00-talet in musica: Plats 9: It’s Good But It Just Ain’t Right

• ”Clandestine” – klassiker!
• ”Wolverine Blues” – klassiker!
• ”Payin’ The Dues” – klassiker!
• ”High Visibility” – klassiker!
• ”By The Grace Of God” – klassiker!

Kan någon hitta den gemensamma nämnaren för de fem skivorna – alla svenska mästerverk – jag nämnt ovan?

Just det, ni hade rätt: Nicke Andersson.

Nicke Andersson föddes 1972. Efter att ha knarkat Kiss och sedan förkovrat sig i punk och gammal hederlig rock n’ roll, tillsammans med barndomsvännen Kenny Håkansson (basist, Hellacopters), startade Nicke Nihilist – förlagan till Entombed. Nicke var den huvudsakliga låtskrivaren i sin tid i Entombed, och när han sedan lämnade death metalpionjären för att slå påsarna ihop med Dregen (Backyard Babies) i nystartade rockbandet Hellacopters blev han även huvudsaklig låtskrivare där (efter Dregens avhopp från Hellacopters blev Nicke i princip ensam låtskrivare). Nicke har även haft ett soulprojekt (The Solution), ännu ett death metalband (Death Breath) och massa andra projekt. Han har också tagit på sig producentrollen – han producerade Backyard Babies ”People Like…” – samt fixat mixen till Bullets lysande ”Bite The Bullet”. Nu på sistone har han startat ännu ett rockband, Imperial State Electric, vars självbetitlade debut var en pärla inom lättlyssnad powerpop/rock.

Det som för min del kanske utmärker Nicke mest är att ingen platta han varit inblandad – möjligtvis med undantag av Backyard Babies ”People Like…” – har varit dålig. Visserligen är det bara de fem jag listat där uppe som är odödliga mästerverk men alla Hellacopters skivor är bra, alla Entombeds o.s.v. Det utmärker tamigfan en vass låtskrivare och musiker.

Att hitta bra och slagkraftiga rocklåtar i Hellacopters katalog är ungefär lika svårt som att hitta homosexuell på pridefestivalen. Alla bandets skivor är proppfulla av finaste rock och det är bara att sätta på valfritt spår för att inse storheten hos bandet och dess upphovsman. Men om jag ändå får ledsaga något, och om ni bara är intresserade av att lyssna på en låt, så vill jag propsa för den helt oemotståndliga It’s Good But It Just Ain’t Right från ”By The Grace Of God”.

Detta är en sådan diamant i rockskrud, ett mästerverk som sammanför energiskt med melodiskt, punkigt med tillbakalutat, ungdomlig naivitet med polerad mognad. Det går snabbare än det låter – på grund av produktionen och halv-disten – men det blir aldrig gubbigt, aldrig tråkigt. Texten – som är av banal, men ändå genial, karaktär – ligger och lurar någonstans mellan ungdomlig charm och svidande ironi. Tidiga Hellacopters var ett skränigt, upproriskt monster men senare delen av dess karriär (den tiden It’s Good But It Just Ain’t Right kommer ifrån) var en arkeologisk undersökning av rockens grunder, fast på modernt vis (inte alls luddigt skrivet, jag vet :)). Nickes lena och väna stämma är som balsam för vilken rockfantast som helst och även om gitarrerna även de är väna så bidrar Robban Erikssons furiösa trumspel med energi värdig en rugbyspelare.

It’s Good But It Just Ain’t Right på Spotify.