Shit, det hade helt och hållet fallit ur mitt minne att jag hade en lista up-and-going. Tack vare en uppmärksam bloggkollega (tack Kim) så ska vi nu få rätsida på det här och avsluta det som har påbörjats. Plats nr. 5: Harvester of Sorrow.
Om man betraktar Blackened som denna skivas thrashlåt – som minner om de äldre skivorna – så är det nära till hands att betrakta Harvester of Sorrow som det nya, det som sammanflätar ”…And Justice for All” med det som sedan skulle komma. Harvester of Sorrow visar upp Metallica från dess något mer doomiga sidor, Black Sabbaths spöke ligger tätt över kompositionen även om det tydligt kan skönjas spår av thrash. Vill minnas att det tog mig ett tag att på allvar börja uppskatta detta spår – förmodligen för att jag var ett thrashfreak förr i tiden och inte ville ha slött tempo överhuvudtaget – men när jag såg Metallica framföra denna pärla på Ullevi 04′ så kapitulerade jag fullständigt. Vilken tyngd, vilket tryck, vilken låt. Äger ni ”Live Shit” utgåvan, framförallt den från 89′, så förstår ni nog vad jag menar, detta är en livelåt utan dess like.
Tyvärr lider Harvester of Sorrow av samma problem som Blackened, värdelös produktion. Ska inte orera för länge om de ljudmässiga bristerna på ”…And Justice for All”, intresserade läser inlägget 
om Blackened, utan väljer denna gång bara att konstatera det faktum att man gör bäst i att leta fram en god liveversion av Harvester of Sorrow än att lyssna på studioversion. Om man vill förstå den knäckande tyngden spåret besitter vill säga.
Akustiskt plock inleder denna pärla för att sedan braka in i ett helt knäckande rungt riff som utan problem kan förflytta berg på egen hand. Att hela inledningen även bjuder på melodier i världsklass kan bara ses som genialt, få grupper kan få till något sådant. Versen byggs sedan på sedvanligt Metallica-vis upp kring e-strängstuggande för att sedan övergå i en knäckande refräng. Lägg därtill ett, för Kirk, ovanligt slött och melodiöst solo och du har vinst på knockout.
Som jag skrev i början av inlägget så kan Harvester of Sorrow ses som en brygga till vad som kom att blomma ut på ”The Black Album”. Sad But True, The God That Failed och Don’t Tread on Me kan alla ses som naturliga fortsättningar av låten. Svinbra låtar allihop men ingen av de lyckas riktigt återge den tyngden som besitts i ”…And Justice for All”-mästerverket. Metallicas tyngsta, och femte bästa, låt någonsin.
Som tack till Kim för att hon fick mig att minnas listan lägger jag här upp ett liveklipp från globen i år. Du var väl där vill jag minnas. (Inte det ljudmässigt bästa klippet jag hittade dock).
JonteRoyal 