från att vara en av vårt lands största och mest lovande band, till att bli det absolut största. 2003 manifesterade Eskilstunasönerna detta genom att fylla Stadion, samt be hela publiken att komma klädda i vitt. Sagt och gjort, jag och några vänner finkammade garderoberna på vita kläder och begav oss mot huvudstaden för att få uppleva en av de häftigaste upplevelserna i våra liv. Jag rankar fortfarande denna spelning som topp-5.

Mot slutet av konserten bjuder bandet upp en ansenlig summa människor på scen och river av Elite – en låt jag då ansåg var riktigt bra men inget mästerverk. Men med alla körsångare uppe på scen förvandlades låten till en otroligt vacker gospel och en bra låt blev till just ett mästerverk. Det countryminande introt, de sparsmakade ackorden genom hela låten, slide-guitarsolot, ja, allt är så otroligt smakfullt och balanserat att man rörs till tårar. Texten – omöjligt att prata Kent utan att nämna texterna – är sedan Jocke Bergs absolut finaste stund vid pennan någonsin – vilket inte säger lite. En storartad och vacker hyllning till den arbetarklass som en gång i tiden byggde upp vårat samhälle – så långt man kan komma ifrån den hädelse SD styr med när de försöker hylla den gamla arbetarklassen – som genomsyras av en genuin tacksamhet. Textraden; ”etthundra överklasspoeter, kan inte ge mig någonting”, är i min bok något av det mest geniala som skrivits.

Sedan mästerverket ”Vapen & Ammunition” har bandet släppt ännu ett par riktigt bra skivor. 2005 kom ”Du & Jag Döden”, där framförallt 400 Slag, Den Döda Vinkeln, Palace & Main och Max 500 står ut som riktiga guldklimpar. ”Tillbaka Till Samtiden” såg dagens ljus 2007 och 2009 släpptes ”Röd”. Tidigare i år släppte bandet, lite i smyg, ännu en skiva betitlad ”En Plats I Solen”. Dagens Kent är dock något mer inriktad på elektroniska tongångar än vad som var fallet på ”Hagnesta Hill” och ”Vapen & Ammunition”. Det är fortfarande riktigt bra, bara inte lika bra.

Om man bortser från Kents tre första skivor (och här är jag aningen ensam om åsikten har jag förstått) så finner man en svit av skivor som få svenska grupper kan uppvisa.

Visserligen behöver väl ingen, vad man än har för åsikt om musiken, någon introduktion till gruppen – det är liksom lite svårt att bott i Sverige de senaste 10 åren och missat Kent – men om någon mot förmodan inte stiftat bekantskap med halvfinnebandet så är det bara att börja med ”Vapen & Ammunition” för att sedan vandra vidare till de senare släppen. se bara till att inte missa ”Hagnesta Hill” (gitarrplocket i inledande Kungen E Död är hypnotiskt jävla bra) på vägen.

Men, för sjuttsingen, börja med Elite och förstå varför även ateistiska punk/metalsnubbar som undertecknad älskar en andakt då och då.

På spotify här.

00-talet in musica: Plats 6: Stockholm Syndrome

Stockholm Syndrome – ”a term used to describe a paradoxical psychological phenomenon wherein hostages express adulation and have positive feelings towards their captors that appear irrational in light of the danger or risk endured by the victims, essentially mistaking a lack of abuse from their captors as an act of kindness.”

Precis det här lyckas Muse med i låten Stockholm Syndrome – man blir kidnappad, hålls fast av den stämningsfulla och dynamiska musiken och kommer sedan försvara låten in i döden. Det inledande riffet är rent hypnotiskt och när trummorna sedan sätter in så pumpas det på riktigt skönt och hårt. Sången är, som alltid med Muse, fullkomligt lysande. Matthew Bellamys stämma är så otroligt stämningsfull, ibland får man nästan känslan av att det är ett annat instrument. Refrängen briljerar sedan vidare låten in i ett pampigt, nästan pretentiöst läge, där ett piano läggs in i mixen och förvandlar något bra till något briljant. Efter sista refrängen trycker Matthew i för allt han är värd innan den pampiga avslutningen avrundar detta monument till låt.

Muse föddes redan 1994 i Devon, England, av redan nämnda Matthew Bellamy (även gitarr och piano), Christopher Wolstenholme (bas) och Dominic Howard (trummor). Det tog fem år innan första livstecknet kom i form av ”Showbiz” (1999). Två år senare fick den en uppföljare i ”Origin of Symmetry”. Det var dock först 2003 som allt föll på plats på riktigt för engelsmännen, i form av skivan ”Absolution” (som Stockholm Syndrome är hämtad ifrån). Bandet har uppgett Queen som en av sina största inspirationskällor och det hörs tydligt, utan att det går till överdrift. Bandet har en tydlig unik stil, där rötterna kan sägas vara mycket Radiohead, och blandar friskt mellan olika stilar. Förutom Stockholm Syndrome förtjänar den stillsamma balladen Sing For Absolution och den sköna Hysteria nämnas. Otroligt bra låtar.

2006 släpptes sedan uppföljaren ”Black Holes And Revelations” som trampar vidare på den stig Muse slagit in för sig själv. En riktigt bra skiva, om än inte lika bra som ”Absolution”, där framförallt Guitar Hero-favoriterna Knights of Cydonia och Assassin bör nämnas. Senaste livstecknet, ”The Resistance”, släpptes förra året och var, i min mening, något av en besvikelse. Bandets förkärlek för Queen har här fått fritt utrymme och det blir lite för mycket rockopera av hela kalaset. Ingen dålig skiva, självklart, men inte heller någon fullpoängare. Singelspåret Uprising är dock fullständigt fantastiskt.

Om jag ska vara ärlig hade jag rätt länge en aningens avog inställning till detta band. Kanske var det elitisten i mig som spökade, då ett band så hyllat och med så många fans bland ”vanliga” personer inte kunde tänkas vara bra. Det var först för ungefär tre år sedan som jag fick kapitulera inför dess briljans, efter att min dåvarande rumskompis spelade ”Absolution” på repeat konstant i säkert en månad. Det gick helt enkelt inte att värja sig längre, bandet hade kidnappat min själ. Och klarast lyste, då som nu, just Stockholm Syndrome – en traditionellt uppbyggd rocklåt om drygt fyra minuter som ändå är så mycket mer än bara en enkel rocklåt.

Lyssna och förstå att ibland så kan ”massorna” faktiskt ha rätt.

00-talet in musica: Plats 7: Violence

Alla som när ett någorlunda musikintresse har låtar som förknippas med olika tillfällen – låtar som åker på vid olika sinnesstämningar, vid olika humör. Inte sällan kan musik vara den bästa vän att tillgå vid nedstämdhet, den kan bidra med kraften att ta sig ur ens deppiga sinne. Där Guns N’ Roses är något jag lyssnar på för att det är kul, finns de där banden – och framförallt låtarna – som dammas av när saker och ting bara känns trist och meningslöst. Den främsta av dessa låtar är Violence.

Dryga tio minuter lång, utan någon sång, glider den fram mellan olika sinnesstämningar och ledsagar lyssnaren genom livet. Den har mer koppling till filmmusik än till klassisk rock och metal – vilket är låtens absolut största styrka, den låter en skapa en film i huvudet. Hade låten berikats med sång hade magin gått förlorad – eller låt säga såhär istället, det hade krävts ett musikaliskt fullblodsgeni för att inte förstöra den här låten med sång.

Bandet bakom denna mastodontiska uppvisning i känslomässig perfektion går under namnet Anathema. De flesta med någon sånär kärlek till deppig musik i den hårdare skolan har sannolikt redan en relation till dessa engelsmän. Anathema brukar allt som oftast klumpas samman med landsmännen i My Dying Bride och Paradise Lost, vilket jag anser vara något felaktigt. Visserligen startade alla dessa band ungefär samtidigt, och till en början spelade samtliga snarlik musik i gränslandet mellan death och goth, men där både My Dying Bride och Paradise Lost hållt sig till metal (för det mesta ska väl påpekas) har Anathema utvecklats till en pluton som i min mening inte har speciellt mycket med metal att göra. Det handlar snarare om någon form av experimentell postrock (i unik tappning) på de senaste verken.

Violence är hämtad från den helt fantastiska skivan ”A Natural Disaster” från 2003 – en av få skivor som faktiskt kan få mig till tårar. Violence ligger, som sig bör, sist på skivan och erbjuder en sån makalös avslutning att det är fullkomligt omöjligt att beskriva med ord. Låten startar med pianospel som är avskalat vackert men hotfullt på samma gång och sedan leds vi in i…ja, vad är det egentligen? Kaotiskt trumspel som blinkar mot blastbeats tillsammans med en halvdistad gitarr som antyder att vad som helst kan hända (fast det är fortfarande vackert, o så vackert). Efter denna uppvisning av genial galenskap så återkommer pianot och spelar en tyst, stillsam hymn i över fem minuter innan låter slutligen seglar bort mot horisonten. Det blir till en ödmjuk sorti för en låt som är så mycket mer än en låt. Det är en film. En bok. Ett liv.

Lyssna själva och märk hur tio minuter musikalitet kan göra er till bättre människor.

Ett förtydligande angående My Dying Bride och Paradise Lost: Dessa band är båda unika och, även fast de spelar liknande musik, låter de inte särskilt likt. Den viktigaste skillnaden är också den att Paradise Lost är ett fortsatt högintressant band som fortsätter göra fantastisk musik medens My Dying Bride, i dagens tappning, mest liknar ett gäng trötta stofiler.

00-talet in musica: Plats 8: Sonne

Som företrädare för den generation av hårdrockare som inte var född när vare sig Iron Maiden, Metallica, Slayer eller W.A.S.P debuterade (föddes samma år som Guns N’ Roses släppte sin krossande debut) så vill jag skicka ett stort tack till de som såg till att hårdrockare och syntare slutade med sitt förbannade bråk och slöt fred (däremot borde det aldrig – aldrig! – slutits fred mellan punkare och raggare, men det är en annan historia). Hade inte det fredsavtalet kommit till stånd hade världen förlorat så brutalt mycket bra musik. Sisters Of Mercy hade aldrig sett dagens ljus och det hade onekligen gjort mitt liv lite tråkigare. För att inte tala om Ministry och den efterföljande industrivågen. Utan de, inget Nine Inch Nails. Utan Nine Inch Nails, ingen Marilyn Manson. I förlängningen hade vi heller inte fått en musikvärld där ett av vår tids största band inom den hårda skolan varit en uppumpad tysk marschpluton, stark nog att flytta berg.

Rammstein – detta fenomen som är förbannat svårt att förklara. Hur många hade på allvar trott att ett band med en nästan förrädisk monoton sångare, med blytunga riff som samsas med väna syntslingor och med en image som blandad mellan militärisk disciplin (de är tyskar så det är ju inte svårt att förstå vartåt associationerna går) och homoerotisk machokultur, skulle gå och bokstavligen ta över metalvärlden. För att göra det lite mer osannolikt kan ju även den lilla detaljen att all sång framförs på tyska nämnas.

Visst, några kommer påpeka att Rammstein är ett spektakel (vilket självklart stämmer), att deras framgång bygger mer på en påkostad – och fantastiskt häftig – show än på musiken. Till viss del stämmer det. Men, precis som i fallet med Slipknot eller Marilyn Manson – så är det ju inte direkt kattpiss bandet har som utgångspunkt för sin teater.

Du Hast, Links 2,3,4, Feuer Frei, Reise, Reise, Mein Teil – alla odödliga låtar från bandets arsenal med riff som inte lyfter, utan förgör, berg. Lägg där till att ”Mutter” är en av de absolut bästa skivor som släppts efter 00-talets intåg så blir bandets framgång, kanske inte mer förståelig, men något mer naturlig och välförtjänt. Dagens musikscen hade onekligen varit betydligt gråare om inte Rammstein åkt in som ett godståg från närmaste arbetsläger.

Bandets tveklöst starkaste låt – hämtat från moderna klassikern ”Mutter” – bär namnet Sonne, och är en sådan koloss till ljudlandskap att den torde få varenda bergsprängningsfirma att gå i konkurs. Rivningsarbetare borde gå i pension och istället ställa ett schysst ljudsystem vid aktuellt hus och blästra på med Sonne. Om inte huvudriffet klarar jobbet så vetifan om inte huset skulle klara av en tornado, orkan och tsunami på samma gång. Refrängen är sedan en helt annan sak. Vacker – och tung! – så det förslår, samtidigt som Till mässar på med sin entoniga stämma och försätter världen i trans. Vad som sjungs har jag absolut ingen aning om – mina tyskakunskaper är löjligt dåliga – men det bekommer mig inte en sekund. En del av det ska tillskrivas den fantastiska videon – Rammsteins egna, skruvade version av Snövit – som gett mig en egen, svårförklarad, tolkning av låten. Här ska ingen komma med någon jävla sanning och förstöra det. 🙂

Visserligen har Rammstein förlorat lite av sin charm hos mig på senare år, till stor del för att de senaste skivorna saknat de där blytunga riffen – såna riff enbart industrimetal kan framkalla. Rapporter gör dock gällande att bandet fortfarande knäcker det mesta i sin väg live och när de även lyckas reta gallfeber på någon tokjönsig krönikor, med ett så enkelt tilltag som dildos (seriöst, vem fan upprörs av det 2010?), så erkänner jag mig besegrad. Rammstein har en självklar plats i musikhistorien och förhoppningsvis har vi inte sett dess fulla potential än. Till dess njuter jag av ”Mutter” närhelst lusten slår till, samt beskådar den makalösa dvd:n Völkerball.

00-talet in musica: Plats 9: It’s Good But It Just Ain’t Right

• ”Clandestine” – klassiker!
• ”Wolverine Blues” – klassiker!
• ”Payin’ The Dues” – klassiker!
• ”High Visibility” – klassiker!
• ”By The Grace Of God” – klassiker!

Kan någon hitta den gemensamma nämnaren för de fem skivorna – alla svenska mästerverk – jag nämnt ovan?

Just det, ni hade rätt: Nicke Andersson.

Nicke Andersson föddes 1972. Efter att ha knarkat Kiss och sedan förkovrat sig i punk och gammal hederlig rock n’ roll, tillsammans med barndomsvännen Kenny Håkansson (basist, Hellacopters), startade Nicke Nihilist – förlagan till Entombed. Nicke var den huvudsakliga låtskrivaren i sin tid i Entombed, och när han sedan lämnade death metalpionjären för att slå påsarna ihop med Dregen (Backyard Babies) i nystartade rockbandet Hellacopters blev han även huvudsaklig låtskrivare där (efter Dregens avhopp från Hellacopters blev Nicke i princip ensam låtskrivare). Nicke har även haft ett soulprojekt (The Solution), ännu ett death metalband (Death Breath) och massa andra projekt. Han har också tagit på sig producentrollen – han producerade Backyard Babies ”People Like…” – samt fixat mixen till Bullets lysande ”Bite The Bullet”. Nu på sistone har han startat ännu ett rockband, Imperial State Electric, vars självbetitlade debut var en pärla inom lättlyssnad powerpop/rock.

Det som för min del kanske utmärker Nicke mest är att ingen platta han varit inblandad – möjligtvis med undantag av Backyard Babies ”People Like…” – har varit dålig. Visserligen är det bara de fem jag listat där uppe som är odödliga mästerverk men alla Hellacopters skivor är bra, alla Entombeds o.s.v. Det utmärker tamigfan en vass låtskrivare och musiker.

Att hitta bra och slagkraftiga rocklåtar i Hellacopters katalog är ungefär lika svårt som att hitta homosexuell på pridefestivalen. Alla bandets skivor är proppfulla av finaste rock och det är bara att sätta på valfritt spår för att inse storheten hos bandet och dess upphovsman. Men om jag ändå får ledsaga något, och om ni bara är intresserade av att lyssna på en låt, så vill jag propsa för den helt oemotståndliga It’s Good But It Just Ain’t Right från ”By The Grace Of God”.

Detta är en sådan diamant i rockskrud, ett mästerverk som sammanför energiskt med melodiskt, punkigt med tillbakalutat, ungdomlig naivitet med polerad mognad. Det går snabbare än det låter – på grund av produktionen och halv-disten – men det blir aldrig gubbigt, aldrig tråkigt. Texten – som är av banal, men ändå genial, karaktär – ligger och lurar någonstans mellan ungdomlig charm och svidande ironi. Tidiga Hellacopters var ett skränigt, upproriskt monster men senare delen av dess karriär (den tiden It’s Good But It Just Ain’t Right kommer ifrån) var en arkeologisk undersökning av rockens grunder, fast på modernt vis (inte alls luddigt skrivet, jag vet :)). Nickes lena och väna stämma är som balsam för vilken rockfantast som helst och även om gitarrerna även de är väna så bidrar Robban Erikssons furiösa trumspel med energi värdig en rugbyspelare.

It’s Good But It Just Ain’t Right på Spotify.

00-talet in musica: Plats 10: Bleak

Okej, nu ska vi vara ärliga här. Jag har verkligen försökt att komma på något kritiskt att skriva om Opeth så detta inlägg kan bli lite intressant, men jag kommer inte på något. Visst, lite av bandets sväng försvann när Martin Lopez lämnade in handduken och Martin Axenrot övertog trumstockarna men det är fruktansvärt marginellt – Axenrot spelar skiten ur 99% av alla trummisar därute. Och Micke Åkerfeldt skulle möjligtvis kunna vara lite mer uttrycksfull på scen – men vem fan går på Opeth för en sprakande scenshow, folk är där för musiken.

Ja, ni förstår, jag älskar detta Stockholmsband så förbehållslöst att det nästan är löjligt. Detta kan mycket väl vara världens bästa band (med reservation för att jag möjligtvis motsäger mig någon gång).

Opeth bildades så tidigt som 1990 av gitarristen Mikael Åkerfeldt och sångaren David Isberg. Isberg försvann redan 92, vilket ledde till att Micke tog över sången. I samma veva anslöt sig gitarristen Peter Lindgren, som skulle bli gruppen trogen fram till 2007. Första skivan, ”Orchid”, släpptes 94 och redan här var det lätt att förstå att bandet var något stort på spåren. I en tid som bestod av antingen kyrkbrännar-black metal eller stockholmsdöds valde Opeth att spela in en komplex skiva med mossig, skogsluktande, progdeath (eller vad man nu ska kalla det). I min bok är ”Orchid” visserligen inget regelrätt mästerverk, men ack en riktigt bra skiva. Uppföljaren ”Morningrise” var ännu bättre och fanan hölls även högt med mörka ”My Arms, Your Hearse”. Vid denna tid hade både Martin Mendez (bas) och Martin Lopez (trummor -2006) anslutit sig till plutonen. 1999 släpptes sedan ”Still Life” och detta var första gången – hur mycket jag än uppskattar de tidigare skivorna – som allt föll på plats. Att beskriva bandets musik skulle kunna uppta utrymme nog för en c-uppsats så jag nöjer mig med att konstatera att Opeth, på ”Still Life”, lyckas hitta den perfekta dynamiken mellan hårda riff, progressiva stämningar, ljuvliga melodier, akustiska partier och komplexa arrangemang.”Still Life” är inget annat än ett fulländat mästerverk.

Intressant nog så lyckas combon sedan överträffa nämnda mästerverk två år senare, då den monumentala ”Blackwater Park” avtäcks. Helvete en sån skapelse. När första raden, ”We’re enter winter once again”, i inledande The Leper Affinity träffar mig så kapitulerar jag var gång och skivan har mig än en gång i sitt våld. Formeln från ”Still Life” känns igen, det är bara ännu mer av det goda denna gång. Det finns egentligen bara två skäl att jag framhåller ”Blackwater Park” före ”Still Life”: melodierna är denna gång ännu mer magiska och Mickes rensång har blivit än mer ljuvlig (lyssna bara på hypnotiserande Harvest; gåshud!).

När det sedan var dags för Opeth att än en gång ockupera skivdiskarna stod det 2003 i almanackan och bandet valde att avtäcka två skivor. Den kompromisslösa ”Deliverance” och den stillsamma, akustiska ”Damnation” – ”Deliverance” släpptes visserligen tidigare men de är inspelade samtidigt. Även om hårda ”Deliverance” är ett kvalitativt släpp håller jag ändå ”Damnation” som den bättre av tvillingskivorna. Min bror har utnämnt den till världens bästa slapparskiva och jag är inte sen med att hålla med. In My Time Of Need är en läskigt bra låt.

2005 kom sedan ”Ghost Reveries”, vilket är min inkörsport till bandet. En sjukt bra skiva med vibbar både mot black metal och med riff som tangerar Tool. Per Wiberg (keyboard) hade här uppgraderats till fullvärdig medlem och det hörs, inte minst i Beneath The Mire som bygger kring hans orientaliska melodi. 2006 fick sedan Martin Lopez hoppa av på grund av hälsoproblem och ersattas av Martin Axenrot. Axenrot är förvisso en fenomenal trummis men där Lopez hade influenser från jazz är Axenrot en slavisk metaltrummis, vilket har gjort att en del av det sväng Opeth tidigare besatt försvunnit – nu snackar vi dock petitesser. 2007 hoppade även Peter Lindgren av bandet och ersattes av Fredrik Åkesson. 2008 kom då senaste livstecknet, ”Watershed”, och även det är en helt fenomenal platta som på allvar visar att Opeth inte tappat greppet om ledartröjan inom metalfältet – eller inom musikvärlden i stort.

Att välja ut den bästa Opethlåten är för mig en nästintill omöjlig uppgift. Inte nog med att jag måste brottas med att ställa fenomenala låtar mot varandra, det blir liksom inte lättare av att låtarna utgör en del av den helhet varenda album av bandet manifesterar. Hade Dirge For Novembers akustiska inledning varit lika magisk om den inte kommit efter kolossen The Drapery Falls? Heir Apparent hade aldrig träffat så stenhårt om inte Coil ledsagat in lyssnaren i en falsk trygghet med sina vackra melodier. Ja, ni fattar, det här är inte lätt.

Efter många bråk stod det ändå klart för mig att jag inte kan bortse från de exceptionella kvaliteter Bleak ståtar med. Som andra spår på ”Blackwater Park” kommer denna 10-minuter långa pärla och förför lyssnaren med orientaliska tonkonster. Inledningsriffet är förkrossande, growlen som förstärks med ekon tar helt andan ur en och refrängen (eller något som liknar en refräng) är så förkrossande vacker med Mickes rena, gudomliga röst över en orientaliskt kryddad ackordföljd. Vi pratar här om fullkomlig magi i närmare 10 minuter. Känslan av att låten aldrig vill ta slut (enbart positivt menat) konkurrerar med en känsla av att låten är alltför kort – ja, det är flummigt skrivet men lyssna själva och försök beskriva låten på ett vettigt sätt. Den akustiska gitarren som i stort sett hela låten ligger och lurar under disten skänker en extra viktig dimension till stycket – den på något sätt förstärker både det hårda och det melodiösa.

Opeth ska enligt uppgift vara i skrivandeprocessen av en ny platta (eller rättare sagt Micke Åkerfeldt, då han är den som står för allt låtskrivande). Mina förhoppningar är, som vanligt med Opeth, skyhöga och jag räknar kallt med att bli bönhörd. Micke Åkerfeldt är ju ändå världens utan tvekan vassaste kompositör i min värld.

Bleak på Spotify.

00-talet in musica: Plats 11: The Botten Is Nådd

The Botten Is Nådd – från skivan med samma namn – av Timbuktu släpptes redan 2003 men det var inte förens 2005 som jag började digga denna dänga på allvar. Alla kommer säkert ihåg denna låt, den spelades ÖVERALLT under säkerligen ett, kanske två, års tid. Vid den tidpunkten tyckte jag dock – som den, vid tiden, rabiata hiphopmotståndaren jag var – att låten var komplett skräp.

2005 var jag sedan på en klassresa i Bulgarien veckan innan studenten och The Botten Is Nådd gick, vad jag kommer ihåg, på repeat resan igenom – vilket självklart inte var mitt val. När jag sedan väl var hemma i Sverige och firat studenten med ännu lite mer alkohol så vaknar jag upp dagen efter, sätter på tv:n och får höra låten än en gång. Först då, denna bakfullaste av alla bakfylledagar, lyssnar jag på texten och förstår exakt vad Timbuktu talar om. Just då, och alla bakfylledagar efteråt, var låten helt och hållet tillägnad mig.

Jag vakna med huvudvärk och sten i mitt bröst/Jag vet ingen tröst, jag måste sluta be till min törst/För det som kändes jobbigt känns nu dubbelt så svårt/Och hur illa betedde jag mig på klubben igår?/Jag var vidrig mot vänner, vad sa jag till tjejen?/Bråka med vakten om galnaste grejen/Ligger kvar i sängen, hoppas känslan ebbar/tills rummet krymper och jag trängs med väggar

Hon e 5 i 11, telefonen den ringer, försöker återfå minnet,/Vill här ifrån, och försvinner/ut i en bakfylla blandad med ångest/jag säger samma sak för 6002:e gången/Jag ska aldrig mer göra så jag känner såhär/Det kvittar vilken fest de är och hur många jag känner där/Jag svär om jag bara kan klara idag/så ska jag ta mig i kragen och vara så glad

För the botten is nådd/Hur långt kan man gå?/Hur lågt kan man sjunka?/Hur kasst kan man må?/Kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän/Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen

Det är sagt många gånger att musik är subjektivt och ingen gång blir det för mig så uppenbart som vid just The Botten Is Nådd. Även om jag anser att Timbuktu slängt ihop ett antal hyggliga låtar till så är det ändå inget jag någonsin skulle återkomma till, just av det skälet att detta inte är min typ av musik. The Botten Is Nådd skiljer sig absolut inte avsevärt från hans övriga låtskatt och enda anledningen till att jag är så fäst vid låten är att den nådde mig vid exakt rätt tidpunkt. Just då var låten skriven till mig, om mig.

Timbuktu, eller Jason Michael Bosak Diakité som han egentligen heter, föddes 1975 i Lund. Hans första singel, ”Lifestress”, släpptes 1996 och första albumet, ”Kontrakultur”, gavs ut 2000. Störst framfångar röntes med nämnda albumet ”The Botten Is Nådd” och efterföljande ”Ingen Vill Till Himmelen, Men Ingen Vill Dö” som släpptes 2005. Sedan dess har han varit en framstående artist i Sverige och han har även medverkat i diverse tv-soffor och debatter. Han är även medlem i socialdemokraterna. (Jag är fullt medveten att detta stycke är att betrakta som en trvial faktaruta, det beror på att jag är dåligt insatt i Timbuktu och har snott allt av värde här från wikipedia).

Gillar ni hiphop är chansen ruggigt stor att ni, om ni mot förmodan inte redan stiftat bekantskap med honom, kommer älska Timbuktu. Är ni som mig aningen avigt inställda mot hiphop så kan ni ändå få behållning av skåningens musikaliska eskapader. Dra på The Botten Is Nådd vid nästa bakfylla så kommer ni förstå precis vad jag menar.

The Botten Is Nådd på Spotify.

00-talet in musica: Plats 12: This Is The New Shit

Riktigt bra rockmusik bör, i min mening, ha något upproriskt och rebelliskt i sig. Det är svårt att påstå att Sex Pistols enbart bedöms efter dess musikaliska förmåga – att de skrämde livet ur en massa människor bidrar självklart till upplevelsen av att lyssna på musiken. Hade W.A.S.P varit lika betydelsefulla om de inte fått en skock av Siewert Öholm-kloner att gå i taket? Hade Beatles haft samma genomslagskraft om inte en hel inavlad föräldrageneration fick skrämselhicka av deras långa (?!) hår? Självklart inte. (Nu försöker jag på inget sätt förringa vare sig W.A.S.Ps eller Beatles musikaliska kvaliteter.)

Marilyn Manson har på många sätt fått personifiera skräckrocken de senaste 15 åren – ett arv han tog över efter Alice Cooper och redan nämnda W.A.S.P. Manson tog det hela några steg längre, som sig bör, och blev självklart en måltavla från rabiata religiösa galningar. Något Manson såklart var fullt medveten om och aktivt sökte.

Men någon upprörande dagslända blev Manson aldrig utan såg till att alltid vara aktuell (även om jag personligen tycker att han de senaste åren blev allt för mycket av en parodi på sig själv), mycket beroende på vad som befann sig bakom chockattributen. Manson har beskyllts från alla håll och kanter för att vara en tönt som bara provocerar för att sälja sitt varumärke, men den ständiga tillväxten av fans, samt förmågan att behålla gamla fans, kan inte förklaras av det. Den förklaras bäst av det faktum att Manson spottat ur sig så otroligt bra musik genom åren. Personliga favoriten är ”Meachanical Animals” från 99 – en skiva med grym mix av industrimetal, electronica, glam och hederlig rock n’ roll. The Dope Show – genom video på voxpop förmodar jag – var min introduktion till både ”Mechanical Animals” och Manson i stort. Sedan dess har kärleken varit konstant.

Min personliga favoritlåt med ”skräckrockaren” (kunde inte hålla mig från att använda ett kvällstidningsord) är den bitterljuva avslutningen på ”Mechanical Animals”; Coma White. En helt lysande låt som växlar mellan olika sinnesstämningar och är härligt organisk i sin ljudbild. Men då den släpptes innan 00-talet kan den inte figurera här och Manson får istället representeras av brandtalet This Is The New Shit.

This Is The New Shit återfinns på, den annars ganska ljumna, ”The Golden Age Of Grotesque” från 2003. Bortsett från att vara en fantastisk låt har den även en text som på ett effektivt sätt summerar den urvattnade ”dokusåpa-kulturtid” vi lever i. ”Babble babble bitch bitch/Rebel rebel party party/Sex sex sex and don’t forget the ”violence” väser Manson i versen för att sedan i refrängen sätta fingret på exakt vad som är fel med dagens samhälle; ”Do we get it? No/Do we want it? Yeah/This is the new shit/Stand up and admit.”

Det må påpekas att många säkerligen skulle påstå att Manson själv bidragit till denna utveckling och tidsanda. Jag vänder mig självklart emot det då Mansons ibland pubertala provokationer alltid backats upp av någon djupare insikt, ett intellektuellt ställningstagande mot likgiltighet och konsumtionshets. Hans medverkan i Michael Moores ”Bowling For Columbine” fick säkerligen många att byta åsikt av stjärnan – plötsligt framstod han som vältalig, intelligent och, kanske viktigast av allt, som en person som faktiskt hade något att säga. En man på en mission om man så vill.

This Is The New Shit på Spotify.

00-talet in musica: Plats 13: When The President Talks To God

Så länge det har funnits musik så har politik och samhällsengagemang garanterat varit en del av det. Protestlåtar har genom tiderna alltid förekommit och kommer otvivelaktigt alltid att förekomma. En personlig favorit är den irländska Fuck The British Army – vem som från början skrivit den är inte känt och den existerar i ett överflöd av versioner, bra som dåliga. Under 60-talet blev USA plattform för en växande rörelse av samhällskritisk musik där motståndet mot Vietnamkriget och medborgarrättsrörelsen fick en rejäl push av protestmusiker – mest i form av singer/songwriters. Mest genomslagskraft fick en man vid namn Robert Zimmerman – något kändare under sitt alias Bob Dylan – som med låtar som Masters of War, Hurricane och Blowin’ in The Wind för alltid slog sig in i musikhistorien. (Som en tråkig anekdot kan berättas att jag för dryga året sedan bevittnade Dylan i Oslo, något jag faktiskt önskar jag skippat.)

Nu har jag inte för avsikt att sitta här och skriva en mindre roman om rockhistorik utan hoppar snabbt framåt till 00-talets intåg.

I januari 2001 installeras Geroge W Bush som president i USA. 11 september flyger två kapade plan in i World Trade Center, samt ett annat in i Pentagon. Drygt 3000 civila mister livet. USA förklarar krig mot terrorismen – vilket uppenbarligen betyder Afghanistan – för att två år senare förklara krig mot Irak, officiellt som ett led i sin kamp mot terrorism. Guantanamobasen upprättas. Integritetskränkande lagar införs.

Kritiken låter inte vänta på sig.

I o m allt detta händer även en annan sak. Den amerikanska historien av samhällskritisk musik vitaliseras – jag vill påstå att det ingen period förutom 60-talet gett upphov till så mycket politiskt färgade låtar och album. Dixie Chicks ändrar inriktning och börjar kritisera den amerikanska politiken, amerikanska punkband sluter ihop sig under parrollen ”Punkrockers against Bush” för att prångla ut flertalet skivor med enbart syfte att störta Bush. Ministrys ledare Al Jourgenson ger sig i princip ut på korståg mot den sittande regeringen. Fantastisk musik – och för all del även inte fullt så fantastisk musik – släpps under denna tid. Ingen gång görs det så bra, och med sådan inlevelse, ilska och kompetens, som när Bright Eyes ställer sig på Jay Lenos scen och framför den nyskrivna kampsången When The President Talks To God.

Bright Eyes – som kan sägas vara helt synonymt med sångaren/gitarristen/låtskrivaren Connor Oberst – startade så tidigt som 1995 i Omaha, Nebraska. Första given, ”Letting Off To Happines”, släpptes 1998 och Bright Eyes gjorde sig snabbt ett namn inom rockscenen. I ärlighetens namn är jag fruktansvärt dåligt insatt i denna grupp så jag överlåter den historiska förankringen till wikipedia. Mitt möte med Bright Eyes handlar oavkortat om en låt – When The President Talks To God.

2005 ställde sig Connor Oberst själv på Jay Lenos scen och framförde vad som kan anses vara en av de bästa protestlåtarna jag någonsin hört. De enkla bluesackorden skapar tillsammans med den gälla och spruckna rösten en effektfull inramning för det enda essentiella i sammanhanget – texten!

When the president talks to God
Are the conversations brief or long?
Does he ask to rape our women’s rights
And send poor farm kids off to die?
Does God suggest an oil hike
When the president talks to God?

When the president talks to God
Are the consonants all hard or soft?
Is he resolute all down the line?
Is every issue black or white?
Does what God say ever change his mind
When the president talks to God?

When the president talks to God
Does he fake that drawl or merely nod?
Agree which convicts should be killed?
Where prisons should be built and filled?
Which voter fraud must be concealed
When the president talks to God?

When the president talks to God
I wonder which one plays the better cop
We should find some jobs. the ghetto’s broke
No, they’re lazy, George, I say we don’t
Just give ‘em more liquor stores and dirty coke
That’s what God recommends

When the president talks to God
Do they drink near beer and go play golf
While they pick which countries to invade
Which Muslim souls still can be saved?
I guess god just calls a spade a spade
When the president talks to God

When the president talks to God
Does he ever think that maybe he’s not?
That that voice is just inside his head
When he kneels next to the presidential bed
Does he ever smell his own bullshit
When the president talks to God?

I doubt it

I doubt it

Visserligen är inte detta något direkt musikaliskt mästerverk men den alltid så viktiga känslan är här bärande. Jag är, nästan patetiskt, svag för denna typ av samhällskritik och jag lyssnar på låten så ofta att det inte kändes riktigt att lämna den utanför.

Bob Dylan hade inte kunnat göra det bättre själv.

When The President Talks To God på Spotify.

00-talet in musica: Plats 14: Joker And The Thief

Alla som någon gång lirat i band i det här regn/snö/vind-helvetet till land vet hur irriterande allt flyttande av grejer är. En förstärkare som väger någonstans runt ett kylskåp ska kånkas från tåghelvetet när regnet piskar och hotar att förstöra hela manicken samtidigt som någon genetisk återvändsgränd får för sig att sladda med bilen i vattenpölen bredvid dig. När man väl kommer in i replokalen känner man en sådan lättnad att man aldrig vill lämna stället – och då inser man att det inte finns öl, samt att systemet stänger om 7 minuter. Snabbt ringer man närmast tänkbara vän med tillgång till bil, åker likt ”Knight Rider” till bolaget, inhandlar öl och åker tillbaka för att mötas av en låst dörr – varenda replokal jag någonsin varit i har självlåsande dörrar vilket självklart innebär att man ALLTID glömmer nyckelfan där inne. Bara att sätta sig ner i slaskvädret och vänta på trummisen (alltid dessa trummisar) som i vanlig ordning dyker upp cirkus 2 timmar för sent. När man sedan kan starta blir det ungefär en låt repad innan basstärkaren pajar och öldrickningen slår oanade triumfer och diskussioner kring vilken som är Metallica/Slayer/Iron Maiden/W.A.S.P/Black Sabbath/o.s.v bästa skiva, egentligen, tar över. Ännu en dag i musikens tjänst.

Ponera nu att ni står på kvällskvisten i någon halvunken källare med polarna, jammar lite soft 70-talsflummig hårdrock och röker en pinne cancer. Utanför dörrarna huserar palmer, surfarna går hem efter kvällens sista vågor och temperaturen ligger stadigt över 20. Ni öppnar fönstret, en sommarbris (som är där året om) möter er under sessionen, ni tar en paus vid sandstranden (som ligger en minut från repan) och sitter där ett tag innan ni fortsätter. Visst låter det precis som en dröm.

Nu romantiserar jag självklart. Wolfmother – och alla andra band från Australien och liknande ställen – har säkerligen kånkat stärkare tills armarna domnar och drömt sig bort till breddgrader där de inte svettas likt valrossar innan de ens börjat spela. Det är ju bara mitt hat mot Sveriges vidriga klimat, samt mina minnen från tiden ”down under”, som får mig att glorifiera Wolfmothers ursprung – när jag fantiserar om bandets start är det precis som i stycket ovan.

Sprungna från Sydney slog Wolfmother 2006 världen med häpnad då deras självbetitlade debut nådde resten av västvärlden – den släpptes redan 2004 i hemlandet. Från att ha startat 2000 som en lekplats för tre musiker som gillade att jamma blev de till en världsangelägenhet. Deras retrohårdrock låg helt rätt i tiden och många fler än hårdrockare fastnade för bandets 70-talsminande tonkonst. Som så många andra kom jag i kontakt med bandet genom den fantastiska singeln Woman, vilket fick mig att införskaffa skivan. En skiva som i min mening är aningen överskattad. Visst är retrovibbarna sköna men de firar inte i närheten av samma triumfer som exempelvis Graveyard gör med sina arkeologiska utgrävningar i hårdrockens tjänst. Bortsett från Woman var det egentligen bara en låt på albumet som riktigt slet tag i mig; den makalösa Joker And The Thief.

Efter ett psykedeliskt intro (som återkommer i refrängen) startar ett avskalat och stöddigt riff som direkt plockar upp ens uppmärksamhet. Tillsammans med en härligt flummig text – och den gälla Robert Plant-rösten – byggs en rocklåt utan dess like upp. När versen sedan övergår i refräng och det psykedeliska inledningsriffet återvänder är lyckan total. Lite som om gamla Led Zeppelin tog en lunchjam med Pink Floyd. Så stort. Denna komposition är för mig alltid förknippad med bilåkning efter en sejour från Linköping till Lund med två vänner. Låten gick nästintill oavkortat på repeat, stämningen var fullkomligt på topp och det skrålades till förbannelse. Ungefär runt 3:30 in i låten återkommer det stöddiga riffet, fast i halv fart och med mer kraft, vilket ledde till spontan whiplash-headbangning i bilen var gång. En tidlös klassiker med given plats i rockens Hall of Fame.

Wolfmother startades av Andrew Stockdale (sång/gitarr), Chris Ross (bas, keyboard) och Myles Heskett (trummor). 2008 splittrades bandet på grund av musikaliska meningsskiljaktigheter och Andrew stod ensam kvar då Chris och Myles tog sitt pick och pack och drog. Andrew lät sig inte nedslås utan skaffade sig nya medmusikanter och 2009 släpptes sedan uppföljaren, ”Cosmic Egg” – som tyvärr visade sig vara en riktig dålig platta. Även om jag har mina invändningar mot debuten så besatt den ändå en charm som genomsyrade varje spår, vilket verkligen inte är fallet med ”Cosmic Egg”.

Wolfmother verkar få finna sig i att deras storhetstid försvann fort. Men med en låt som Joker And The Thief blir de aldrig bortglömda.

Joker And The Thief på Spotify här.